Jag skriver inte så mycket om träning för tillfället, inser jag. Det är nog mest för att den inte känns så spännande att dela med sig av. Inga strävsamma långpass. Inga mjölksyrasprutande styrkepass. Inga endorfinhöga danspass.
Men ändå träning. Oftast utomhus. Nu i påsk korta joggingturer i skogen. Så mycket offroad som möjligt. Måste ju vänja mig vid att lyfta ordentligt på fötterna tills jag ska springa lopp om knappa två veckor. Så jag inte snubblar och bryter näsan mot en sten eller något annat klantigt.
Om jag tänker efter så har jag nog vardagsstyrketränat en del också. Lyft med ålande 12kg-skatt kräver ibland både styrka och balans! Kör också handstående-programmet igen. Så vem vet, om ett halvår kanske jag kan stå på händer?!
Yogat har jag också, såklart. Lite med apphjälp, lite själv (kundalini), lite utomhus. Vardagsyoga typ. När jag tänker efter så tänker jag inte så mycket på vad jag ”tränat”, eftersom det liksom är en del av vardagen. Borde nog öva mig på att njuta mer av vardagen. För när jag beskriver den så här, så är den ju ganska angenäm.
 |
| Lite utomhusyoga efter skogstassande. Foto: M. Eklund |
Men det jag tränat allra mest i påsk är utan tvekan skrattmusklerna. Ibland skulle det vara intressant att veta vad som försiggår i huvudet på en gränstestande nästan-två-åring som tycker hon är världsbäst på att prata! Det är svårt att sätta gränser och se sträng ut ibland, när man skrattar så tårarna rinner!
Åh, kundalini har jag aldrig testat! Det är så häftigt med yoga, för hur länge en än håller på så kommer det alltid finnas nya saker att upptäcka! Och handstående, vad coolt!