Imorgon är det dags att gå till jobbet igen. Till bara ett jobb. Känns som evigheter sedan sist. Och det är det ju också. Drygt två månader sedan jag inte dubbelarbetade och tre veckor sedan jag arbetade överhuvudtaget. Bortsett från lite telefonsupport här och där.
 |
| Foto: M. Eklund |
När jag åkte hem från jobbet 19 december visste jag att jag var i stort behov av vila, och att kroppen förmodligen skulle reagera på det på ett eller annat vis. Och det gjorde den ju. Herrejösses, vad tungt det var att göra något överhuvudtaget de första tre-fyra dagarna. Ville mest bara rasa ihop i en liten hög. Förutom när jag åt eller tränade…
 |
| Vinter! Foto: M. Eklund |
Låg på sofflocket så fort jag kom åt, och hjärnan fick också fritt spelrum att börja återhämta sig. Vilket den gjorde på en del sätt som jag kanske inte räknat med, men som jag nog ändå insett skulle behövas förr eller senare. Det har varit ”bryt ihop och kom igen” ett antal gånger under den här perioden.
 |
| Inte lika mycket vinter… Foto: M. Eklund |
På sätt och vis på samma sätt som vintern, som också haft väldigt svårt att bestämma sig för hur den förhåller sig till tillvaron. Ena dagen sol, andra dagen storm. Ena dagen kallt som tusan, andra dagen rena vårvindar. Så har kroppen också känts. Det har liksom känts tydligt när det varit läge att vila, och när det varit läge att köra på med träning för att använda det som återhämtning. Väldigt tydligt!
Jag är så tacksam för att jag tog en extra vecka ledigt utöver det som redan bjöds, för det har varit så väldigt nödvändigt. Hade jag vetat HUR nödvändigt, så skulle jag kanske tagit ännu mer, eller inte vågat vara ledig alls.
 |
| Foto: M. Eklund |
Nu känner jag mig ändå redo för vardagen, och väljer att komma ihåg det här jullovet som väldigt nyttigt, med härligt mycket mini-familje-tid och väldigt fyllt av träning, för en gångs skull.
 |
| Snöänglar var inte igår jag gjorde. Foto: M. Eklund |
 |
| Foto: M. Eklund |
 |
| På väg till efterlängtat besök. Foto: M. Eklund |
Ibland (ja rätt ofta) kommer de där ledigheterna precis när man behöver dem. Kram och styrka till dig!
Visst är det så! Karma liksom 🙂