I söndags förmiddag var det dags att få en liten formcheck på Idrottslabbet i Linköping. Vi var 9 glada tjejer som samlades hos Fredrik för att få genomgå några tester.
Vi började med fettmätning, både med bioimpedansmätare och mätning med kalipertång. Enligt Fredrik kan det vara ganska stor skillnad mellan de två mätmetoderna, eftersom kroppens vätskebalans kan slå ganska mycket i bioimpedansmätningen. Mätning med tång är därför mer exakt. För mig var resultaten väldigt lika på bägge, vilket då skulle tyda på en ”optimal vätskebalans”. Jag som kände mig jättetörstig när vi gjorde det eftersom jag druckit betydligt mindre än jag brukar på förmiddagen…
Parallellt med fettmätningarna, som var lite tidskrävande, gjorde vi greppstyrkemätning med s k Gripen handdynamometer. Jag vet med mig att jag är mycket svagare i vänsterhanden än högern, vilket testet också utvisade. Trots det har jag väldigt bra greppstyrka för att vara kvinna, i högerhanden t o m mycket bra. Detta test ska också påvisa kroppens hävstångsförmåga och möjligheten att utveckla kraft (beroende på var musklerna fäster, vilket är genetiskt, och alltså något man skulle kunna använda att ”skylla på” om man har dåliga resultat…). Bra förutsättningar för styrketräning för mig alltså, om jag förstått det rätt.
När vi blivit fettmätna var det dags att hoppa lite och se hur spänstiga vi var. För mig var det faktiskt första gången sedan En Liten En föddes som jag hoppade på riktigt. Så med tanke på ringrostigheten kände jag mig ändå rätt nöjd med mitt hoppande (även om det kändes lite i ländryggen efteråt). Tre olika hopp genomfördes: Helt utan svikt; med svikt i benen, och till slut även med armarna till hjälp. Elasticitet och andelen snabba muskelfiber kunde på detta sätt mätas. De flesta av oss hoppade någonstans mellan 15-25 cm (med klar förbättring när man fick svikta och använda armarna) vilket kan jämföras med rekordet som Fredrik visste om – Stefan Holm, som utan svikt hoppat 115 cm rakt upp… Bästa tjej (också höjdhoppare) låg någonstans kring 80 cm trodde han. Viss skillnad alltså! Jag låg på hyfsad elasticitet och ganska låg andel snabba muskelfibrer, vilket är gynnsamt för konditionsidrotter. Bra det, jag kategoriserar mig själv som en som aldrig kommer bli snabb, men däremot är rätt seg och uthållig (även om jag har varit betydligt uthålligare och förhoppningsvis kommer bli det igen).
Det sista och för mig mest intressanta testet vi gjorde var Åstrands cykeltest, som är en indikation på syreupptagningsförmåga. Eftersom jag gjorde konditionstestet på jobbet för några veckor sedan tyckte jag det skulle bli kul att jämföra hur väl resultaten stämde med varandra. Frågan är dock hur jämförbart det blev, eftersom testförutsättningarna faktiskt inte var helt lika, trots att Åstrands cykeltest ska vara väldigt standardiserat just för att kunna jämföra. När jag cyklade på jobbet var det viktigt att pulsen var låg när testet startade så jag fick sitta still på cykeln någon minut innan jag trampade iväg – här gjordes ingen sådan ”nedvarvning”. En dag på jobbet är ju dessutom stillasittande, medan vi i söndags hade värmt upp, hopptestat och inte suttit ner på flera timmar. Jobbtestet skulle göras med 60-70 rpm, på Idrottslabbet använde vi 50 rpm. Inför jobbtestet hade jag ätit lunch ca 2,5 timmar innan och druckit bra under dagen – i söndags däremot hade jag inte ätit något på nära 6 timmar eftersom vi fått instruktioner om att inte äta tre timmar innan vi kom dit. Belastningen var däremot samma i bägge testen.
Testet kändes jobbigare att göra hos Fredrik Wandus, även om det inte på något sätt var jobbigt. Jag hade också högre puls där än vid testet på jobbet, och fick därmed sämre resultat. Söndagens resultat är mer i linje med hur jag själv uppfattar min ”kondition” just nu – ganska genomsnittlig, men jag kan ändå inte låta bli att undra två saker: Hur snabbt kan syreupptagningsförmågan försämras? Hur mycket påverkar de olika förutsättningarna vid testerna? Även om det bara var tre veckor mellan testen, så har jag ju varit ordentligt magsjuk och ”ur form” däremellan och tror att jag faktiskt är lite sämre, men frågan är om inte jobbtestet ändå var en ”glädjekalkyl”.
Fredrik sa också att Åstrands test inte ger något exakt resultat eftersom man räknar ut syreupptagningsförmågan bland annat med hjälp av en uppskattning av maxpulsen. Det som däremot är mer exakt är det test på löpband som Elmina fick göra. Utifrån sin uppskattade tid på 5 km fick hon springa på löpbandet med en snygg mask, först med stegrande hastighet och sedan ökande lutning på bandet, tills orken tog slut.
Vi var nog alla ganska imponerade av hur länge hon orkade, och resultatet blev också väldigt fint. Härligt att kunna orka så mycket!
Fredrik ville gärna visa hur ett sådant här syreupptagningstest går till och att även ”vi vanliga” faktiskt kan genomföra det. Det är inte så dramatiskt som det kan se ut på TV ibland när eliten gör det. Dessutom nämnde han att man kan göra de tester han erbjuder för friskvårdspeng, vilket gjorde att jag blev rätt sugen på att göra det, kanske senare i år när jag har kommit igång lite mer med löpningen. Eftersom jag i stort sett aldrig går på gym längre (utan styrketränar hemma eller på lunchpass) kan jag ju utnyttja friskvårdspengen här i stället. Riktigt lockande!
För att summera var det en intressant förmiddag som gav i stort sett de resultat jag trodde. Det var kul att träffa andra bloggare från närområdet och förhoppningsvis får vi till en ny träff i höst och kan träna och snattra vidare tillsammans!
vad spännande! Jag tror dock man ska testa sig på den idrott man håller på med. Särskilt om man ska testa maxpuls.
Konstigt ändå att det var så olika på de båda gångerna. det borde ju liksom vara samma "regler". (?)
Hur kommer det sig att du gjorde det förresten?
Intressant! Tror som Ingmarie: att man heltst ska göra kondistester i den sport man utövar. Jag kan komma mycket högre i puls när jag springer, men får mjölksyra mycket snabbare på en cykel. Tycker absolut att du ska nyttja frisvårdspengen till ett test om du är sugen på det!