Browsing Tag

Post-graviditet

Träning

Så hur gick det då? – om vägen tillbaka

I juni förra året skrev jag ett inlägg med någon slags plan för att ta mig tillbaka till mig själv igen rent fysiskt. Jag lovade att återkomma i februari med lite uppdatering om hur det gått. När bebis blivit ett år och jag hade någon slags tanke om att känna mig som mig själv igen. Så hur gick det då?

Well, man kan väl säga att jag inte direkt höll mig till planen…  Så vi tar utvärderingen bit för bit:

Göra klart alla nivåer i MammaMage. Check på den. Grundjobbet gjort, men jag skulle vilja ha en fortsättning, för de behöver ju underhållas också, de där bålmusklerna. Och det glömmer jag lätt.

Styrketräning med Lofsans mammaträning. Eh… Va hette det?! Njae, tror jag gjort typ två pass ur den eller så. Styrketräning generellt har väl hamnat i skymundan. Har svårt att hitta en bra nivå. Och har prioriterat annat…

Lågpulslöpningen. Alltså, jag har ju sprungit. Mer än jag väntat mig faktiskt. Men lågpuls?! Inte en enda gång faktiskt… Trots att jag varit en snigel i löparskorna…

Cyklingen. Hmmm…. Vet inte ens om jag har tillräckligt med luft i däcken för att kunna cykla… Tog väl i och för sig en tur i somras, och har umgåtts några gånger med källarcykeln men i övrigt, nej på den också.

Yogan. Den klarar jag mig inte utan så den finns med som en trogen följeslagare, även om vi också har haft några uppehåll från varandra. Framförallt under utesäsongen yogade jag massor. Nu under mörkertiden blir det mest kortare, lugna pass kombinerat med meditation. Även om jag kommit igång mer igen sista veckorna.

ute-yoga

Trädgårdsyoga i november

Trots att det gått rätt risigt med just planen jag lade upp, så måste jag ändå säga att jag har kommit längre på vägen tillbaka än vad jag nog hade räknat med. Jag orkar faktiskt med att vara hemma själv med två väldigt aktiva barn. Jag har till och med ork kvar på kvällarna, åtminstone ibland. Och detta trots att jag ju fick min andra cancerdiagnos i november-december, med en operation att återhämta mig ifrån. Förutsatt att det inte kommer några nya bakslag, och att jag lyckas knipa en startplats, så känns faktiskt målet vid horisonten helt inom räckhåll! De senaste veckorna har det dessutom känts som att det är ett helt annat klipp i kroppen än det var under hösten.

Så vad har jag gjort då?

Vardagsmotionerat. Nu när jag är föräldraledig snittar jag kring 10 000 steg per dag, och lyfter barn, fixar grejer, knuffar vagn och annat dagarna i ända. Stundtals riktigt bra och pulshöjande (styrke)träning.

Åkt skidor. Till min stora lycka har det blivit väldigt många fler skidturer än jag trott, och det är ju riktigt bra träning. Jag menar, jag har ju till och med skejtat!

Sprungit och yogat. Inte helt i den form som planerats, men ändå bra träning, och på en rimlig nivå!

vardagsmotion

Tung vardagsmotion. Köra dubbelvagn med dubbla barn i en halvdecimeter blötsnö

Så den stora frågan nu är väl egentligen hur den fortsatta vägen framåt ska se ut. Med ett fjällopp inplanerat så borde jag ju kanske ha en ny plan… Jag får klura lite på den tror jag, och återkomma.

Träning

En joggingtur, en rejäl promenad och knäkontroll

Med den rubriken sammanfattar jag veckans träning. För nu när jag är kontorsråtta på deltid så känns det faktiskt som jag tränar på riktigt igen, eftersom jag inte lika automatiskt är i mer eller mindre ständig rörelse.

Joggingturen är veckans höjdpunkt. Den här veckan liknade det såpass mycket löpning att jag faktiskt kände endorfinruset! Tyvärr pallar knäna inte riktigt än, så jag får nog även framöver nöja mig med att lufsa runt i löparskorna typ var sjätte dag. Men liiiite längre blir det i allafall varje gång. Och liiiite mindre ont gör det.

Just för knänas skull så är jag riktigt glad att jag hittat appen Knäkontroll. Egentligen tänkt för fotbollsspelare, men fick tips om den även som en del i att komma tillbaka till löpningen efter graviditet. Riktigt bra, men sorglig, för det blev så uppenbart hur dålig kontroll jag faktiskt har. Och dålig styrka. Och balans. Men förhoppningsvis märker jag av förbättring snart!

Den rejäla promenaden var först mest tänkt som en chans att få mer friskluft och sol på näsan i den fantastiska höstvädret medan bebis slumrade en stund, men sedan kände jag mig ändå rätt fräsch så jag traskade iväg på min långrunda jag går ibland. Mest grus och lite kuperat här och var. Insåg inte förrän det var försent att halva rundan var med den lågt stående solen rakt framifrån. Vilket innebar att dra vagnen baklänges med enhandsfattning istället för att putta den framåt, för att Lillis inte skulle få solen rakt i ögonen. Hej, överkroppsstyrka! Särskilt i uppförsbackarna…

En annan promenadHela tre gånger har jag alltså samlat svett i veckan. Känns ganska gött, och det gäller ju att passa på. För om drygt två veckor blir jag lite invalidiserad igen ett tag. Så bäst att fylla på träningskontot innan!

Träning

Mörkerträning

Tre gånger har jag tränat den här veckan. Tre gånger har träningen gjorts i mörker. Det blir det inga flashiga eller idylliska bloggbilder av…

Men träningen blir ju av ändå, och är faktiskt ibland nästan roligare i mörker. Styrketränade i början av veckan och kom fram till att jag ligger i ofas med träningsprogrammet. Benen hånskrattar åt mig och undrar när jag ska börja ge dem något att bita i. Axlarna däremot, gråter och ber om nåd. Så jag tror jag får ta och anpassa lite…

I fredags kväll hade jag planerat veckans höjdpunkt: löpning! Vad jag däremot inte hade planerat var att himlen totalt skulle öppna sig lagom till jag tänkt ge mig iväg. Eftersom jag tyckte det lät som en övergående skur lät jag solskenslöparen i mig vänta en stund. Men regnet höll i sig, om än inte lika kraftigt. Så jag gav mig ut ändå. Då hade det blivit ganska mörkt. Därmed ganska svårt att se på sin gamla Garmin utan upplyst urtavla hur länge jag sprungit, och lite svårt att begränsa sig till planen… Lite svårt att se var jag satte fötterna var det också av och till. Men jag var glad ändå, för jag fick ju springa!

Idag var planen att sätta bålen på prov med hjälp av lite tester i min bålstabilitetsbok. Men det hann bli mörkt innan jag fick chansen. Och eftersom vi har begränsat med träningsytor och jag inte gärna ville väcka sovande barn med starka taklampor fick jag gissa mig till vad jag skulle göra. Som tur var hade jag tjuvspanat i boken innan och hade rätt bra koll på vad som förväntades. Dessutom var det ganska mysigt i mörkret. Bålen? Jo, den klarade sig som förväntat och ska få känna på kraftigare tag framöver.

Solig dag

Fina dagar har vi i allafall haft, även om de inte ägnats åt träning

Träning

Tankar och planer om löpningen

Idag sprang jag igen. Eller… Transporterade mig snabbare än jag går är väl kanske mer rätt…

Hur som helst, så är det ganska fascinerande det här med löpning tycker jag, för det ger så skoningslöst kvitto på hur det står till med kroppen. Man kommer liksom inte undan med svag bål och dåligt löpsteg utan att det känns av nånstans i kroppen.

Jag börjar verkligen från scratch nu, och även om konditionen skulle klara mer, så är det nog både snällt mot och nödvändigt för muskler, leder och senor att få vänja sig riktigt långsamt. Så att jag samtidigt har tid att kompensera med styrketräning.

springer i skogen
För bara genom att kolla på bilden från dagens pass (som var den bästa av de fem GorillaCam tryckte av – vissa var faktiskt skrattretande!) så syns det lång väg att jag:

  • Tycker det är kul!
  • Behöver hitta tillbaka till mitt löpsteg, som faktiskt sett mycket bättre ut än så här.
  • Behöver träna core – så att jag inte faller ihop som ett korthus.
  • Behöver få bukt med mina korta bröstmuskler och stela rygg- och nackmuskler, som är ett resultat av både småbarnsliv och strålbehandling.
  • Behöver stabilisera höftpartiet. Samma visa som efter första barnet. Typiskt jag-bär-ungen-på-ena-höften-syndromet!

Så någon kometkarriär i löparspåret blir det inte direkt, det var ju inte heller att vänta! Men herregud, vad jag kommer längta till de där passen när jag faktiskt får springa! För min lilla tur imorse, på väg hem från dagis, den har jag levt på hela dagen faktiskt.

Sisådär var femte-sjätte dag tror jag att jag kommer klara att springa till en början. Liiite längre varje gång, med liiiite mindre gånginslag. Så kanske jag kan bränna av min första femkilometare lagom till skidsäsongen drag igång…

Tankar

Sex oförglömliga månader

Idag blir min lilla bebis sex månader. Hon är verkligen inte så liten längre, framförallt inte enligt henne själv! Sedan den där februarikvällen när hon helt plötsligt fick bråttom ut har det gått ett halvår. Ett halvår jag faktiskt aldrig kommer glömma.

Ett halvår som jag på många sätt inte önskar min värsta fiende. Samtidigt sex månader fyllda med många, många minnen som jag bär med mig med värme i hjärtat. Leenden som får hela rum att lysa upp. Kramar som får inlandsisar att smälta. Soliga vår- och sommardagar med så mycket friskluft att man nästan storknar.

img_0399img_9753

Små upplevelser och utflykter som blir till storslagna äventyr bara man har den rätta inställningen. Krafter som sakta återvänder. Tokroligheter vi kommer kunna skratta väldigt, väldigt mycket åt framöver. Löjliga familjen i kvadrat, liksom!

Den där februarikvällen kunde jag inte föreställa mig hur det här halvåret skulle bli, eller om jag ens skulle komma levande ut på andra sidan och få uppleva minstingens första halvår. Lika lite har jag nu någon aning om hur nästa halvår kommer se ut. Det är läskigt! Riktigt superläskigt!

Men också en tankeställare om att faktiskt uppleva varje dag. För varenda dag har något som gör den minnesvärd. På ett eller annat sätt.

Friluftsliv

Pånyttfunna lövtunnlar

Fördelen med långa och ganska långsamma promenader är att man hinner se så mycket. Det blir lite som att upptäcka saker på nytt. 

Stigar där jag tidigare bara sprungit är nu perfekt guppiga för en skön sovstund i vagn. Nu måste jag parera stenar och rötter på ett annat sätt än om det bara är mina fötter som ska färdas på stigen.


Det känns som att stigarna förändrats sedan jag tassade där sist. Kanske har de det, det var ju rätt länge sedan jag sprang…

Men jag minns inte riktigt dessa lummiga lövtunnlar. 


Mysigt var det i allafall, och bra skydd för augustidagen som tittade fram. Dessutom upptäckte jag nya spännande sidospår som jag definitivt inte sett när löparbenen var i farten.


En bakifrånselfie avslöjade dessutom att det faktiskt är befogat att ta en tur till frisören i veckan som kommer. Börjar ju bli långhårig… Eller nåt…

Träning

Dags att (fortsätta) läsa på – och börja träna!

Hej och välkommen till navelskåderiföreningen!

Eller i allafall välkommen till hon som funderar så mycket på hur hon ska utforma sin träning att den nästan inte blir av…

Kan man ens utforma sin träning själv i min situation?! Dubbelrehab liksom…

Egentligen har jag ju en plan. I stort sett. Det är liksom nu när det kommer till detaljerna och genomförandet som jag börjar grubbla igen. Kroppen skriker efter träning, och samtidigt längtar den efter återhämtning. Jag behöver bli stark för att orka vardagen, samtidigt som jag i vissa avseenden verkligen skulle behöva vila, eftersom vardagen med två små barn är rätt så fysiskt påfrestande i perioder, framförallt för rygg, axlar och mage.

Studier har visat att träning är riktigt fördelaktigt vid återhämtning från cancer, och när det gäller att förhindra återfall. Däremot oklart vilka cancerformer det gäller… Eller om det gäller alla. Också oklart vilka träningsformer som är gynnsamma och om det finns några som rentav är ogynnsamma…

Det är lite där skon klämmer tror jag. Att det är så mycket som står på spel och att jag inte riktigt vill ta hela det ansvaret själv, eller kanske snarare inte törs. Jag vet ju inte hur man borde återhämta sig från cancer. Men ingen inom sjukvården är ju å andra sidan intresserad av att hjälpa till så jag måste liksom klura ut det själv på något vis.

I den grova planen var jag inne på att börja springa enligt lågpulsfilosofin när jag kände mig redo. Nu känner jag mig rätt redo och har klarat både alla nivåerna i MammaMage och testerna för att kunna gå vidare i Lofsans mammaträning.

Men… Enligt vad Maffetone skriver i boken bör man inte styrketräna samtidigt som man lågpulstränar enligt MAF-metoden (eller i allafall inte fokusera på det), eftersom det kan hindra den aerobiska utvecklingen. Just styrketräningen är dock det jag känner störst behov av. Jag behöver bygga upp min kropp så att den blir stabil och stark och orkar. Orkar springa, åka skidor, leka med barn och vad det nu kan vara. Så… Ska jag kanske ändå överge tanken på MAF ett tag?!

Maffetone anser dessutom att vid återhämtning efter svår sjukdom bör man ligga ännu lägre i puls för att inte riskera att slita ut kroppen… Vilket litegrann går emot de där studierna jag nämnde, som tycks säga att den mesta fysiska träningen är bra. I måttliga mängder såklart… Hur ska jag då veta?!

Lite raljerar jag såklart, men jag skulle gärna önska att jag hade någon mer kunnig att hålla i handen just i den här situationen (frivilliga får mer än gärna anmäla sig, hehe…). Magkänslan, och kroppskännedomen, säger dock att det är uppbyggnaden av styrka, rörlighet och balans efter barnafödandet som bör få prioritet. Det är liksom grunden för att kunna gå vidare med andra tyngre grejer.

När jag läst på i mammaträningsboken så är det ju heller inte någon tyngdlyftning det är fråga om i början av programmet, utan verkligen uppbyggnad och träning från början. Nästan i underkant utifrån hur min egen kropp känns. Så kanske kan det till och med klassas som begränsad styrketräning och därmed funka att kombinera med lågpulsträning för konditionen/aerobiska uthålligheten?!

Eller kanske ska jag helt enkelt köra på känsla och hålla tummarna för att det håller? Tänka att allt är bättre än inget?  Jag har ju faktiskt redan smygsprungit några gånger när ett Troll på springcykel behövt kommas ikapp, och det har inte fått några märkbara negativa konsekvenser… Och jag har påbörjat Lofsans program, med lite modifiering eftersom mina axlar just nu behöver vila från annan träning än barnabärande..

Så… Jag tror jag (fortfarande) har en plan. Även om jag fortsätter att läsa på, vill ju alltid lära mig mer… Navelskådar lite till när jag känner för det.  Men framförallt, nu börjar jag träna! För den här morsan har tänkt bli stark igen. Förr eller senare!

Tankar

Men hur orkar du??

När jag berättar för någon om det som hänt i mitt liv det senaste året är den absolut vanligaste frågan jag får: Men hur har du orkat?? Senast igår fick jag frågan, av den kurator jag äntligen fått komma till, och som var jättebra!

Oftast svarar jag: Vad är alternativet?? För det känns verkligen så… Jag har orkat, och än så länge överlevt, för att det inte har funnits något alternativ. Alla som är föräldrar vet nog vad jag pratar om. När det handlar om barnen så finns liksom inte alternativet ”jag orkar inte”… För visst har det hänt att orken tagit tvärt slut (den gör ofta det, utan förvarning, när man fått cellgifter). Men om jag då varit ensam hemma med en liten bebis så finns liksom inte alternativet att lämna henne åt sitt öde för att jag tagit helt slut. Då härdar man ut, och hittar nån slags krafter som inte finns. Och rasar ihop som en urvriden trasa så snart hjälpen infinner sig. De gånger den gör det. Annars härdar man ut lite till…

Kuratorn ställde en följdfråga som jag däremot inte fått särskilt ofta: Men var hämtar DU din energi då?

Det tog ett tag innan jag kunde svara. För det har ju tidvis varit rätt skralt med energin, och ett tag var jag på allvar orolig för att gå in i utmattningssyndrom på kuppen om det inte skulle vända snart. Som tur var gjorde det ju det, och nu har orkeskurvan pekat uppåt i flera veckor. Det som i huvudsak har bidragit är framförallt

barnen! Att vakna av en liten hand på sin näsa och titta upp och in i stora bruna ögon och ett ännu större tandlöst leende gör att alla bekymmer är som bortblåsta för en stund. Detsamma gäller när den lite större brunögda under glädjetjut och jämfotaskutt berättar att hon sett städmaskinen på Ica Maxi. Mitt hjärta smälter!

meditation och andning. Som alltid. Rensar även den mest surrande hjärna.

mat! Jag är och har alltid varit energikrävande. Särskilt sista året!

friskluft och natur. Utomhus-är-bäst, ni vet. Vissa dagar bara korta stunder, men alla dagar något.


skrivande. Det är min bästa terapi. Att få ur sig tankar och liksom sortera dem, utan att bli avbruten av någon mottagare som vill styra hur man tycker och känner.

Ändå känner jag att det saknas någon pusselbit. Det där lilla extra som liksom boostar energin när man verkligen behöver det. Så nu frågar jag er om era bästa tips; hur orkar ni??

Träning

Att ta mig tillbaka

Där jag befinner mig fysiskt just nu hoppas jag att jag aldrig mer kommer att behöva befinna mig. Med formen i botten efter en graviditet följt av cellgifts- och strålbehandling. 

Återhämtningsbacken känns ganska brant, måste jag säga. Å andra sidan misstänker jag att framsteg framförallt på konditionssidan kommer att komma ganska fort och lätt. Kanske lite för lätt i förhållande till resten. Det märker jag redan nu. I ett obetänksamt ögonblick hoppade jag lite studsmatta med treåringen häromdagen och det är kanske inte det smartaste att göra för en ganska nybliven tvåbarnsmamma som nästan inte tränat på flera månader…

Därför vill jag ha en ganska strukturerad återhämtningsplan för att bli mig själv  igen, så som jag är van vid att känna mig. För att på så sätt kunna lägga band på eventuella löparinfall och studshopparlustar i förtid. För att hela kroppen ska hänga med, inifrån och ut, som det så fint heter. Jag vet att detaljerna i planen kommer att ändras längs vägen, men det känns ändå bra att ha de stora dragen nerskrivna för att kunna påminna mig själv. För att ha i åtanke att det är långsiktig #glädjebalansenergi som är målet. Förutom målet vid horisonten då…

Den plan jag gjort upp ser ut så här:

Jag ska ta mig igenom alla nivåer av MammaMage innan annan styrketräning blir aktuell, hur tråkigt det än må vara. Jag vet ju att det är nödvändigt! Tills dess är det promenader eller ganska lugn cykling som gäller för konditionen. 

Därefter tänker jag basera styrkeuppbyggnaden på programmet i Lofsans mammaträning, men gå rakt in i block 2 eftersom block 1 bara innehåller aktiveringsövningar som i princip motsvarar de i MammaMage. Tvivlar på att jag kommer mäkta med så många pass i veckan som programmet innehåller, men tänker att det får ta längre tid att slutföra istället. Viktigare att genomföra alla passen liksom! Samt att jag även vill ha in yoga och rörlighet i ekvationen, vilket gör att det bara blir dumt att tro att jag ska få in allt i den höga takt som boken beskriver. 


Löpning är nog det jag längtar mest efter (förutom skidåkning, men den känns ju ganska avlägsen så här mitt i sommaren). Den introduceras långsamt när bålstabiliteten känns tillräcklig. Dessutom tänkte jag börja lugnt genom att börja med löpningen som lågpulsträning enligt Maffetones principer, vilket gör att den automatiskt kommer att bli långsam. Det kräver ju förresten också att jag införskaffar gamla Garmins ersättare också, hehe…

Cyklarna ska få rasta sig en del, som konditionsträning. Dock oklart hur mycket, eftersom cykling tyvärr är lite svårare att få till eftersom jag inte kan ha en barnvagn på släp (iallafall inte på MTBn!)

Yogan är, och kommer bli, superviktig. För att bibehålla den där, för mig, så viktiga balansen. Som stressreducering; för att rensa huvudet, förbättra rörligheten och ge tillfällen till , stressreducering och avslappning. Samt inte minst för att skapa fysisk balans och stabilitet i kroppen. Just i yogan är jag riktigt sugen på att ta hjälp av någon. Typ en personlig yogafröken liksom! Men får se hur mycket utrymme som finns för det. Tror tack och lov att jag kan komma en bra bit på egen hand också.

Hela styrkeprogrammet i Lofsans bok är 40 veckor, dvs lika långt som en graviditet. Tror som sagt inte jag kommer att ha kommit igenom allt till dess, men det känns ändå som ett bra tillfälle att utvärdera hur det gått. Då är Lill-Trollet ett år och det är också ett år till det där hägrande målet vid horisonten!

Så jag återkommer i februari och berättar hur det har gått helt enkelt! Även om jag säkert kommer göra antydningar längs vägen också…

Träning

Tar tag i mammamagen

Ja, inte bokstavligt alltså, för mycket finns det inte att ta tag i. Utan mer i bemärkelsen skärpning i gravidrehabiliteringen. Jag har inte brytt mig så mycket om det under de tuffare delarna av behandlingen, men nu när jag orkar röra på mig lite mer igen så märker jag att bålstabiliteten är eftersatt.

Ländryggen protesterar lite om jag bär mycket. Magen likaså, och tyvärr även bäckenbotten i vissa lägen. Trots att knipen ändå är det jag prioriterat.

Men när man inte brytt sig om hållningen och bärställningarna och aktiveringarna, utan sitter som en hösäck i soffan med bebis i famnen och ser ut som en övermogen banan när man bär treåringen, då är det inte så konstigt att man inte känner sig så #stabilochstolt

Igår tog jag tag i användandet av MammaMage-appen igen och fick faktiskt kämpa en del för att klara av att fortsätta på samma nivå där jag slutade i början av april. Men muskelminnet och -kontakten finns där, det är ”bara” styrkan och uthålligheten som halkat efter. 

Är så glad att den där appen finns! Önskar nog bara egentligen att den bytte namn, och därmed kunde hjälpa ännu fler, för jag hade haft stor nytta av den även innan jag blev mamma, och framförallt under tiden jag var gravid första gången! För det är ändå stor skillnad i hur bra kontroll jag har den här gången, trots muskler på efterkälken… Kanske borde den hetat StarkMage. Eller Hållningshjälpen? Eller Stabilitetsbyggaren? Inte så säljande kanske, i och för sig. Inte i närheten av så säljande som det är att locka nyblivna mammor som hetsas från alla möjliga håll att komma ”tillbaks” i form efter barnafödandet… Menar dock inte att just de som ligger bakom MammaMage hetsar, för det gör de verkligen inte, men namnet slår nog an hos de som är lätthetsade.

Hur som helst, skärpning med magaktivering alltså (för att orka vardagen, inte för något mål om en platt mage!). Inte glömma att knipa, komma ihåg att stretcha korta bröstmuskler (av att bära bebis – lättare att stretcha nu när Alien-slangen är borta!), tänka på sänkta skulderblad och allmänt tänka på att tänka på hållningen! Undrar om cellgiftshjärnan klarar det?!