Tankar

Sex oförglömliga månader

Idag blir min lilla bebis sex månader. Hon är verkligen inte så liten längre, framförallt inte enligt henne själv! Sedan den där februarikvällen när hon helt plötsligt fick bråttom ut har det gått ett halvår. Ett halvår jag faktiskt aldrig kommer glömma.

Ett halvår som jag på många sätt inte önskar min värsta fiende. Samtidigt sex månader fyllda med många, många minnen som jag bär med mig med värme i hjärtat. Leenden som får hela rum att lysa upp. Kramar som får inlandsisar att smälta. Soliga vår- och sommardagar med så mycket friskluft att man nästan storknar.

img_0399img_9753

Små upplevelser och utflykter som blir till storslagna äventyr bara man har den rätta inställningen. Krafter som sakta återvänder. Tokroligheter vi kommer kunna skratta väldigt, väldigt mycket åt framöver. Löjliga familjen i kvadrat, liksom!

Den där februarikvällen kunde jag inte föreställa mig hur det här halvåret skulle bli, eller om jag ens skulle komma levande ut på andra sidan och få uppleva minstingens första halvår. Lika lite har jag nu någon aning om hur nästa halvår kommer se ut. Det är läskigt! Riktigt superläskigt!

Men också en tankeställare om att faktiskt uppleva varje dag. För varenda dag har något som gör den minnesvärd. På ett eller annat sätt.

0

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply
    Träningsblogga - Ida
    18 augusti, 2016 at 20:23

    Du är så bra och klok! <3

  • Reply
    bureborn
    19 augusti, 2016 at 07:20

    Dina fina bilder illustrerar helt perfekt din underbara förmåga att fånga det lilla och viktiga i livet. Så vackert!
    Egentligen vet ju ingen hur nästa halvår kommer att se ut, men för de flesta av oss (speciellt alla vi som inte har någon allvarlig sjukdom hängade över oss) tas livet för givet. Så bra med en påminnelse ibland. Även om jag inte tror på att vi ska gå runt och vara rädda för att dö hela tiden. För vem kan fånga livets magiska ögonblick då?

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      24 augusti, 2016 at 09:03

      Nej, det är ju en balans det där. Att vara närvarande eller att suga ut allt för att man är rädd att det är det sista man gör. Egentligen är det väl det som är det finurliga – att ingen av oss faktiskt vet när det tar slut, och därför borde vi alla ta vara på tiden.

  • Reply
    Ingmarie
    21 augusti, 2016 at 22:51

    Så lätt att ta för givet och glömma både det lilla i det stora och det stora i det lilla… KRAM

  • Leave a Reply