Browsing Tag

#glädjebalansenergi

Övrigt

Förändringens vindar

Som jag skrev häromdagen är det mycket surr i huvudet just nu. Det är en hel del på gång. Förändringens vindar blåser helt enkelt. På flera olika håll i livet. Jag behöver det. Har inom vissa områden längtat efter det länge. Inom andra är det fortfarande en bra bit kvar innan jag är där jag vill vara.

På sätt och vis är jag både beslutsam och velig. Man vet ju liksom vad man har men inte vad man får. Om man tar klivet över staketet till andra sidan. Om gräset är grönare där, när förändringen är gjort.

gärdsgård
Hela det här året har ju på sätt och vis varit kantad av förändring. Ta bara en sån sak som att jag blev av med ett halvt organ för en vecka sedan. Förvisso ett ganska litet, men ändå. Kroppen behöver ställa om sig och besluta sig för om den klarar sig med bara en halva, eller om den behöver hjälp på traven.

Varenda cell i min kropp har fått visa vad den går för, för att överleva cellgifter och strålning. Det som är kvar är det som är starkt och livskraftigt. Åtminstone väljer jag att se det så. För jag vet inte riktigt var alla vägar slutar.

en väg mot förändring

Jag prioriterar annorlunda nu också, än vad jag gjorde för bara ett år sedan. På gott och ont. Mest gott, hoppas jag. Förändring har aldrig känts främmande för mig, men nu är jag mer förändringsbenägen än någonsin. Det har liksom blivit så tydligt vad som behövs för att jag ska kunna befinna mig där jag vill. Även om det kanske inte alltid går så fort som jag vill.

En sak som behövt förändring ganska länge (jag skrev om det redan i vintras) är utseendet på den här bloggen. Nu äntligen har det fått sig en uppryckning och börjar så sakteliga förändras till något som jag är mer nöjd med, även om det inte är klart ännu. Jag tar det steg för steg, lite i taget. I sann LiteLängre-anda, typ.

Just bloggen är faktiskt ett helt fantastiskt sätt att följa sin egen förändring på. Hur tankar, värderingar, träningsmönster och -former förändras. Matvanor och alldagligheter byts ut de med. Den är faktiskt också en stor del i att jag tagit tag i en del andra förändringar också. För genom skrivandet kommer jag fram till en hel del inte alls tokiga saker faktiskt. Förhoppningsvis snart lite mer konkreta saker än det här allmänna kvällssvamlandet…

Förändringens vindar, hörni! Bra grejer, det!

Tankar

Glädje, balans, energi – min hälsofilosofi

Den här veckan skriver Bloggar om Hälsa om våra egna tankar kring hälsa. Både Camilla och Ida beskriver tankar om att orka, och att ha balans i hur man ser på saker, vilket är superviktigt även för mig.

När jag själv tänker på hälsa tycker jag egentligen inte det borde vara så svårt. Jag menar, träningen ska vara rolig, maten ska vara god, sömnen tillräcklig och stressen rimlig. Men det ÄR ju svårt att få till för väldigt många, så jag tror att mycket mer än man kanske först inser sitter i huvudet. Som kloka Annie skriver

Hälsa är vad du gör och hur du känner för det du gör

Så tror jag också att det är. Vi kan verka hur hälsosamma som helst på ytan, enligt de hälsoprestationstrender som råder med mycket träning, livspusslande, chiafrön och gröna smoothies. Men om strävan efter att vara hälsosam bara blir till stress och snudd på tvångstankar, så är det ju ändå inte hälsosamt! Jag länkar till Annie igen, för hon skriver så klockrent om hälsa (men så jobbar hon ju med det också!)

Själv har jag tre nyckelord när det gäller hälsa, som jag skapade som ett mantra inför 2015 och som också fått vara en del av namnet på min lilla blogg. 


Glädje, balans, energi.

När jag har alla dem i åtanke, och lyckas få dem på plats, då känner jag mig hälsosam. När jag gör saker av glädje, eller som ger glädje. Det handlar om att välja till det positiva. Om att också hjälpa andra att välja glädjen. Att våga låta den ta plats även när alla förväntar sig att du ska deppa ihop. 

För att glädjen ska kunna få utrymme behöver jag också balans. Ett fungerande vågspel mellan ansträngning och återhämtning. Ofta handlar det för mig om att välja bort, eller snarare att våga välja bort. För att bibehålla balansen. När det är sjukt stressigt på jobbet behöver jag än mer än annars kunna få till återhämtning och sådant jag mår bra av. När jag inte sovit på några nätter pga sjuka barn prioriteras de flesta måsten bort till förmån för friskluft, och sömn. Hårdare träning i de fallen är inte hälsosamt då. Det är hets. I allafall för mig. 

Balans handlar för mig lika mycket om att slappna av i de val man gör. Att veta att man gör det som är rätt för en själv de flesta gångerna. Att det är helt ok att äta skräp ibland, så länge man äter sådant man själv mår bra av den mesta tiden. Att inte stressa upp sig över de gångerna det inte blir som man tänkt, utan vara trygg i vetskapen om att den grund man bygger till vardags är det som skapar hela balansen. Lite som mitt tänk kring träningen som en investering.

Energi är nästan det svåraste för mig att få till, i alla fall i den vardag jag lever i just nu, med sjukdom och småbarn och ett stressigt jobb i princip utan raster. Därför behöver jag tänka till extra mycket för att ge mig själv energi. För att inte bli helt dränerad på energi. För att få i mig mat som ger mig tillräckligt mycket energi. 

Men genom att ha de där tre ledorden i bakhuvudet så skapar jag det som är hälsa för mig. För jag tror också att hälsa är väldigt personligt. Det som är hälsa för mig är inte nödvändigtvis hälsa för dig.

Så länge man gör saker som för en själv skapar glädje, bibehåller balans, och ger energi, så tror jag att man faktiskt kommit ganska långt för att göra det som är bäst för sin egen hälsa!

Vad är hälsa för dig?

Tankar

Jag är…

Jag är vintermänniska.
Jag är längst i min lilla familj. 182cm i strumplästen.
Jag är tokigt förtjust i ost.
Jag är mamma till två härliga små trollungar.
Jag är dansare i själ och hjärta.
Jag är chokladfantast.
Jag är kvinna.
Jag är löpare.
Jag är introvert men därför inte asocial (vilket många tror det innebär).
Jag är pysslig.
Jag är yogini.
Jag är så envis att det inte alltid är bra för mig själv.
Jag är beroende av mitt morgonkaffe.
Jag är ett monster om jag inte får tillräckligt med mat.
Jag är en analytisk generalist.
Jag är längdskidåkare med långloppspotential.
Jag är en lyssnare av rang.
Jag är en drömmare och tänkare.
Jag är blödig.
Jag är en genomförare.
Jag är bloggare.
Jag är språkgeni och kan lätt lägga mig till med dialekter så till den grad att jag passerar som inföding.
Jag är siffermänniska, såpass att jag brukar säga att jag är lite autistisk.
Jag är köksimprovisatör.
Jag är wannabe-vegetarian.
Jag är ett skogsrå men är rädd för vildsvin.
Jag är fjällfrälst och skärgårdsdrömsk.
Jag är svältfödd på tältnätter.
Jag är bilpendlare med dåligt miljösamvete.
Jag är lösningsorienterad.
Jag är lättlärd.
Jag är inflyttad östgöte.
Jag är Norge-frälst.
Jag är förlovad.
Jag är mentalt stark.
Jag är husägare.
Jag är allt oftare i nuet.
Jag är tacksam för varje dag jag vaknar och fortfarande lever.
Jag är en känslomänniska som börjar lära mig att lita på min magkänsla.
Jag är jag.
Jag är ingen taktiker eller rävspelare.
Jag är kreativ om jag bara ger mig själv chansen.
Jag är bredaxlad och storfotad.
Jag är glasögonorm.
Jag är förtjust i högklackat men för bekväm för att tillämpa det till vardags.
Jag är musikälskare med talang för att lära mig låttexter.
Jag är En Svensk Klassiker.
Jag är förtjust i att meditera.
Jag är en skrivande människa och skulle gärna livnära mig på ord.
Jag är frusen.
Jag är brunögd och brunhårig, men efter två barn snudd på svarthårig.
Jag är optimist tills motsatsen är bevisad.

Tack Nina för inspirationen!

Tankar

En höstbekännelse – om acceptans, inställning och fokus

Jag är en vintermänniska av rang. Men brukar även säga att jag älskar hösten. I min värld är höst lite som jag beskrev den häromdagen. Klar, krispig, färgsprakande. Prasslande löv, jätteskön träningsluft och ett tempo som liksom varvar ner inför vintervilan.

Men förra veckan fick jag en tankeställare. En gammal klasskompis skrev att hon ÄLSKAR höst, men att hon också insett att när hon verkligen tänkte efter så hade höstarna verkligen inte varit någon dans på rosor de senaste åren. Jag tänkte till lite extra själv och så här har det sett ut de senaste fem åren:

2012: gravid igen efter missfall med tvillingar. Megatrött och tidvis illamående. Struligt på jobbet med saker som jag senare blev tvungen säga ”vad var det jag sa” om.

2013: mammaledig med stor-Trollet. Konstant trött och orkeslös och kämpade för att inte rasa i vikt för mycket. Hade svårt att acceptera att man som mamma dels slutar existera som person i andras ögon eftersom alla bara är intresserade av barnet (nu har jag vant mig och pratar sällan om mig själv längre), dels får allas bättre vetande om barn- och mammalivet till livs oavsett om man vill eller ej.

2014: skolade in på dagis och hade en helt sjuk jobbhöst som höll på att ta mig rakt in i väggen i maxfart. Alla symptom fanns där. Cancer i familjen svärtade ner lite ytterligare. Bytte jobb i december och hade lång julledighet och lyckades bromsa innan väggen, i sista stund.

2015: lagom ute ur värsta graviditetsillamåendet fick jag cancer. Samtidigt som jag fick en till tjänst på jobbet (nej, blev inte av med den gamla) och var ställföreträdare på en tredje tjänst. Väggen var riktigt nära igen, men tack vare bebis i magen sa jag stopp i tid även den gången.

2016: lagom återhämtad från Hodgkins börjar jag jobba 50% men har fortfarande 100% arbetsuppgifter. Vilket innebär inga raster och stresshjärna som håller mig vaken på natten. Utreds av sjukvården för nästa sak och väntar på operation.

Ser ju inte så muntert ut, eller hur? I alla fall inte om man bara ser på vad tillvaron innehållit jobb- och hälsomässigt. Men om jag tittar i minnet och bloggarkivet, så är det inte riktigt så jag minns dem. Utan snarare så här:

2012: lycklig över att ha blivit gravid igen så snabbt och att det verkade gå bra. Det tränades en hel del, och njöts mycket av både snö (japp, oktober 2012 bjöd på snö!), sol och mat.

2013: en fantastiskt fin höst där jag promenerade kopiöst mycket med vagnen. Styrketränade med en online-PT och kände mig trots allt starkare än jag gjort på länge innan.

2014: en trots allt mysig höst där jag njöt till fullo av en extra föräldramånad och var tacksam för att vabb-träsket uteblev och att jag hade hittat tillbaka till yogan. Bloggen däremot, var det inte mycket liv i. Förmodligen pga det där jobbet…

2015: jag minns den som typ extra allt. Som att jag levde på lånad tid och var tacksam för varje minut samtidigt som jag var rätt bitter på att mina hälsoinvesteringar tycktes förgäves.

2016: har jag ju ännu inte sett slutet av, men på något sätt är tacksamheten ständigt närvarande. Mer än oron, bitterheten och rädslan. Glädjen tittar fram varje dag och skrattet hälsar ofta på.

Det finns liksom alltid två sidor av en tillvaro. Det klassiska ”det är inte hur man har det utan hur man tar det. Jag funderar en hel del på det här med hur man tar det. Hur man kommer dit där man ändå trots allt kan välja att se även det positiva, ta chansen att uppleva det fina i vardagen och tillåta sig att känna glädje. För det är långt ifrån självklart att man gör det. Jag har skrivit om det tidigare, att man genom mentala strategier i viss mån kan välja hur man hanterar svackor. Men jag tror inte bara det är så enkelt heller, eller så svart och vitt. I vissa situationer är det ju såklart svårare än annars att inte enbart sjunka ner i det svarta. Det jag däremot tror hjälper långt om man ändå någonstans har viljan, och förmågan, att hjälpa sig själv är följande:

Acceptans

Jag tror det är jätteviktigt att tillåta sig själv både det svarta och det vita i livet. Att våga erkänna att man mår riktigt dåligt när man gör det. Bryta ihop och släppa fram det negativa och känna det jobbiga. För känslor som får ta plats ebbar ut och avtar i styrka. I acceptans ligger också en vilja att ta tag i saker. För om man inte tillåter sig att må dåligt tror jag heller inte man klarar av att hjälpa sig själv att må bra. Att acceptera behöver absolut inte betyda att resignera. Utan att man faktiskt ser en situation för vad den är och vad den gör med en, för att sedan kunna agera utifrån det, och på så sätt ge plats även för det positiva.

Inställning

Jag tror man kan träna sig till att inte gräva ner sig. Att lära sig att inte trycka på sina egna negativitetsknappar. Eller att åtminstone lära sig att de inte ska få gå på repeat utan att något som helst konstruktivt kommer ut av det. Som det här med vädret, som alla älskar att klaga på. Vad ger det?! Faktiskt inte det minsta. Snarare slösar man onödig energi på något man inte kan påverka. Och blir mer negativ än man behöver. Lite så tror jag man kan tänka även när det är tungt, och det kan göra att man faktiskt minns även det ljusa i allt det mörka.

Likaså är det nog stor risk att man hamnar i en ond spiral och får lätt till de negativa tankarna om man inte aktivt jobbar med sin inställning. Även om det såklart nog också är så att vissa har lättare än andra att påverka sin egen inställning.

Fokus

Det hänger nog ganska mycket ihop med inställning, men ändå inte. Man kan välja vad man fokuserar på. För att på så vis åtminstone delvis välja vad man kommer ihåg. Därmed inte sagt att man bara ska trycka undan och blunda för det negativa, för då har man ju missat första punkten. Men genom att aktivt fokusera på barn som skrattar så de kiknar, som hoppar av glädje i vattenpölar, med lera upp till armhålorna, gör nog att du minns en situation som positiv och glädjefylld snarare än om du fokuserar på hur jobbigt det ska bli att tvätta de smutsiga kläderna när ni kommer hem igen.

Det här tänker jag mycket på, just för att skapa roliga minnen att ta fram när det behövs, både för mig, men också för barnen. Jag vill gärna att de också har minnen av en glad och lekfull mamma som hoppade i vattenpölarna med dem och byggde kojor, istället för en som stod bredvid och tjurade och tjatade om tvätt. Det hjälper även mycket på jobbet när allting hopar sig. Om man har förmågan att aktivt välja fokus för att på så sätt inte drunkna i känslor av otillräcklighet och frustration utan istället få saker gjorda även när det är stressigt och turbulent.

Naturligtvis fungerar inte dessa strategier alltid. Vissa perioder behöver man mer hjälp på traven än annars. Vissa perioder kanske det inte ens går, och kanske måste få vara så. Men bara genom att aktivt vara medveten om att man faktiskt kan påverka själv hur man tar det, så tror jag att man kommit långt.

Tankar

Energibalansen – om att äta tillräckligt

Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men vill gärna beröra det igen. För jag vägrar att tro att jag är ensam om att ha det problem jag har. Viktproblem åt fel håll. Svårt att hitta energibalansen och få i mig tillräckligt med näring för att orka en hel dag.

Numera vet jag ju vad jag egentligen behöver göra åt det, efter att jag hade experthjälp förra våren. Men ibland är det inte helt lätt att göra något åt det i praktiken. Förra gången jag rasade i vikt, när jag ammade det stora barnet, så kallade jag det just amningsdieten, eftersom alla sa att problemet skulle lösa sig själv när jag slutade amma.

Den här gången har jag ju knappt ammat. Men rasar i vikt ändå. Förvisso kan det ju bero på andra saker än just barnen den här gången… Men jag tror just energibalansen är en stor bov i dramat. För jag är typ konstant hungrig! Trött på att behöva äta hela tiden. Men accepterar att jag måste, eftersom jag inte har så värst stora möjligheter att vila fysiskt med två väldigt aktiva barn, trots att jag på pappret är sjukskriven, och egentligen borde vila.

Det händer minst en gång per dag att jag får soppatorsk. Ibland märker jag det i tid och hinner stoppa i mig någon form av nödraket. Men ibland blir jag till en bomb som är farligt nära att detonera. Om inte mat kommer i magen vääääldigt fort. 

Jag förbrukar helt enkelt väldigt mycket. Har alltid gjort. Fick det på pränt i förra veckan av en smått fascinerad sjuksköterska. Så nu åker kostprogrammet fram igen. Det som ger mig 3300 kcal om dagen. Jag har inga illusioner om att lyckas få i mig det varje dag, men förhoppningsvis så ofta att jag inte går ner i vikt, eller kanske till och med kan lägga på mig lite… Några hundra gram i veckan borde man väl kunna klara? Det tummar vi på, va?Mat

Träning

Sommarens sista utomhusyoga?

Från värmeslag till höstfeeling på mindre än tolv timmar… Dessutom vankas kopiösa regnmängder de närmsta dygnen om man ska tro prognosen (vilket man i och för sig sällan ska). 

Därför insåg jag idag att jag borde ta chansen att njuta av det som kanske blir sommarens sista yogapass på uteplatsen.


För rent kalendermässigt slutar ju sommaren om bara några dagar. Så till ljudet av vad jag förmodar var en kräftskiva i grannskapet, och faktiskt även en gräsklippare trots den sena timmen, sträckte jag lite på mig och luftade sommartårna på mattan.

Det krävdes en del påpälsning för att inte huttra alltför mycket, och det var med frusna fingrar jag konstaterade att termometern bara visade 14 grader när jag var klar.


Då hade det även hunnit bli så mörkt att inte ens de färggladaste tights skulle göra sig på posering över passets innehåll… 

Adjö sommaryoga?

Friluftsliv

Pånyttfunna lövtunnlar

Fördelen med långa och ganska långsamma promenader är att man hinner se så mycket. Det blir lite som att upptäcka saker på nytt. 

Stigar där jag tidigare bara sprungit är nu perfekt guppiga för en skön sovstund i vagn. Nu måste jag parera stenar och rötter på ett annat sätt än om det bara är mina fötter som ska färdas på stigen.


Det känns som att stigarna förändrats sedan jag tassade där sist. Kanske har de det, det var ju rätt länge sedan jag sprang…

Men jag minns inte riktigt dessa lummiga lövtunnlar. 


Mysigt var det i allafall, och bra skydd för augustidagen som tittade fram. Dessutom upptäckte jag nya spännande sidospår som jag definitivt inte sett när löparbenen var i farten.


En bakifrånselfie avslöjade dessutom att det faktiskt är befogat att ta en tur till frisören i veckan som kommer. Börjar ju bli långhårig… Eller nåt…

Övrigt

#julikalender – hur blev det till slut?

Som jag skrivit lite om tidigare så gillar jag månadsutmaningar skarpt. Även andra utmaningar också, förvisso. Men just #julikalender var så väldigt mycket feelgood att jag tänkt att konceptet nästan måste få fortsätta. Inte bara för att den var ett påhitt av oss själva i Bloggar om Hälsa, med goa Ida i spetsen, utan för att det faktiskt har fått mig att göra det mesta av det jag har möjlighet till. Lite mer medvetet, liksom.


På sätt och vis är det ju lite liknande min positivitetsbok, även om den är mer passiv och syftar till att i efterhand fundera på vad som varit bra i tillvaron. Tanken med att ha en lista full av må-bra-saker att varje dag välja något ifrån är snarare ett sätt att aktivt skapa sig den där positiva tillvaron så att det sedan finns massor att skriva i positivitetsboken.


Däremot vet jag inte om jag verkligen behöver en fysisk lista att bocka av saker ifrån, trots att jag gillar listor. Det är mer inställningen att varje dag tänka efter och se till att fylla tillvaron med små och stora glädjeämnen och må-bra-saker. Och att variera sig så att alla delar får sitt över tid. För det är nog kanske det som har saknats om jag ser tillbaka på hur min egen #julikalender blev. Trots att jag bockade av 27 saker från listan, och gjorde vissa saker ofta (en del till och med varje dag!), så skulle jag helst haft med mer träning bland de 27.


Förhoppningsvis kan det bli mer och mer av den varan framöver, för jag har ju inte helt själv kontroll över träningsbiten än, men ändå… Bara äta glass och filosofera är ju inte heller hälsosamt i längden!


Många godbitar har ändå hunnits med i juli, och flera riktiga guldkorn från kalendern tänker jag ta med mig in i augusti, eller kanske ännu längre.

Hur har du haft det med julikalender? Har du hittat några godbitar eller nya vanor eller funderingar?

Övrigt

Semester i det lilla

I år är min semester inget som platsar i instagram-skrytet eller Facebook-frosseriet. Det är liksom inte så fancy. Även om icke-fancy i min värld funkar precis lika bra.

Hemester tror jag det kallas. Ledighet hemmavid. Om det vi håller på med nu ens kan kallas ledighet… Den enda som är ledig är nog den halta treåringen, som har sommarlov från dagis i fyra veckor.

Senaste veckan har vi känt oss lite mer våghalsiga och faktiskt vågat oss iväg på lite små äventyr. Bara över dagen än så länge, det är fullt tillräckligt för oss. För däremellan behöver vi (jag) en vilodag med bara hemmakaoset och lite paus för hjärnan, som ännu inte klarar alltför många intryck samtidigt.

Fina utflykter har det blivit. Fint väder, god mat, fint umgänge. Många guldkorn från vår lilla citatmaskin. Upplevelser och närvaro. Faktiskt såpass mycket närvaro att just de här dagarna har blivit helt bildlösa. Kamera och telefon har glömts bort och hjärnan har istället fått förlita sig helt på sig själv för att bevara minnena. Kanske är det ändå det som nuförtiden är det största tecknet på att det nog faktiskt varit semester trots allt. Avkoppling, nedkoppling och nuvaro.

Semester i det lilla – faktiskt inte så dumt det heller!

Prylar Träning

Magisk kvällscykling med dopp

Vissa kvällar vill jag bara behålla i minnet för alltid. Kan till och med tycka att sommaren är härlig (till skillnad från när getingar och fuktig värme attackerar…).

Ikväll var en sådan kväll. Planen var att rasta racern, testköra mina nya fina cykelkläder jag köpte i vintras, och kanske premiärbada.

Racern hade punka, så det blev vardagshojen som fick följa med istället. Ut i kvällssolen.

Ner till Ljungbadet. Passera en triathlontävling på vägen.

Fundera en stund på om jag skulle tordas klä av mig och bada trots de skumma gubbarna som ankom badplatsen samtidigt som jag.

Gick ut på bryggan och njöt av kvällen. Doppade fötterna i det ljumma vattnet.

Njöt lite till och doppade hela benen.

Doppade till sist hela mig när gubbarna gett sig av. Jätteskönt, men tappade ändå känseln i fingrarna och började frysa rätt fort.

Cyklade hemåt och fick upp värmen litegrann.

Tog en varm dusch och toppade med varm choklad och knäckemacka, i sällskap av babyvakten.

Nu kommer jag nog sova gott!