Browsing Tag

Post-graviditet

Träning

Något har hänt – eller vänt?

De senaste dagarna har något hänt i kroppen. Den där ständigt underliggande tröttheten, som slår till utan förvarning, och närmast kan beskrivas som när man väggar på ett träningspass eller lopp, är borta. Jag har haft enstaka bra dagar tidigare under behandlingen, men då har det kommit dagar med bakslag efter, utan undantag. 

Nu är det tredje dagen i rad som kroppen känns i stort sett normal (för att vara post-preggo). Jag har tagit längre, t o m snabba, promenader, utan att bli mördande trött efteråt. Jag har kunnat vara uppe hela dagarna utan att behöva krascha på soffan minst en gång. Det är knappt jag törs skriva det, men det känns som något har hänt, eller vänt. Som om handbromsen har släppt. Oklart om det är kroppens återhämtning från graviditeten som fått ta sin tid, något större sömnmängd, eller effekter av cellgiftsbehandlingen. Eller kanske en kombination. 

Rackarns skönt är det i allafall, även om det snart är dags att gå in i dimman igen. Huvudet spinner såklart iväg direkt. Drömmer om löprundor. Dreglar över långlopp och avundas loppförberedelser

Men jag säger till mig själv på skarpen. Det är fortfarande lugna gatan som gäller. Tills jag får grönt ljus från det medicinska hållet för något annat. Jag menar, jag har ju faktiskt inte ens varit på efterkontroll ännu!

Helgens promenadvy

Träning

ICA-klassikern

I diverse flöden har jag senaste veckan sett en del om ICA-klassikern. Ett sådant där klassiskt initiativ för att få folk att röra på sig mer. 

Jag har ju lovat mig själv att inte sätta några krav på träningen under 2016, utan fokusera på #glädjebalansenergi. Men detta kändes lite lagom på något vis. Eftersom jag just nu inte ens får träna hårt, även om jag skulle vilja. Att röra på sig förespråkas dock varmt. Frisk luft, cirkulation, motverkande av trötthet. Kanske minutrar på motionscykeln i garaget, promenader och stavgång, vem vet? Sådant får nämligen också räknas in, och på det här viset kan jag dokumentera det som mer känns som rehabilitering och friskvård, än som kravfylld träning. 

Jag anmälde mig hur som helst. Ställer inga som helst krav på att tvunget behöva fullfölja om kroppen säger annat, utan ser det som en möjlighet att fokusera på välmående också. Underlätta vägen tillbaka och påminna mig själv att jag mår bra av motion, och att lite och ofta också gör skillnad och förhoppningsvis kommer göra att jag mår bättre.

  
Är det kanske fler som hakat på eller som tänker göra det? Säg till vettja, så kan vi peppa varandra!

Träning

Utgångsläge inför mjukstart

Idag är det tio dagar sedan hon kom ut, det lilla mini-Trollet. Tio dagar av minimalt med sömn, maximalt med mat och bara begränsad fysisk aktivitet. Kryddat med lite inslag av vabbruari.

För varje dag som går känner jag hur kroppen liksom letar sig tillbaka till normalläge, även om det är långt kvar på vissa områden. Närmre på andra.

Jag kände mig förvånansvärt stabil i magen ganska tidigt. Såpass att jag bara var tvungen att kontrollera häromdagen hur det låg till med den eventuella delningen av magmusklerna.

Facit: den finns där, har lite djup på sina ställen, men är bara en-två fingrar bred. Hur nu det gått till. Med tanke på att den var jättestor förra gången. Inte så konstigt att magen känns oväntat stabil med så liten delning.

Men jag försöker att inte jämföra så mycket med förra gången, utan försöker istället hänga med på resan hur det är nu och jobba framåt utifrån det. Jag mjukstartar och sätter inga prestationsmål utan vill bara fokusera på att återfå funktion i muskler och återhämta mig konditionsmässigt och kanske till och med förebygga och boosta energinivåerna lite inför vad som väntar senare i vår.

Mars får därför bli ganska oplanerad träningsmässigt. Jag hoppas kunna komma igenom MammaMage-appen ganska snabbt med tanke på utgångsläget, och tänker mig välgörande promenader med lite ökande längd. Sätter sedan punkt för ambitionerna där, och låter allt annat bli en bonus om energinivåerna och vardagen tillåter.

 

Kroppens egen återhämtning – magen efter 1, 5 och 10 dagar

 

Tankar

Så annorlunda

Så här med några dagar att smälta det hela, så tycker jag det är otroligt fascinerande hur olika två barnafödslar kan upplevas.

Samma mamma föder två barn, på ett ungefär lika stora. På samma sjukhus, ungefär lika långt gången, och med likadan graviditetshistorik.

Men helt olika upplevelser, väldigt annorlunda varandra. Därför också med helt olika känsla både kroppsligt och mentalt så här en knapp vecka efteråt.

Jag ska inte gå in på detaljer, men det är egentligen först nu jag inser hur mycket jag missade förra gången: När kroppen inte själv fick bestämma starttid. När den påtvingade starten gjorde att sluttampen blev gjord under narkos. När konsekvenserna av det gjorde mig som i dvala i flera veckor.

Det är först nu jag inser att det inte måste vara så. Att allt kan vara gjort på några timmar. Att jag faktiskt kan vara intensivt i känslan där och då och låta kroppen göra vad den vet att den ska. Att  jag faktiskt kan lita på min kropp och att den klarar att föda ett barn helt själv. Från början till slut. Även om jag tvivlade ibland.

Återhämtningen blir även den så annorlunda. Redan nu är jag orkesmässigt långt före jämfört med förra gången. Styrke- och ledmässigt är det däremot en helt annan femma… Det ska bli spännande att följa, det här. För än så länge hänger jag bara med, och låter kroppen bestämma helt och hållet vad den klarar och inte. Bortsett från att hantera vardagen, såklart.

 

T o m sjukhusmaten var annorlunda. Fortfarande oaptitlig, men inte fullt lika oätlig som förra gången.

 

Tankar

Hon är här nu

I förrgår tidsinställde jag ett inlägg till igår för Bloggar om Hälsas Facebooksida. Hade på något vis på känn att jag skulle få det lite körigt och inte hinna göra det i realtid.

Ungefär samtidigt som det inlägget publicerades fick jag första riktigt onda värken. En halvtimme senare ringde jag förlossningen som tyckte jag skulle ta Panodil och lägga mig och vila. En timme efter det insåg jag att det nog började bli körigt att hinna in och ringde igen.

Eftersom de hade lugnt på förlossningen fick vi komma in. Väl där hann jag lagom få kläm på lustgasen innan det var över. Var fullt öppen när vi kom in och hade en nyfödd tjej på magen en knapp timme efter det.

Trollet har blivit storasyster. Lillasyster behöver fortfarande ett namn. Och jag, jag fascineras av att man verkligen inte kan säga något om hur en förlossning blir baserat på hur den förra var. 

Nu är vi fyra, och försöker landa i det. Ett tag i allafall.

Magen som toa-selfie sisådär 18 timmar efter bebisankomst

Träning

Mitt träningsmål 2016

Ibland får jag mig verkligen en tankeställare av våra veckoteman i nätverket. När veckans tema – träningsmål för 2016 – kom upp så tänkte jag först att jag skulle hoppa över det. Med förestående förlossning och efterkommande återhämtning i åtanke, i kombination med cancerbehandling med ovisshet både kring utfall, biverkningar och återhämtningstid, så kändes det som en rätt avlägsen tanke att sätta träningsmål.

Dessutom brukar jag inte direkt sätta träningsmål för åren, utan mer skapa mig mantran eller föresatser i lite vidare bemärkelse.

Men så tänkte jag ett varv till, och hoppade på ändå. För träningsmål kan, och ska, vara individuella. Satta efter de egna förutsättningarna, och kan utformas precis hur som helst. Bara man vet varför man sätter upp dem.

Jag tänker mig att mitt mål för 2016 blir att lägga band på mig själv och låta kroppen visa vägen helt och hållet. Lyssna på den och på mitt mående och inte hoppa på utmaningar som riskerar att lägga ytterligare stress i en redan pressad vardag. Låta återhämtningen ta tid, men ändå ta små steg framåt, och dokumentera det. Bli stark igen inifrån och ut. Lite som anti-utmaningen jag skrev om när Lill-Trollet var nyfödd.

Därför väljer jag att hålla fast vid 2015 års mantra även 2016, den här gången med fokus på träning. Mitt mål blir att träna sådant som ger mig glädje och skapar balans och energi. Utan prestationskrav och helt fokuserat på känslan i kroppen. Att ha Glädje – Balans – Energi i åtanke ska också få mig att prioritera träningen / rörligheten / vardagsmotionen / rehaben även när det ibland känns tungt, med det långsiktiga syftet att återfå och bibehålla glädjen, balansen och energin och (om allt går som det ska) känna mig stark och uthållig igen.

När jag satte 2015 års mantra, med bilden nedan, hade jag precis sprungit en sväng på nyårsafton 2014. Sisådär 3-4km. Klarar jag det på nyårsafton 2016 med en stark och energisk känsla i kroppen kommer jag förmodligen jubla. Så det får bli någon slags målbild att ha i bakhuvudet. Vägen dit kommer vara både lång och krokig, men förhoppningsvis kommer den inte kantas av alltför stora gropar eller slukhål…

IMG_5387
Vill du ha lite mer utmanande inspiration inför 2016? Läs om Idas spännande mål, eller Marias utmanande målsättning.

Träning

Om hetsen att ”komma tillbaka” efter graviditet

Idag rapporteras det i media om att skidstjärnan Marit Björgen blivit mamma. Härligt, såklart, och många grattis till henne och hennes sambo! I samma andetag skrivs det också att Björgen planerar tävlings-comeback om mindre än två månader, vilket får mig att känna mig lite matt, och till viss del tappa respekt. Samtidigt som jag antar att en idrottare på den nivån ändå känner sin kropp väldigt väl, och förhoppningsvis har en massa experter runt sig för möjliggöra att kunna hitta en snabb och problemfri väg tillbaka till fornstora dagar och ännu fler världscupsegrar.

Jag kan bara inte låta bli att undra varför. Varför är det så väldigt, väldigt, VÄLDIGT viktigt att vara snabbast tillbaka efter något så påfrestande för kroppen som barnafödande? Varför går det inte lika bra att vänta till nästa säsong och låta den återhämtningen få ta tid om det behövs? Varför lägga den pressen på sig i den omställningen som det ändå är att bli förälder? Nu ska man förvisso komma ihåg att det verkar vara förbundskaptenen/tränaren som uttalat sig än så länge, och inte Björgen själv, men ändå… Att tanken ens finns där får mig att undra. Om det är sponsorer som kräver snabb återkomst? Landslagsledning? Press från med-idrottare? Press från sig själv?

Jag blir lite fundersam på vad det här sänder för signaler till oss vanliga dödliga också. På hur det nog hos en många kan bidra till träningshetsen som ibland tycks råda efter att bebis kommit. Hetsen att ”komma tillbaka”, ”komma i form”, ”tappa gravidkilona” osv. Jag förstår absolut att man vill tillbaka efter en graviditet med kanske begränsad träning jämfört med vad man är van vid – jag har ju själv varit där en gång tidigare, och skrivit om det flera gånger. Jag är där nu – kan stundtals bli galen på att jag just nu är begränsad i vad jag kan göra rent fysiskt! Som en liten jämförelse (även om jag såklart bara är en hobbymotionär), så var jag långt ifrån min normalnivå åtta veckor efter min första förlossning (vilket är vad Björgen skulle vara i februari, typ). Jag var till och med långt ifrån var jag trodde att jag skulle vara (även om jag ju hade en del komplikationer att ta hänsyn till också).

Två månader efter en förlossning tänker jag mig att man fortfarande är lite inne i en bebisbubbla och anpassar sig till sitt nya liv med en liten människa som vill ha (och ska få) uppmärksamhet, närhet och energi. Även om man har världens största supportteam kring sig, och även om man haft en drömgraviditet och -förlossning helt utan komplikationer, så känns det som att skaderisken under sådana förhållanden är ganska hög. Både sådant som är återhämtningsrelaterat i förhållande till en graviditet, och sådant som kanske kommer sig av sömnbrist, hormonflöden och känslostormar. Men min vardag är som sagt långt ifrån en elitidrottares, och än så länge är det ju som sagt inte Björgen själv som uttalat sig. Jag hoppas bara att en sådan satsning görs med hela den lilla familjen i åtanke, och inte minst sin egen långsiktiga hälsa. Inte bara att den görs för att tillfredsställa förväntningar, press och krav från omgivningen, oavsett om de är realistiska eller ej. Jag hoppas också att alla de ”vanliga motionärer” som är på väg tillbaka inte känner pressen att så här ska det gå till, och att det är något slags mått på hur lyckad man är som mamma i vilken form man är i ett visst antal månader efter förlossningen. Alla är vi i olika situationer och har olika förutsättningar, och jag tror det är viktigt att ha i åtanke att återhämtningen är till för resten av livet och hälsan och träningen under många år. Inte nödvändigtvis för att kunna stoltsera med en comeback på kortast tid för att kortsiktigt vinna beundran och eventuella sponsorer. Inte om det riskerar att äventyra just den där resten-av-livet-hälsan.

Övrigt

Mitt stoltaste ögonblick

Alltså, den här bloggutmaningen i juni, den är ju en träningsbloggutmaning. Just den här rubriken har jag dock svårt att skriva någonting annat än det jag skriver här nedan. Det finns helt enkelt inget träningsminne som jag är så stolt over som…. *trumvirvel*

Att bli mamma. Att få vara mamma. Till världens finaste, goaste, sötaste, mest spontana, roliga, mest temperamentsfulla, viljestarkaste, omtänksammaste, mest snabbtänkta lilla tjej, som nyss fyllt två och babblar så hela världen står stum omkring henne av häpnad.

Det slår liksom allt. Jag är så väldans, väldans tacksam att hon finns i mitt liv och att lilla jag får vara mamma till henne och hjälpa henne bli en stark, glad och självständig tjej.

Sommaren 2013. Knappt två månader in i stoltheten. Foto: privat

Övrigt

Löpning blev cykling

Ibland får man verkligen äta upp vad man säger (eller skriver). Som det där om att kunna springa oftare. Det kom tillbaka och liksom gav mig ett ordentligt bett. Så nån löpning var inte aktuell idag.

Jag tjurade en stund för det och tyckte synd om mig själv eftersom jag sett fram emot att få rensa huvudet ordentligt innan jag sätter mig i kontorsstolen igen imorgon (även om jag oftast har skrivbordet i högsta läget och står upp). Sedan kom jag på att min kompis MTBn inte blivit rastad på hela sommaren.
Så vi tog oss en eftermiddagstur i skog och på väg, efter att den värsta rosten dammats av bromsskivorna (ja, länge sedan är det vi sågs, MTBn och jag!) och däcken pumpats.
Vi fick en bra tur, benen fick jobba och pulsen gick nog upp i nån backe. Kul var det, roligare än jag minns. Bättre balans verkar jag ha också. Men inte blir det någon sådan där riktig ordentlig huvudrensning som vid löpning. Inte ens när motvinden gör att man nästan står still fast man trampar.

Övrigt

Med kortare intervall

Äntligen regnar det lite! Var bara 16 grader idag när jag gav mig ut på en joggingtur, och strilande regn då. Tänkte i min enfald att det skulle kännas fräscht, piggt och energifullt. Glömde visst bort att jag sov rätt dåligt i natt, och det kunde regnet inte riktigt kompensera för.

Men jag är glad ändå. För nu kan jag springa var fjärde dag utan att få ont. Eller… Springa och springa, det är väl fortfarande mer promenad- än löptempo, men det tar sig i allafall! Fem kilometer är inga problem längre, och jag känner mig inte som om jag sprungit långpass resten av dagen längre. Så mitt spring-intervall har blivit kortare och uthålligheten tar sig. Dags att se nya springmöjligheter!

Foto: M. Eklund