De senaste dagarna har något hänt i kroppen. Den där ständigt underliggande tröttheten, som slår till utan förvarning, och närmast kan beskrivas som när man väggar på ett träningspass eller lopp, är borta. Jag har haft enstaka bra dagar tidigare under behandlingen, men då har det kommit dagar med bakslag efter, utan undantag.
Nu är det tredje dagen i rad som kroppen känns i stort sett normal (för att vara post-preggo). Jag har tagit längre, t o m snabba, promenader, utan att bli mördande trött efteråt. Jag har kunnat vara uppe hela dagarna utan att behöva krascha på soffan minst en gång. Det är knappt jag törs skriva det, men det känns som något har hänt, eller vänt. Som om handbromsen har släppt. Oklart om det är kroppens återhämtning från graviditeten som fått ta sin tid, något större sömnmängd, eller effekter av cellgiftsbehandlingen. Eller kanske en kombination.
Rackarns skönt är det i allafall, även om det snart är dags att gå in i dimman igen. Huvudet spinner såklart iväg direkt. Drömmer om löprundor. Dreglar över långlopp och avundas loppförberedelser.
Men jag säger till mig själv på skarpen. Det är fortfarande lugna gatan som gäller. Tills jag får grönt ljus från det medicinska hållet för något annat. Jag menar, jag har ju faktiskt inte ens varit på efterkontroll ännu!
Hehe! Förstår att tankarna börjar fara när känslan är bra.
Himla skönt för dig ändå! 🙂 Även om du fortsätter lugnt.
Kram M
Ja, skönt men skeptiskt på något vis. Och läskigt att kroppen liksom är utlämnad att sköta sig själv sedan.