April ser ut att lyssna på mina böner än så länge. För idag sprang jag en snutt för första gången sedan i januari. Det låter ju som en evighet sedan! Men det har ju varit lite vinter däremellan, och då brukar jag prioritera skidåkning framför löpning.
Det var ändå en ganska ringrostig tant som snörde på sig löparskorna den här blåsiga eftermiddagen. Hon begav sig ut på MTB-stigarna i den närliggande skogen. Med känslan av en ko på grönbete, stolpiga ben och ovana fotleder sprang hon runt där på stigarna i nästan en halvtimme innan det var dags att vända hemåt igen för mellanmål med de ystra små kalvarna och en inte lika yster äkta hälft.
Det märktes verkligen att det var ett tag sedan jag sprang. För jag hade nästan glömt det där nöjda sköna lugnet i kroppen som man får efteråt. Om det här är nyckeln för att inte vara så tjurig ibland på eftermiddagarna, så är det nog dags för tant att pallra sig ut i skogen lite oftare!
När jag lufsar i skogen är det sällan jag springer med musik förresten. Det finns så mycket andra ljud att lyssna på. Idag hade jag dessutom superhiten Här kommer Pippi Långstrump på hjärnan hela rundan! Det finns många fördelar med att ha småbarn minsann. Om inte annat, så orsakar det ofrivilliga leenden när man inser vad ens hjärna fokuserar på…
Så härligt!
Mycket härligt!
Underbart med löpning!
Verkligen ljuvligt!
Skönt att komma ut, känslan efter löpning är något speciellt. Kan också skippa lurarna ibland när jag springer i skogen, det kan vara så otroligt rogivande att lyssna in naturen.
Ja, vad är det egentligen som gör att känslan är svår att få till med något annat än löpning?
Förstår precis vad du menar. Natur-ljuden är så mysiga. 🙂
Ja, även om det såhär års kan vara lite mycket ljud även i naturen tycker jag!
Ljuvligt! Hade de små kalvarna utmanat den inte så ystra stora? Been there, done that. Men alltid värt ändå för alla. Haha..
Jo, till viss del var det så! Och den stora hade blivit extra utmanad under veckan av ettriga koreaner…