Lite andrum igen

Igår var jag på Hematologiska kliniken. Det där stället som får mig att må illa bara jag tänker på det. Det var dags för kontroll efter Hodgkins. De där kontrollerna som ska göras var tredje månad första året efter behandling. Men som det nu var fyra månader sedan jag gjorde sist. 

Så i en månad har jag gått och våndats. Klämt och känt överallt och varit allmänt hypokondrisk. För jag var ju mentalt inställd på kontroll i mars. Men ingen kallelse kom. Jag ringde till slut och frågade. De låg nog bara lite efter i planeringen. Peanuts för dem. Utdragen psykisk terror för mig. För oavsett var cancern satt, så sätter den sig förr eller senare i huvudet, som kuratorn sa…

Det ät just därför jag avskyr det där stället. För att de inte vill förstå att det som är vardag för dem handlar om något som har stor inverkan på livet för mig. Även om jag veeeet att prognosen är jättegod, så är det liksom inte bara att slå bort tankarna på återfall. När man kanske har lite ont i magen. Eller känner sig stel nånstans. Eller snörvlar lite. Eller svettas lite. 

Så när jag dessutom fick vänta nästan 20 min efter utsatt tid snurrade tankarna i superduperfart. Kanske förbereder han nästa avgrundsbehandling? Eller vet han inte hur han ska lägga fram det?! Hur illa är det? Varför får jag vänta?

Som tur var, så gick det bra. Inte ett ord om att jag fått vänta. Men det gick bra. Nu har jag också fått lite mer information om vissa saker och tydligare besked om när nästa kontroll blir. Det blir andrum över sommaren som det ser ut. Och lite uppmuntrande / skrämmande ord från läkaren fick jag på köpet: Det är inte jag som kommer upptäcka ett återfall, det är du!

Jaha, tack för det, hälsar hypokondrikern! Och fortsätter träna för en Nattvasa, en pånyttfödd löparkarriär och en aktiv vardag…