Ett till snack om Nattvasan

Alltså, det kommer ju bli en följetong det här med Nattvasan! För jag knep en startplats! Jag säger jag, för det är faktiskt inte hugget i sten ännu vem som blir min lagkamrat. Den numera äkta mannen menar fortfarande att han lämnar sin plats till någon annan om jag hittar någon som är mer sugen. Så är du sugen, eller vet någon som är, så är det bara att hojta till! Fast just nu är det mest med mig själv jag har snack om Nattvasan.

Jag menar, det här är ju liksom det stora målet vid horisonten! Det mål som jag satte upp två dagar innan jag blev fullsprutad med cellgifter för första gången… Och nu sitter jag här med en startplats! Och känner rysningarna när jag lyssnar på signaturmelodin.

Fjärilarna som fladdrar i magen. Jag är uppspelt som ett litet barn. Samtidigt som jag är väldigt väl medveten om att det är väldigt långt till Mora just nu. Faktiskt riktigt långt bara att ta sig till start. Logistik ska lösas. Och barnvakt om mannen är den som ska bli min vapendragare. Ska man bo i Sälen eller Mora, bara en sån sak?

Träningen behöver bli betydligt mer strukturerad och fokuserad. Det behöver nog läggas in några checkpunkter längs vägen för att se om målet ens är inom räckhåll. Fast det tror jag såklart att det är, annars skulle jag inte anmält mig! I dagsljus har jag åkt sträckan på allt mellan 8,5 och 11,5 timmar och varit allt mellan i princip oberörd och helt slut när jag kommit fram. Så jag är ganska övertygad om att det går. Det är nog mer en fråga om huruvida det är värt det, beroende på hur det går med träningen och livet i övrigt.

Och sedan kvarstår ju även tiotusenkronorsfrågan: Skejt eller klassiskt?