Äntligen lite skidåkning

Ju mer min förkylning har gett med sig, desto mer har det börjat rycka i skidåkartarmen. Igår eftermiddag blev suget plötsligt vääääldigt stort. Vi var och fikade på golfrestaurangen på eftermiddagen och lekte sedan i närheten av konstsnöspåret. Barnen roade sig kungligt och jag hade himla kul också, även om jag suktade efter ljudet av stavtag och den lite trolskt dimmiga banan.

Ser ju faktiskt rätt märkligt ut med en snötarm mitt i grönskan. Men den är mycket robustare än man tror och håller för både plusgrader och regn.

Så på kvällskvisten när barnen somnat blev det äntligen min tur att roa mig. Lite kladdande med fästvalla. Lite kalla fingrar. Letande efter utrustning. Men det får man liksom ta. För nu blev det äntligen lite skidåkning!

För första gången på två år ungefär. En graviditet och två cancerbehandlingar senare, typ. Så jag trodde jag skulle känna mig som Bambi på hal is. Eller gissade att jag skulle ramla redan i första backen. Inte ha en enda muskel kvar som fattade vad den skulle göra. Flåsa ihjäl mig i minsta motlut. Ha bakhalt och slita ont.

Men som ni ser av minen på bilden så hade jag fel. För det var precis så magiskt som jag suktat efter! Skidorna var fantastiska (tack, sambon för glidvallan!). Tekniken verkar sitta i ryggmärgen och verkar inte ha försvunnit med cellgifterna (cellgifter slår hårt mot ryggmärg…).

Visst brände musklerna. Men inte så mycket som jag trott. Visst steg pulsen och flåset kom. Men inte förrän i sista backen. Fästet var fint, även om benmusklerna behöver lite mer tryck i sig.

Det blev till slut äntligen lite skidåkning, och även om det inte var någon långtur, så var det en fantastisk humörhöjare. Både att se att spåren var så fina trots sunkig vinter, och att känna att det finns ganska gott hopp för den här sargade kroppen.

Faktiskt ren och skär lycka för en gammal långloppsåkare. Mitt mål i horisonten känns plötsligt inte lika avgrundsavlägset längre! Och Ica-klassikern fick sig en rivstart igen.