I år är min semester inget som platsar i instagram-skrytet eller Facebook-frosseriet. Det är liksom inte så fancy. Även om icke-fancy i min värld funkar precis lika bra.
Hemester tror jag det kallas. Ledighet hemmavid. Om det vi håller på med nu ens kan kallas ledighet… Den enda som är ledig är nog den halta treåringen, som har sommarlov från dagis i fyra veckor.
Senaste veckan har vi känt oss lite mer våghalsiga och faktiskt vågat oss iväg på lite små äventyr. Bara över dagen än så länge, det är fullt tillräckligt för oss. För däremellan behöver vi (jag) en vilodag med bara hemmakaoset och lite paus för hjärnan, som ännu inte klarar alltför många intryck samtidigt.
Fina utflykter har det blivit. Fint väder, god mat, fint umgänge. Många guldkorn från vår lilla citatmaskin. Upplevelser och närvaro. Faktiskt såpass mycket närvaro att just de här dagarna har blivit helt bildlösa. Kamera och telefon har glömts bort och hjärnan har istället fått förlita sig helt på sig själv för att bevara minnena. Kanske är det ändå det som nuförtiden är det största tecknet på att det nog faktiskt varit semester trots allt. Avkoppling, nedkoppling och nuvaro.
Semester i det lilla – faktiskt inte så dumt det heller!
Avkoppling och nedkoppling är alldeles för sällsynta i vår tid, tror jag. Att bara vara. Sätta sig på farstubron och lappstrirra (stirra rakt fram utan att göra någonting alls). Många av oss skulle nog må bra av att göra mer av just det på semstern istället för att fylla varje minut med upplevelser som man kan skryta med när man kommer tillbaka till jobbet.
Lappstirra, vilket bra ord! Det är nog faktiskt bland det svåraste jag vet! Just därför jag behöver träna på det!