Som natt och dag

Den här veckan har jag börjat strålbehandlas. Förra veckan var en s k återhämtningsvecka, behandlingsfri extravecka efter cellgifterna. Vi spenderade den med att dra igenom lite feber och förkylning genom nästan hela familjen (bara jag som konstigt nog klarat mig!), eftersom stor-Troll var två timmar på dagis fredagen innan. Så bye, bye, återhämtning kan man väl säga. Det tackar vi karriärkåta småbarnsföräldrar för, som lämnar sina barn på dagis trots att de är sjuka. För jo, om barnen sitter i knät på personalen och halvsover med glansiga ögon och snoret forsandes ur näsan redan kl 09 på morgonen, då är de sjuka, inte bara småförkylda. Och nej, de skyldiga föräldrarna har inget oflexibelt, superviktigt jobb som de absolut inte kan vabba ifrån…

Men hur som helst, så har jag nu alltså hamnat på onkologiska kliniken i några veckor, istället för hematologiska. Skillnaden mellan dem i patientbemötande är som natt och dag, och tur är väl det, för annars skulle jag verkligen ifrågasätta hur Region Östergötland och Universitetssjukhuset i Linköping kan anses som framstående. På onkologen får man en kontaktsjuksköterska, erbjudande om kurator och papper och visitkort med sig till dem man träffat. Man träffar i stort sett samma personal varje gång och varje besök inleds med att de frågar hur man mår och om jag har några frågor. Allt detta saknas på hematologen! Trots att nationella riktlinjer säger att det ska finnas.

Jag har fortfarande svårt att se på mig själv som cancerpatient, och är ju inte bland de allra sjukaste, men när jag ser sådant här tycker jag så synd om dem som verkligen är risiga och inte kan eller orkar ifrågasätta och kräva bra vård. Verksamhetsutvecklaren i mig blir smått tokig också. För det är ju liksom inte mycket som krävs för att åstadkomma stor förbättring. Särskilt inte när grannkliniken gör betydligt mer rätt!

Men det är som att de inte vill, eller inte förstår. Jag har ju under resans gång förstått att det finns de som försöker. Men de jobbar i motvind. Hierarkin och storhetsvansinnet inom delar av läkarkåren verkar smått extrem och förändringsviljan minimal. Trots att även minimala förändringar skulle göra stor skillnad.

Jag kanske skulle erbjuda dem mina tjänster som konsult?! En som liksom både har patientperspektiv och verksamhetsutvecklarerfarenhet… Bah…