Jag såg en bild på mig själv häromdagen. Hur jag såg ut som en hopsjunken ostbåge där jag satt på en stol. Jag som brukade få komplimanger för min hållning när jag var yngre. Jag som jobbade hårt för att få tillbaka min stabila och stolta hållning efter förra graviditeten. Nu har jag lika lång väg att gå igen tror jag.
Inte konstigt att jag känner av nacke och axlar. Huvudvärk av och till (inte bara orsakat av behandlingen…). Börjar känna suget efter riktigt rejäla bakåtböjningar. Yoga för hjärtat. Sträcka ut mina, av amning och flaskmatning och bebisgos, förkortade bröstmuskler.
T ex en underbar variant av Fisken.
Eller en hederlig brygga.
Eller en kamel.
Men jag törs inte just nu. Så länge jag har min Alien-larv (centralvenkatetern som de pumpar in giftet i) inopererad känns det på något vis riskabelt. Som att stretch i det området riskerar att slita sönder anordningen och orsaka blodbad. Säkert inbillning, eller så är det kroppens sätt att säga åt mig att ta det lugnt just nu. Att bröstmusklerna överlever någon månad till utan stretch. Att ryggen klarar sig under protest. Att nacke och skuldror kommer bli extra glada när de väl får omsorg igen. Får hoppas det, och att otyget som utlovar tas bort illa kvickt efter sista behandlingen…
Tills dess längtar jag. Och hoppas att orken att yoga kommer finnas så snart larven är borta.