Träningskompis… Jag måste faktiskt tänka efter om jag någonsin haft någon riktig träningskompis på regelbunden basis. Jag gillar ju verkligen att träna själv. Få tid för mig själv och liksom försvinna in i min bubbla och bara köra på efter eget huvud. Inte behöva tänka på att anpassa tempo, fart eller tidpunkt efter någon annan utan ta det helt och hållet när och hur det passar mig och mitt liv.
Beroende på hur man ser det så har jag ju ändå ibland sällskap på träningspass. Lunchgympa med glada kollegor till exempel. Träningsevent med härliga människor.
Löparhelger som ger massor med energi. Lopp med gamla vänner. Men till vardags trivs jag väldigt bra med mig själv. Jag tror det är en tillgång. Att ha så mycket egen motivation till att träna att man kommer iväg utan någon fast dejt. Att kunna landa i att umgås med sig själv och helt själv utforma sin träning.
Dessutom blir det ju också extra roligt de gånger jag faktiskt tränar med andra. Jag gillar den kontrasten!
 |
|||
| Tidig morgonträning i skogen. Med mig själv som träningskompis. Foto: M. Eklund |
Det här inlägget är en del av #uppochhoppaijuni
Jag är också ensamtränare. Nu är det ju extremt för jag är hemma och får passa på helt enkelt men annars också. Finns en lucka? Jag tränar. Jag har helt enkelt svårt att boka upp mig för att träna med någon. Men det är väldigt roligt när det är händer.
Ja, precis, det är just det där med att binda upp sig. Man får ju ta de tillfällen som ges liksom 🙂