De senaste månaderna har varit ganska tuffa på olika sätt. Sådär så man nästan haft anledning att gräva ner sig av och till. Men det har jag ju inte gjort. Istället tar jag på mig löparskorna och lullar iväg. För det finns faktiskt inget som fungerar så bra som humörhöjare, eller sinnesroframkallare. Oavsett hur slitigt, svettigt, segt eller flåsigt det är, så är jag i stort sett alltid i bättre själslig balans efteråt. Löpning som lyckopiller helt enkelt.
Nu när kroppen börjar bli starkare igen kan jag dessutom springa lite oftare, och få lite välgörande springendorfiner lite oftare. Kanoners, om jag får säga det själv.
Dagens lyckopiller var två varv i vårt ökänt backiga spår. Hade inga som helst ambitioner mer än att jag tänkte att det blir svårt att komma under 35 min i värmen. Så när jag tittade på klockan när jag tryckte av den blev jag allt lite full i skratt. Hur lyckas man?
Skickligt! Du skulle sopa banan med motståndarna på en sån där gissa-tiden-tävling.
Vilka underbart vackra bilder du pryder din blogg med numer!
Det kanske är det man ska satsa på! Tack tack, kände att det var dags för lite förnyelse 🙂
Löpning är livet! Alltid roligt att skratta!
Precis, man får vara glad för det lilla!