Browsing Tag

#stabilochstolt

Tankar

Jag är…

Jag är vintermänniska.
Jag är längst i min lilla familj. 182cm i strumplästen.
Jag är tokigt förtjust i ost.
Jag är mamma till två härliga små trollungar.
Jag är dansare i själ och hjärta.
Jag är chokladfantast.
Jag är kvinna.
Jag är löpare.
Jag är introvert men därför inte asocial (vilket många tror det innebär).
Jag är pysslig.
Jag är yogini.
Jag är så envis att det inte alltid är bra för mig själv.
Jag är beroende av mitt morgonkaffe.
Jag är ett monster om jag inte får tillräckligt med mat.
Jag är en analytisk generalist.
Jag är längdskidåkare med långloppspotential.
Jag är en lyssnare av rang.
Jag är en drömmare och tänkare.
Jag är blödig.
Jag är en genomförare.
Jag är bloggare.
Jag är språkgeni och kan lätt lägga mig till med dialekter så till den grad att jag passerar som inföding.
Jag är siffermänniska, såpass att jag brukar säga att jag är lite autistisk.
Jag är köksimprovisatör.
Jag är wannabe-vegetarian.
Jag är ett skogsrå men är rädd för vildsvin.
Jag är fjällfrälst och skärgårdsdrömsk.
Jag är svältfödd på tältnätter.
Jag är bilpendlare med dåligt miljösamvete.
Jag är lösningsorienterad.
Jag är lättlärd.
Jag är inflyttad östgöte.
Jag är Norge-frälst.
Jag är förlovad.
Jag är mentalt stark.
Jag är husägare.
Jag är allt oftare i nuet.
Jag är tacksam för varje dag jag vaknar och fortfarande lever.
Jag är en känslomänniska som börjar lära mig att lita på min magkänsla.
Jag är jag.
Jag är ingen taktiker eller rävspelare.
Jag är kreativ om jag bara ger mig själv chansen.
Jag är bredaxlad och storfotad.
Jag är glasögonorm.
Jag är förtjust i högklackat men för bekväm för att tillämpa det till vardags.
Jag är musikälskare med talang för att lära mig låttexter.
Jag är En Svensk Klassiker.
Jag är förtjust i att meditera.
Jag är en skrivande människa och skulle gärna livnära mig på ord.
Jag är frusen.
Jag är brunögd och brunhårig, men efter två barn snudd på svarthårig.
Jag är optimist tills motsatsen är bevisad.

Tack Nina för inspirationen!

Träning

#stabilochstolt – edition 2.0

För något år sedan hade jag som nyårslöfte att bli stabil och stolt. Både fysiskt och mentalt. Fysiskt är jag i ungefär samma läge som då och behöver bli stabilare på alla möjliga ställen, efter min senaste graviditet. Mentalt är behovet ännu större att komma tillbaka till en stolt och stabil version av mig själv.

Så jag tänkte väcka den där taggen till liv igen och använda den för att dokumentera vägen tillbaka till ett starkare, stabilare och stoltare jag. Stabil och stolt är också veckans tema hos Bloggar om Hälsa, och det har kommit så himla mycket klokskaper ur vårt nätverk så jag är nästan stum!

Anna tipsar om hur man kan stärka självkänslan vid utmattning för att komma rakryggad och stolt ur en sådan prövning. Hon skriver bl.a. om att se det man faktiskt gör – inte bara det man inte gör. Detta skriver också Ida om – att vara stolt över sig själv och inte låta Jante komma och kraxa över axeln.

Helena skriver personligt om hur träningen stärkt henne mycket även mentalt och hur man kan tänka för att vara sin egen förebild. Detta inlägg väckte många tankar hos mig, för just det mentala har verkligen fått sig en knäck hos mig under den här våren. Tidigare har jag ansett mig vara ganska mentalt stark, och rätt seg och uthållig. Jag har haft verktyg, strategier och metoder till hjälp för att ytterligare medvetet stärka psyket när det behövts. Samtidigt har jag från och till rejäla dippar (även innan sjukdomen) där jag verkligen inte har höga tankar om mig själv. Bristande självkänsla helt enkelt, som jag tror beror på fröken Duktig-syndromet. För det är i perioder när jag kanske inte kan, eller verkar, vara så duktig, som de där dipparna kommer.

Därför har jag den här våren av förklarliga skäl haft svackor. Jag försökte förebygga det bl a med min positivitetsbok. Med att försöka se det som ändå är bra. Det fungerar för det mesta. På allt annat än mig själv… För när det gäller mina tankar om mig själv kan jag verkligen snurra in mig i mina egna tankar och hjärnspöken. En ond spiral helt enkelt. Som jag inte vill hamna i. Dels för min egen skull, men också för att jag inte vill att det ska smitta av sig på barnen. Jag vill lära dem, och visa för dem, att de duger precis som de är, och är värdefulla i sig själva, utan duktighet och prestationer. Så då måste jag ju lära mig själv det på riktigt också, även i svåra perioder. Lite som det Helena skriver om att vara sin egen förebild.

Därför tänker jag att jag ska göra något åt det en gång för alla, även om det såklart kommer krävas underhållsträning kontinuerligt, precis som med all annan träning. Mina viktigaste verktyg för att bli stabil och stolt mentalt igen kommer att vara:

Att våga be om hjälp. Jag har jättesvårt för det eftersom jag är van vid att den som skärper till sig, biter ihop och hjälper andra. Vilket flera gånger har tagit mina sista krafter.

Att prata om det. När man lyfter ut hjärnspökena i dagsljuset blir de ofta mindre bara av det. Dessutom kan man ju faktiskt få värdefulla tips!

Att lyssna inåt! Alltså verkligen våga lyssna på vad min inre röst säger och vad mitt hjärta klappar för. På riktigt. För om jag inte själv lyssnar, hur ska jag då kunna begära att någon annan gör det?

Regelbunden yoga och meditation. Det har räddat mig tidigare, och är superviktigt både för min mentala och fysiska balans. Flera gånger har jag upplevt att jag genom yoga och meditation öppnat dörrar som jag i ren självbevarelsedrift hållit stängda länge. Dörrar som när de öppnats har orsakat ganska jobbiga reaktioner, men också för mig viktiga insikter som gjort att jag kunnat släppa, bearbeta och gå vidare.


Jag är ju även i ett läge där jag behöver bli stabil i kroppen igen. Få tillbaka min stolta hållning och känna att kroppen är med på noterna. För det behövs bl a en stark bål, vilket Erika skriver om i sitt temainlägg. Jag gjorde upp min plan för den fysiska återkomsten för någon vecka sedan, och kommer nog behöva lägga band på viljan för att inte gå för snabbt fram. Hur Ida hanterade just att hålla sig till en plan kan du läsa om i hennes inlägg.


Att komma tillbaka till en #stabilochstolt version av mig själv kommer att kräva mycket och hårt arbete. Därför kommer jag låta det ta den tid som behövs. Nyckelorden blir att lyssna och balansera. Ibland kanske det fysiska får ta över. Periodvis kanske det mentala känns viktigare. Det får visa sig. #stabilochstolt med #glädjebalansenergi i åtanke, typ.

Träning

Inspiratör och förebild

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg om min favoritinspiratör. När någon ber mig nämna någon jag inspireras av när det gäller hälsa och träning, så är det fortfarande henne jag först tänker på. 

Som ger mig dagliga tankeställare och lärdomar om kärlek, omtanke, ärlighet och rättframhet. 

Som påminner mig om hur våra kroppar är ämnade att användas, vilket tyvärr är långt ifrån hur de flesta av oss använder dem i vardagslivet. 

Som inte förställer sig för att vara någon annan till lags, och som gärna spelar ut hela känsloregistret, och som äter det hon gillar, för att hon är hungrig.

Som hellre hoppar jämfota än går lugnt och stilla, och som måste springa när hon är för trött för att cykla.

Som gärna häver sig upp i armarna utan ansträngning (typ chins), bara för att någon ber henne testa, och som utan problem kliar sig i huvudet med tårna. 

Som sitter på huk i soffan och tittar på film, för att det är skönt för benen, och som ogillar köpekakor eller -tårtor.

Som vet vad hon vill och är obekymrad om huruvida det passar in eller inte. 

Det är säkert inte så svårt att lista ut vem hon är. Hon som nyligen blivit storasyster och som testar alla gränser hon upptäcker. Min snart treåriga trollunge. 

När Bloggar om Hälsa skriver om inspirationskällor och förebilder är det henne jag vill lyfta fram, och egentligen alla i hennes ålder. Barn som fortfarande använder sina kroppar dagarna i ända, och som fortfarande inte förstått vad man ”får” eller ”inte får” i vuxenvärlden. 

Försök gå i ett barns fotspår under en dag, eller en timme, och se hur många av övningarna du klarar av att göra med samma lätthet! Förhoppningsvis ger det om inte annat fin träningsvärk!

Eller, om du vill ha lite vuxenvarianter på olika övningar att bemästra, kolla in Naprapatjonas!

Malasana (huksittande) har jag i allafall inte problem med

Träning

Längtar efter bakåtböjningar

Jag såg en bild på mig själv häromdagen. Hur jag såg ut som en hopsjunken ostbåge där jag satt på en stol. Jag som brukade få komplimanger för min hållning när jag var yngre. Jag som jobbade hårt för att få tillbaka min stabila och stolta hållning efter förra graviditeten. Nu har jag lika lång väg att gå igen tror jag.

Inte konstigt att jag känner av nacke och axlar. Huvudvärk av och till (inte bara orsakat av behandlingen…). Börjar känna suget efter riktigt rejäla bakåtböjningar. Yoga för hjärtat. Sträcka ut mina, av amning och flaskmatning och bebisgos, förkortade bröstmuskler.

T ex en underbar variant av Fisken.

  
Eller en hederlig brygga.

  
Eller en kamel.

  
Men jag törs inte just nu. Så länge jag har min Alien-larv  (centralvenkatetern som de pumpar in giftet i) inopererad känns det på något vis riskabelt. Som att stretch i det området riskerar att slita sönder anordningen och orsaka blodbad. Säkert inbillning, eller så är det kroppens sätt att säga åt mig att ta det lugnt just nu. Att bröstmusklerna överlever någon månad till utan stretch. Att ryggen klarar sig under protest. Att nacke och skuldror kommer bli extra glada när de väl får omsorg igen. Får hoppas det, och att otyget som utlovar tas bort illa kvickt efter sista behandlingen…

Tills dess längtar jag. Och hoppas att orken att yoga kommer finnas så snart larven är borta.

Träning

Utgångsläge inför mjukstart

Idag är det tio dagar sedan hon kom ut, det lilla mini-Trollet. Tio dagar av minimalt med sömn, maximalt med mat och bara begränsad fysisk aktivitet. Kryddat med lite inslag av vabbruari.

För varje dag som går känner jag hur kroppen liksom letar sig tillbaka till normalläge, även om det är långt kvar på vissa områden. Närmre på andra.

Jag kände mig förvånansvärt stabil i magen ganska tidigt. Såpass att jag bara var tvungen att kontrollera häromdagen hur det låg till med den eventuella delningen av magmusklerna.

Facit: den finns där, har lite djup på sina ställen, men är bara en-två fingrar bred. Hur nu det gått till. Med tanke på att den var jättestor förra gången. Inte så konstigt att magen känns oväntat stabil med så liten delning.

Men jag försöker att inte jämföra så mycket med förra gången, utan försöker istället hänga med på resan hur det är nu och jobba framåt utifrån det. Jag mjukstartar och sätter inga prestationsmål utan vill bara fokusera på att återfå funktion i muskler och återhämta mig konditionsmässigt och kanske till och med förebygga och boosta energinivåerna lite inför vad som väntar senare i vår.

Mars får därför bli ganska oplanerad träningsmässigt. Jag hoppas kunna komma igenom MammaMage-appen ganska snabbt med tanke på utgångsläget, och tänker mig välgörande promenader med lite ökande längd. Sätter sedan punkt för ambitionerna där, och låter allt annat bli en bonus om energinivåerna och vardagen tillåter.

 

Kroppens egen återhämtning – magen efter 1, 5 och 10 dagar

 

Träning

Nyfikenhet och ständig utveckling

Jag är en sådan där person som har svårt att hålla mig borta från saker. Som tycker massor av saker, företeelser, utmaningar och nyheter låter kul och värda att testa.

Jag hoppar ofta på saker utan så värst mycket eftertanke, för hur svårt kan det vara?! Eller, det funkar säkert! Ibland lite ogenomtänkt och kanske inte jättesmart (beroende på vad det är), men ofta går det vägen. Ofta inser jag också att jag klarar mycket mer än jag trott, bara för att jag var nyfiken, testade och inte begränsade mig själv från att våga utvecklas utan bara körde på.

Jag minns så väl när jag åkte Engelbrektsloppet första gången, och det var rätt slitigt i slutet på andra varvet. En tjej som kom ifatt och förbi mig ropade: Kom igen nu, du fixar det! Man klarar alltid dubbelt så mycket som man tror!

Just det där sista brukar jag ta fasta på när det börjar kännas tungt. Det är också det som ofta driver min nyfikenhet och vilja att ständigt utvecklas. Hur långt kan jag nå innan gränsen är nådd på riktigt?

Något som kittlar sådär extra i maggropen, just för att en del av det ser så omöjligt ut, är Movement culture. Vet inte riktigt vad det heter på svenska… Men kanske kan sammanfattas som förmågan att använda och röra sin kropp på alla möjliga sätt, för att man är både stark och rörlig. Förmågan att kunna utnyttja sin kropp maximalt och känna att man tar tillvara sin fysiska potential till fullo. Det är något jag är nyfiken på att utforska mer, och som skulle innebära ständig utveckling typ hela livet, eftersom det är en rörelse där man liksom aldrig blir klar.

Det är ett brett område av s k naturlig rörelse, och mycket inspiration och övningar finns på instagram. Spana t ex in norske Einar Svindland. Eller Gymnastic bodies. Eller Naprapatjonas. Hur häftigt vore det inte att ha sådan kroppskontroll? Själv har jag ju bara kommit så långt som till att nästan lära mig stå på händer, innan jag blev gravid och pausade det projektet ett tag.

Kråkan

På väg mot handstående

Vill du läsa om fler som är nyfikna den här veckan (japp, nyfikenheten är veckans tema i Bloggar om Hälsa!)? Läs t ex vad Anna och Victoria skriver om.

Övrigt

Stort steg framåt!

Jag tog en titt på inlägget jag skrev i början av mars för att se vad jag lovat mig själv och vad jag hållit. Måste erkänna att jag nästan helt glömt bort MammaMage-appen. Och de där pullupsen mot vardagsrumsbordet… Inte ägnat dem en tanke!

Det jag däremot lagt ner ganska mycket tid på är det där handståendet. Jag har en app med dagliga övningar som bygger upp mot att kunna pressa sig upp till handstående. Det är jag långt ifrån, men jag har blivit mycket starkare i skulderpartiet. Även om jag senaste veckan känt att axlar och skuldror behövt vila, och också har låtit dem göra det. Vila är ju minst lika viktigt!

Idag var jag på lunchpass för första gången på länge och märkte att styrkan var betydligt större än sist jag var där (förmodligen nån gång i februari, med tanke på att vi kört vab-mars). Men där jag märkte det mest var faktiskt nu ikväll när jag gjorde ett kundaliniyogapass som avslutades med nedåtgående hund. Inga vobblande axlar! Överhuvudtaget inte! Det finns liksom muskelstyrka där nu som stabiliserar axlar och skuldror. Häftigt!

Vad gäller utmaningar framöver så är det ju tydligt att jag kanske inte ska trycka in en hel massa olika samtidigt, det borde jag ju insett redan från början! Så jag nöjer mig nog med bakläxa på MammaMage-frekvens och fortsätter mitt upp-och-ner-strävande i april tror jag.

Sedan kommer jag ju göra en massa annat än då, men det är mest där jag behöver kontinuitet tror jag. Löparskorna har luftat sig flera gånger i mars faktiskt. Senaste gången dessutom med framgång (dvs inget knä-ont under tiden eller efteråt), så det finns hopp för lite okomplicerad utomhusträning också! Kanske kan jag tacka handståendet även för det?? Starkare bål, ni vet…

Övrigt

Marsbål

Ny månad redan! Min armhävningsutmaning i februari klarade jag utan att jag liksom riktigt behövde anstränga mig så mycket. Så jag tror mars ska få lite annat fokus.

MammaMage-appen ska få vakna till liv igen, eftersom jag kört rätt mycket ”tung” magträning på sistone och behöver påminna mig själv att checka av att de inre magmusklerna hänger med, och träna dem lite extra. 
Jag håller så smått på att lära mig stå på händer, och DET kräver bålstyrka. Mina skuldror är såpass starka nu att jag kan börja öva, men varje pass (japp, jag har ett program för det) känns. Både i skuldror och rumpa (!).
En bit kvar till fritt handstående… Foto: M. Eklund

Ryggen ska också få vara i fokus (eftersom jag nån gång vill kunna göra chins, och eftersom den ju också är en viktig del av bålstyrkan). Så jag sätter som mål att regelbundet göra assisterade pullups med hjälp av vardagsrumsbordet. 
Mars är väl egentligen också den första vårmånaden, vilket borde innebära att löparskorna får se dagens ljus igen (här där skidpjäxor lätt konkurrerar ut löparskor), men jag har inga större illusioner om att knäna ska hålla för några längre rundor. Det får räknas som bonus isåfall. 
Övrigt

Yogiska framsteg

Det som jag tycker är nästan det häftigaste med yoga är de där tillfällena när det plötsligt hander. Igår var en sådan dag. Helt plötsligt så gjorde jag min första armbalans någonsin. Inte fulländad, inte med korrekt form. Men jag gjorde det! Svävade i luften med bara händerna som stöd. Ja, och typ varenda muskel i kroppen då!

Foto: M. Eklund

Jag har haft några sådana här tillfällen tidigare, när man liksom bara blir lycklig över att klara något man tidigare inte klarat, utan att man riktigt vet hur det gick till. Men då har det rört sig om rörlighetsrelaterade saker. Den här gången mer styrka. Och visst, jag har väl mina aningar om varför det omöjliga nu är möjligt (de dagliga armhävningarna har nog ett finger med i spelet), men ändå. Jag lekte ju bara lite. Testade positioner när jag ändå var varm efter ett lunchträningspass (där det plankats och armhävts en del, så jag var dessutom redan ganska trött i både armar och core). Och så helt plötsligt bara svävade jag. För att jag glömde bort att det var omöjligt. För att manga små myrsteg kan möjliggöra stora kliv.

Senare igår kväll var jag tvungen att testa några positioner till, liknande, och vet ni, jag klarade dem också! Så. Himla. Nöjd. Med. Mig. Själv!

Anledningen till att jag testade just Astavakrasana just igår var en instagram-yogautmaning. Det har cirkulerat en del raljerande, ironiska, spydiga kommentarer här och där från folk som ”minsann kan yoga utan att lägga ut en yoga-selfie på instagram”. Till dem sager jag så här: Mestadelen av den yoga jag utövar ser ut ungefär så här:

En mer typisk yoga-selfie.

Jag i ensamhet, i mörker, i källaren eller sovrummet, på min matta. När lill-Knyttet somnat.

Yoga-selfies på instagram är liksom bara en kul grej. Lite inspiration att testa nytt eller få nya infallsvinklar till variation i yogan. Yogaselfies kommer för min del inte till under själva yogautövandet, utan vid sidan av, som ett test, som en del av en utmaning, som en cybersocial grej.

Menmen, vill folk störa sig på det, så får de gärna göra det för min del, kanske är jag ändå en sån här:

Bild hittat på facebook…

För övrigt kan jag konstatera att nu har jag yogat i stort sett dagligen i över tre månader. I stort sett. Jag tror jag missat, eller hoppat över, totalt tre dagar. Två av dem i söndags och måndags. För att jag prioriterade annat just då. Och vad händer? Man kan väl saga så här: Det blev väldigt tydligt hur viktig yogan är för mitt välmående just nu. För att få landa i nuet för mig själv, sänka stressnivåerna och fokusera inåt. Det behövs inte mycket varje dag, men det behövs. Ordningen återställdes i tisdags och nu är balansen tillbaka igen. Åtminstone tillräckligt för att klara av vardagen.

Övrigt

Allt för bålen

Jag började fundera på en sak sist jag lufsade en runda. Har tänkt lite mer på det sedan dess, och känt efter vid andra träningstillfällen, även sådana som inte varit löpning.

Det är inte särskilt ofta jag får någon som helst antydan till träningsvärk när jag springer. I benen. Eller egentligen nån annanstans heller. Men de muskler som mest känner av löpningen är magmusklerna! Inte så att jag får nån riktig träningsvärk att tala om. Mer en slags trötthetskänsla. 
Det kan egentligen betyda två saker: jag är fortfarande väldigt klen i magen/bålen, eller så använder jag de musklerna mer korrekt nuförtiden (eftersom jag fokuserat på att lära mig aktivera dem ordentligt).
Efter fredagens benpass blev bålfenomenet också tydligt. Visst, benen var möra och stela. Men även magen kändes välanvänd, typ. Inte så konstigt egentligen, eftersom jag var noga med magstödet. Frågan är ju bara om stödet fortfarande är för klent…
Armhävningar tydliggör också var landet ligger med magen och bålen. Jag gör numera alltid armhävningarna utan tröja för att visuellt hålla koll på magstödet (och inte bara gå på känsla). Oftast är det magen som avgör när sista armhävningen är gjord för dagen. Nuförtiden.
För målet är ju som bekant #stabilochstolt. Inte nödvändigtvis så mycket som möjligt av övningar. Utan så rätt och riskfritt som möjligt. Numera kan jag göra massor av utfall utan att få veckovisa knäproblem. För att jag lärt mig att bålen är viktig
Huruvida armhävningar tidigare gjordes med magstöd eller om löpning gjordes med stabil bål vet jag inte, för jag kollade aldrig, eller tänkte inte på det. Men jag tvivlar. Minns bananarmhävningar. Och ett släpande löpsteg, som ju numera enligt sambon är betydligt snärtigare.
Så, frågan är om magtröttheten beror på svaghet eller välaktivering? Spelar egentligen inte så stor roll. Musklerna jobbar ju bevisligen. Borde därmed bli starkare. Allt för bålen!