Det som jag tycker är nästan det häftigaste med yoga är de där tillfällena när det plötsligt hander. Igår var en sådan dag. Helt plötsligt så gjorde jag min första armbalans någonsin. Inte fulländad, inte med korrekt form. Men jag gjorde det! Svävade i luften med bara händerna som stöd. Ja, och typ varenda muskel i kroppen då!
 |
| Foto: M. Eklund |
Jag har haft några sådana här tillfällen tidigare, när man liksom bara blir lycklig över att klara något man tidigare inte klarat, utan att man riktigt vet hur det gick till. Men då har det rört sig om rörlighetsrelaterade saker. Den här gången mer styrka. Och visst, jag har väl mina aningar om varför det omöjliga nu är möjligt (de dagliga armhävningarna har nog ett finger med i spelet), men ändå. Jag lekte ju bara lite. Testade positioner när jag ändå var varm efter ett lunchträningspass (där det plankats och armhävts en del, så jag var dessutom redan ganska trött i både armar och core). Och så helt plötsligt bara svävade jag. För att jag glömde bort att det var omöjligt. För att manga små myrsteg kan möjliggöra stora kliv.
Senare igår kväll var jag tvungen att testa några positioner till, liknande, och vet ni, jag klarade dem också! Så. Himla. Nöjd. Med. Mig. Själv!
Anledningen till att jag testade just Astavakrasana just igår var en instagram-yogautmaning. Det har cirkulerat en del raljerande, ironiska, spydiga kommentarer här och där från folk som ”minsann kan yoga utan att lägga ut en yoga-selfie på instagram”. Till dem sager jag så här: Mestadelen av den yoga jag utövar ser ut ungefär så här:
 |
| En mer typisk yoga-selfie. |
Jag i ensamhet, i mörker, i källaren eller sovrummet, på min matta. När lill-Knyttet somnat.
Yoga-selfies på instagram är liksom bara en kul grej. Lite inspiration att testa nytt eller få nya infallsvinklar till variation i yogan. Yogaselfies kommer för min del inte till under själva yogautövandet, utan vid sidan av, som ett test, som en del av en utmaning, som en cybersocial grej.
Menmen, vill folk störa sig på det, så får de gärna göra det för min del, kanske är jag ändå en sån här:
 |
| Bild hittat på facebook… |
För övrigt kan jag konstatera att nu har jag yogat i stort sett dagligen i över tre månader. I stort sett. Jag tror jag missat, eller hoppat över, totalt tre dagar. Två av dem i söndags och måndags. För att jag prioriterade annat just då. Och vad händer? Man kan väl saga så här: Det blev väldigt tydligt hur viktig yogan är för mitt välmående just nu. För att få landa i nuet för mig själv, sänka stressnivåerna och fokusera inåt. Det behövs inte mycket varje dag, men det behövs. Ordningen återställdes i tisdags och nu är balansen tillbaka igen. Åtminstone tillräckligt för att klara av vardagen.
No Comments