Browsing Tag

längdskidåkning

Träning

Nytt försök med Ica-klassikern

Om någon frågar mig om jag är tävlingsmänniska så svarar jag oftast nej. För jag är ingen sån där klassisk vinnarskalle när det gäller sport. Som inte viker ner sig i dueller eller som kämpar i lagsporter tills jag får blodsmak i munnen. Det är inte så viktigt för mig.

Men samtidigt är jag en riktig prestations- och statistiknörd. Jag älskar att övervinna mina tidigare egna resultat och att med statistik följa mina förbättringar. Jag är rätt tjurskallig och seg, men inte särskilt snabb. Så på sätt och vis är jag ju en tävlingsmänniska.

Jag älskar lopp men deltar inte för placeringen. Förutom jämfört med mig själv. Kanske för att jag oftast inte har någon chans på topp 10. Men oftast är rätt bra på att nå mina egna mål och slå mina egna tidigare resultat.

Därför ger jag mig på Ica-klassikern igen. För att jag gjorde DNF på tre av fyra grenar förra året. För att jag borde kunna så mycket bättre än så i år, med tanke på att jag har helt andra förutsättningar. För att om jag inte klarar det i år, ja då kan man verkligen undra hur jag ska ta mig igenom en Nattvasa! För att jag behöver variera min träning till mer än bara yoga, löpning och sporadisk styrketräning.

Den här gången tänker jag också höja kraven lite och faktiskt kräva originalgrenarna av mig själv. Dvs cykling, simning, löpning och skidåkning. Inga promenader, roddmaskiner eller stavgång.

Cyklingen

Från och med idag när jag anmälde mig har jag 63 dagar på mig att cykla 30 mil. Det blir i snitt knappt 5km om dagen. Det är verkligen ingen omöjlighet! Men kan ändå bli en utmaning i det allmänna vardagspusslet. För det är inte helt lätt att cykla med två barn på släp. Så det kräver åtminstone till viss del barnfri tid. Eller inköp av cykelstol eller cykeltillbehör till Charioten.

Vaetternrundan

Den enda gången jag cyklat 30 mil i ett sträck – Vätternrundan 2008

Simningen

Därefter ska det simmas. I sommar. Borde också vara plättlätt med tanke på säsong och situation. Om inte annat så kan jag göra tre besök i simhallen några morgnar innan jobbet och bränna av en kilometer varje gång. Precis som när jag gjorde riktiga klassikern så känns det här som en lätt match.

Vansbrosimningen

Snygg i våtdräkt… Som sedan mest använts till kajakande.

Löpningen

Löpningen borde också gå ganska lätt. Men beroende på livspussel och annat så kan det nog ändå bli en viss utmaning i det här momentet. Fast jag hoppas inte det! Fem kilometer i veckan med löpning är nästan i minsta laget om förberedelserna för Nattvasan ska kunna anses vara i fas. Beroende på vad som tränas i övrigt såklart.

Lidingoeloppet

30km var ingen match när jag fortfarande hade benmuskler… Men hur tänkte jag med långärmat och långbenat i september?!

Skidåkningen

Skidåkningen får jag bara inte missa. Jag menar, får jag inte ens till nio skidmil inför den där Nattvasan, då får det nog bli DNS på den! För så oförberedd vill nog varken jag eller medtävlaren att jag ska vara! Träningsläger kan dock komma att krävas!

Oeppet spaar

Ribban är satt. Den är betydligt högre än förra året. Känns också betydligt roligare! För nu känns det ändå som träning. Bra träning till och med! Dags att pumpa cykeln och vänta ut en raspig hals.

Träning

DNF på träningen i mars…

Jag hade ju som bekant någon slags ambition att komma igång med lite mer regelrätt träning i mars. Men det gick väl sådär, kan man säga.

Ett ynka benpass (som jag förvisso fick rejäl träningsvärk av). Ett ordentligt skidpass. Några yogapass som faktiskt framkallade både svett och träningsvärk. Betydligt fler som mer var återhämtning än träning. En yogautmaning på instagram hjälpte mig lite på traven. Ett stort fett DNF på träningen i mars kan man summera det som!

Men jag sörjer inte så mycket över det ändå. Med vabbveckor och annat som kommer emellan, så är träningen liksom bara grädde på moset. Rör på mig, och motionerar, det gör jag ändå. Dryga 250 000 steg, plus alla de steg jag tagit inomhus, för då registrerar jag inte steg.

en lite laengre vaeg
Som jag misstänkte blev det också ganska knivigt med skidåkningen i Ica-klassikern. Ungefär så knivigt som jag trodde. Men samtidigt gick det bättre än väntat eftersom jag åkt så mycket mer skidor än jag trodde jag skulle ha möjlighet till. Jag hann ända till Evertsberg innan jag blev tagen av repet. För den här vintern, som knappt sett snö, får det räknas som ok. Nästa säsong däremot, då är det en annan femma!

Så jag sitter här och funderar. Dels på om jag ens ska sätta några träningsmål för april, och dels om jag ska anmäla mig till en ny ICA-klassiker. Och kommer nog fram till att svaret blir ja på bägge. Ica-klassikern borde jag faktiskt kunna klara i år. Och april får en träningsbön:

April, var snäll och bjud mig på minst två löppass, minst två uteyogapass, minst två styrkepass och en massa mysmotion däromkring! Gärna en bonustur på MTBn eller racern också, om jag får önska!

Tävling

Ett till snack om Nattvasan

Alltså, det kommer ju bli en följetong det här med Nattvasan! För jag knep en startplats! Jag säger jag, för det är faktiskt inte hugget i sten ännu vem som blir min lagkamrat. Den numera äkta mannen menar fortfarande att han lämnar sin plats till någon annan om jag hittar någon som är mer sugen. Så är du sugen, eller vet någon som är, så är det bara att hojta till! Fast just nu är det mest med mig själv jag har snack om Nattvasan.

Jag menar, det här är ju liksom det stora målet vid horisonten! Det mål som jag satte upp två dagar innan jag blev fullsprutad med cellgifter för första gången… Och nu sitter jag här med en startplats! Och känner rysningarna när jag lyssnar på signaturmelodin.

Fjärilarna som fladdrar i magen. Jag är uppspelt som ett litet barn. Samtidigt som jag är väldigt väl medveten om att det är väldigt långt till Mora just nu. Faktiskt riktigt långt bara att ta sig till start. Logistik ska lösas. Och barnvakt om mannen är den som ska bli min vapendragare. Ska man bo i Sälen eller Mora, bara en sån sak?

Träningen behöver bli betydligt mer strukturerad och fokuserad. Det behöver nog läggas in några checkpunkter längs vägen för att se om målet ens är inom räckhåll. Fast det tror jag såklart att det är, annars skulle jag inte anmält mig! I dagsljus har jag åkt sträckan på allt mellan 8,5 och 11,5 timmar och varit allt mellan i princip oberörd och helt slut när jag kommit fram. Så jag är ganska övertygad om att det går. Det är nog mer en fråga om huruvida det är värt det, beroende på hur det går med träningen och livet i övrigt.

Och sedan kvarstår ju även tiotusenkronorsfrågan: Skejt eller klassiskt?

Friluftsliv

Vårvinter i Sälen

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från vår lilla semester. Resan dit har jag ju redan dokumenterat, och lite skidåkning och yoga har det ju också visats glimtar ifrån. Men resten… Jag bläddrar fortfarande bland alla bilder och minnen och kan inte fatta att det blev så bra som det blev. Kanske för att jag nog inte vågade hoppas på det. Låga förväntningar är liksom inte så svåra att överträffa…

instagram har jag redan serverat lite snöfrossa, men jag kan inte riktigt få nog så det får bli lite här också. No-filter-style, för det behövs liksom inte.

Redan när vi kom fram infann sig något slags magiskt vinterlugn i mig. Det var meterdjup snö, typ sju minusgrader och en riktigt fin solnedgång.

tandaadalen
Stugan vi bodde i förstår jag fortfarande inte hur den kunde vara ledig, till det pris den låg på. Kunde lika gärna varit ett året-runt-boende. Även om vi saknade torkskåp…

tandaadalen2
Men ändå var den långt ifrån störst i området. Riktiga mångmiljonbyggen runt omkring (där vi traskade ett och annat varv med vagn när Lill-trollet skulle sova).

tandaadalen 3
Fast det var nog bara vår som hade snökoja på uteplatsen, vad jag såg.

tandaadalen 4
Varje natt hade det snöat sisådär 5-10 cm till, men alla dagar utom sista bjöd på mestadels gnistrande sol. Och riktig vinterkyla. Typ -13 och liknande. Även om eftermiddagarna var lite varmare. Så det fanns liksom ingen hejd på möjligheter att knäppa härliga vinterbilder!

tandaadalen 5

tandaadalen 6

Tandaadalen 7

Tandaadalen 8
Men skidåkningen då?

Well, barnen är lite för små för att palla en dag i backen. Och föräldrarna är som bekant längdnördar. Så utförsåkningen lös verkligen med sin frånvaro. Syftet i år var mer att vänja framförallt den stora vid miljön och väcka intresse.

hundfjaellet
Det uppnåddes också. Hon hade med sig längdskidor och skidade stolt omkring på dem, åkte bandlift och gick på snölekis. Och pratar med alla hon träffar om när hon var i Tandådalen och hur stora snöhögar det fanns som man kunde åka på rumpan utför. Barn nöjer sig med det lilla… Och föräldrarna var lika nöjda i längdspåret, särskilt i det kyl- och vindläge som rådde…

skidspaar

snoe

skidspaar 2
Så… Vad gjorde ni hela dagarna då?

Ni som följer mig på instagram och Facebook vet. Jag fick bl a möjligheten att träffa starka härliga Camilla på riktigt.

camilla malin
Hon bor ju i Sälen, och fick därför frågan om hon kunde ställa upp som vittne när vi gifte oss utan att nästan någon visste om det.

blommor ringar
Varför man väljer att göra så och rymma iväg och gifta sig kan ju säkert diskuteras. Men delvis pga att bekantskapskretsen decimerats det senast året, och delvis eftersom vi inte orkade ordna fest, och gärna ville att barnen skulle få en fin dag utan stress, så var det ett toppenalternativ för oss.

En magiskt vacker vinterdag, som inleddes med familjemys i pulkabacken och avslutades med lite bubbel i stugsoffan.

broellopsmys
Med rättvisemärkta ringar från Cred Jewellery, hållbar brudbukett från Adolfsnäs handelsbod och en skräddarsydd klänning från Systugan här i Ljungsbro, så blev det faktiskt det vinterbröllop vi ville ha. Jag menar, vi träffades ju trots allt i princip i skidspåret!

brudbukett
Utöver det… Så tog vi dagarna lite som de kom. Var mycket ute. Åt våfflor i en tom våffelstuga. Och pizza. Och hemlagad stugmat.

vaaffelstuga

Såg på solnedgångar och struntade faktiskt helt och hållet i alla vardagsmåsten. De väntade liksom ändå på oss när vi kom hem igen sedan!

solnedgaang i tandaadalen

Tävling

Ett snack om Nattvasan

Idag hade jag tänkt lägga ut en efterlysning här. Efter en hugad lagkamrat till Nattvasan 2018. Eftersom han jag delar mitt liv med är så väldigt mycket snabbare skidåkare än mig. Snabbare på det mesta när det gäller sport egentligen. Och därför förmodligen skulle tröttna på att vänta på mig. Och jag skulle bli tjurig för att jag känner att jag sinkar honom. Vi pratar ju trots allt om killen som undrade om vi bara skulle promenera när vi en gång sprang ihop (eller, det var visst bara jag som tyckte att vi sprang…).

Samtidigt sa vi för ett år sedan när mardrömsvåren brakade loss, att när allt var över skulle vi åka Nattvasan ihop. Bara för att vi kan, och för att vi är ett lag som hjälper varandra. 


Och så utspelade sig det här övertygande snacket vid köksbordet igår kväll:

Jag: Men vill du åka Nattvasan med mig då?

Han: Ja, det kan jag väl om du vill. Om du inte hittar nån annan…

Jag: Mäh! Klart jag kan hitta nån. Men vill du?

Han: Kan jag väl… Vad åker vi på för tid?

Jag: Tio timmar… (för att se reaktionen)

Han: Jahaa… Då är det ju ingen press att träna iallafall. För tio timmar gör jag ju nästan om jag är magsjuk.

Jag: Mäh! Tack för den! Tio är mitt sämsta i modern tid så det borde jag klara.

Han: Tio… Hur ska jag hålla mig varm?!

Jag: Du måste ju ha extrakläder med dig.

Han: Extrakläder? Jaja, jag får väl dricka mycket blåbärssoppa i alla fall.

Jag: Nä, du ska ha med dig dricka och mugg. Och bemannad station finns bara en.

Han: Va?! Ingen blåbärssoppa… 

Jag: Du får pannkakor i Evertsberg…

Han: Jag är ju förresten sån tävlingsmänniska, så det blir en utmaning att inte trycka på och jaga placering.

Jag: Nattvasan räknas inte ens som medaljår eftersom man kan hjälpa varandra…

Han: Va, inte ens en tävling asså?! Vad ska jag ha för pannlampa då? Om vi ska ta sååå lång tid på oss får jag ju lov att ha hela ryggsäcken full med batterier…


Vad säger ni, visst har jag hittat min perfekta lagkamrat? Eller måste jag leta med ljus och lykta ändå?!

Träning

Skidåkning i dagsljus och yoga med levande ljus

Jag har ju egentligen semester just nu så jag tänkte mest kika in här och bjuda på glimtar från en marstisdag.

Efter en del velande kom jag iväg på skidor idag på eftermiddagen. 500m senare, och vad som kändes som lika många höjdmeter, pga bakhalt och rejäl motvind, ångrade jag mig nästan. Men efter ett fotostopp och andhämtning släppte det och den totala längdåkarlyckan infann sig.


Platt eller lätt utför, bra glid och vinden i ryggen. Förutom sista kilometern… Då bar det uppför igen, jag hade ca 15 sekundmeter motvind i bröstet och om möjligt ännu mer bakhalt. Kontraster helt enkelt.

Nu ikväll passade jag på att sträcka ut stela skidåkarben med lite yoga i skenet av fladdrande ljus. Väldigt rogivande! Det är något särskilt med att stirra in i lågor.


Hur har din tisdag varit?

Träning

Den där mörkerträningsrädslan

Jag pratade med en vän om den förra helgen. Mari skrev om den tidigare i veckan. Jag skrev själv om den i höstas. Och igår kväll upplevde jag den själv igen. Den där mörkerträningsrädslan. Den som i vissa fall faktiskt är befogad. Men som i andra fall egentligen mest är ett resultat av hjärnspöken, som i sin tur är ett resultat av otäcka händelser och (ve och fasa) till och med mord.

Gårdagskvällens upplevelse var nog mest ett hjärnspöke, väljer jag att tro. För man kan ju faktiskt inte gå omkring och misstro hela världen. Eller vad säger ni om följande:

Jag kom till golfbanan där konstsnöspåret finns vid 19.40-tiden. Två andra bilar på parkeringsplatsen, och på första varvet mötte jag mycket riktigt två andra åkare. Elljuset ger bra ljus, men mörkret utanför är kompakt.

På andra varvet är jag ensam. Känner mig väldigt ensam också. Och när jag närmar mig start/mål-området ser jag en flackande pannlampa i mörkret. Två hundar syns i lampans sken men personen står still och rör bara på huvudet. Jag saktar in och avvaktar lite när jag är klar. Personen står kvar. Jag tar av mig skidorna och börjar gå upp för startbacken, som just igår var stängd för snöpåfyllning. Hen börjar också gå, i samma takt och åt samma håll som jag. Fortfarande i mörkret.

Jag stannar och låtsas fixa lite med skidorna. Hen stannar också, och jag ser att personen tittar åt mitt håll eftersom pannlampan avslöjar det. Nu börjar tankarna snurra en del och pulsen stiger. Jag går med bestämda steg. Hen börjar också gå igen. Då tar jag fram telefonen och ringer sambon. För att skrämma bort mina hjärnspöken och för att för säkerhets skull låta personen veta att jag har telefonen på mig. Men sambon svarar inte…

Jag går fortare och ser pannlampan i mörkret röra sig i samma takt. Parkeringen närmar sig och personen med hundarna försvinner bakom en bod. En bil förutom min på parkeringen. Jag bestämmer mig för att bara lägga in skidorna utan att packa ihop dem och åka därifrån direkt. Sambon ringer strax innan jag är framme vid bilen, men jag säger att det nog löser sig. Lägger in skidorna utan fodral, och åker hem. Inget hände.

moerkertraningsraedslan

Skulle ens något ha hänt?? Förmodligen inte. Jag väljer att tro att det bara var någon som behövde rasta hunden och var nyfiken på vilka dårar som åker skidor en fredagkväll på bästa TV-soffa-tiden.

Men vad gör man åt den där mörkerträningsrädslan då?

Som Mari skrev tidigare i veckan, så tycker jag absolut inte att man ska falla offer för den där rädslan. Om den inte är befogad såklart. Men det finns några saker man kan göra, som både minskar rädslan, och ökar din egen säkerhet om något skulle hända.

Tala om vart du ska och hur länge. Kanske självklart, men ändå. Dessutom kan det ju hända andra saker än överfall. På vårt spår finns enganska svår nerförskurva. Om man ramlar och skadar sig (har hänt mig!) så är det ju bra om man slipper ligga och frysa hela natten…

Ta med dig telefonen. Om jag är ute i mörkret eller skogen ensam har jag alltid med telefonen på träning. För säkerhets skull.

Prata vett med dig själv. Hur rimligt är det att en eventuell förövare skulle leta offer just där du är? Eller att ett vildsvin skulle dyka upp?

Skippa hörlurarna. I mörkret och i naturen behöver man ha lite pejl på omgivningen. Oavsett hur trevligt det är med poddar och musik.

Hur känner du för mörkerträning? Lider du av den där mörkerträningsrädslan och har du några tips för att komma runt den?

Tävling

Tips för ett lite roligare Vasalopp

I fredags kväll var jag ut en sväng i skidspåret igen. Det var dimmigt, nollgradigt och snön var som socker. Man fick staka i nerförsbackarna och jag hade fuskvallat med silverburk trots att klister nog egentligen hade varit det bästa. Men ändå. Så finns det inget bättre för ett trött huvud än skidåkning. Det är min allra bästa terapi, faktiskt! Jag blir glad, nöjd och tillfreds av skidåkning. Just i fredags tänkte jag tillbaka på de säsonger jag fått riktigt många skidmil i benen, inför Vasalopp eller Öppet spår. För nu är det ju dags snart igen, för den vecka på året då jag blir som mest skidsugen. Jag kommer av förklarliga skäl inte stå på startlinjen i år, men har fortfarande siktet inställt på en plats i Nattvasan nästa år om allt går som jag tänkt.

För mig har de nio milen från Sälen till Mora en särskild plats i mitt hjärta, och jag har hittills åkt dem fyra gånger, varav en av gångerna faktiskt är ett av mina stoltaste ögonblick. Jag blir nostalgisk och helt varm inombords bara jag tänker på att skida i dalaskogarna en söndag i februari/mars, och för mig är det mer än bara en skidtävling. Det är en upplevelse, för många till och med en heldagsupplevelse. Så därför tänkte jag ge er mina bästa tips för ett lite roligare Vasalopp. Jag har tidigare gästbloggat hos Uppochhoppa.se med tips inför Vasaloppet, så det här är en omgjord och uppdaterad version.
Vasalopp 1

Mina bästa tips för ett lite roligare Vasalopp (eller Öppet spår)

Njut av stämningen! Det ger nästan gåshud att bara insupa atmosfären och nypa sig i armen och tänka på vad man är med om. Även om du är nervös, eller jagar en tiptopptid, så försök andas in stämningen i starten, kontrollerna och i spåret. Snacka lite med alla trevliga funktionärer och med-skidåkare. Det ger energi!

Njut av omgivningarna! Dalaskogarna på vintern är så vackra och idylliska att man får rysningar, särskilt fäbodarna kring Risberg. I alla fall om du frågar mig! Och Vasaloppsjingeln i Moraparken eller på upploppet ska vi inte ens prata om. Tårarna är nära!

Tanka energi så fort du har möjlighet! Sörpla blåbärssoppa och buljong (otroligt gott i senare halvan av loppet när kroppen skriker efter salt!). Snaska bullar. Missa inte den ljumma ölen som ofta serveras i Läde. Eller Coca-Colan man kan springa på vid Mora skidstadion. Man blir sugen på konstiga saker när man åker långt!

Lämna vallningen till proffs! Det är värt varenda krona att få framförallt glidet fixat av någon som kan på riktigt. Att kunna glida förbi folk där det är platt eller utför ger nästan mer energi än alla bullar man stoppar i sig. Dessutom – om man lämnar vallningen åt någon annan har man ju något att skylla på om det skulle gå åt pipsvängen…

Släpa inte med en massa extra dryck eller kläder! Alla gånger jag åkt från Sälen till Mora så har jag sett folk som klär sig för tjockt och har stooora midjeväskor med sig. Och ja, jag vet att det finns folk som fryser lätt, jag är ju själv en av dem! Men jag tror ändå att det tar mer energi än det ger att släpa med sig buffertar. Det finns drickaservice att boka mellan kontrollerna även för motionärer. Och med torra extra vantar i fickan (eller kanske ett par overstraps) och kanske en extra mössa i fickan klarar man sig fint. I övrigt tror jag det är bättre att hålla sig i rörelse än att släpa på grejer.

Tänk etapper! Titta inte på de stora kilometersiffrorna som räknar ner, titta bara på de små som räknar ner till nästa kontroll. Mentalt är det mycket lättare om man har ett nära greppbart mål att sikta mot. När jag åkte som snabbast 2010 bestämde jag mig för att köra hårt efter Oxberg om det kändes bra. Det gjorde det! Därefter omvärderade jag taktiken efter varje kontroll och kunde köra ännu lite hårdare ju närmre jag kom målet. Känns loppet tungt kan det här vara extra viktigt, eftersom hjärnan annars kan börja motarbeta dig alldeles för tidigt. Bättre att tänkta 13km kvar till Mångsbodarna än 79km kvar till mål!

Tänk roligt! Det är mycket bättre för huvudet att tänka att det är en rolig dag i skidspåret man har framför sig, istället för nio jobbiga mil. Dessutom orkar man alltid dubbelt så långt som man tror. Så när du känner dig som att du är sugen på att kliva av i Evertsberg är du i princip redan i mål! Dessutom vill du ju inte missa de roliga nerförsbackarna som väntar därefter!

Kolla in tips om loppet och banans profil! T ex genom tipsen ovan, och genom att leta efter saker att se fram emot (lättåkta mil på slutet t ex), så är det också lättare att peppa sig om det periodvis känns tungt. Men det är ju inte säkert att det gör det, kanske har du bara världens bästa skiddag och njuter hela vägen. Det har hänt mig, och det kan såklart hända dig också!

Inte vasaloppet

Ett annat skidspår – också roligt!

Det var mina tips för ett lite roligare Vasalopp, det. Vill du har ännu mer tips om hur du förbereder dig för något av loppen i Vasaloppsveckan, eller saker att tänka på efteråt, så kolla hos Helena, som har skrivit ett riktigt bra inlägg om det. Och vill du ha tips om skidåkning generellt, så kolla här!

Lycka till i dalaskogarna nu och se framförallt till att ha riktigt roligt och njuta!

Träning

En vinglig premiär på skejtskidor

Med typ det mesta jag tycker verkar kul brukar jag tänka ”hur svårt kan det vara??” och sedan testa utan att fundera så värst mycket. Jag är också av åsikten att våra kroppar mår bra av att utmana sig och inte fastna alltför hårt i gamla invanda mönster. Så efter att ha funderat typ en liten stund, sedan provat sambons skejtpjäxor för att se om de ens passade (vilket de gjorde), så bestämde jag mig för att prova på att skejta. Det blev en minst sagt vinglig premiär på skejtskidor…

vinglig premiaer paa skejtskidor 1
Eller egentligen blev den ungefär som jag misstänkte att den skulle bli, och känslan var ungefär som när Stig-Helmer försöker åka skidor i Alperna, om ni vill ha en inre bild att jämföra med…

Om jag ska sammanfatta premiären så blir det ungefär så här:

  • Det är kul att skejta – tills orken väldigt snabbt tar slut! Krävs helt annan kondition än för klassiskt, förmodligen för att tekniken var så usel och för att mina benmuskler är ganska obefintliga
  • Det var tur att det var mörkt och snudd på folktomt – annars hade jag kanske behövt ta fram skämskudden
  • Att åka skejt med klassiska stavar skapar en del dråpliga nästan-vurpor som nog såg rätt kul ut. Man behöver helt klart längre stavar för skejt.
  • Problemet med köldkänsliga fingrar minskar drastiskt när man skejtar, eftersom pulsen steg mycket mer än vid klassiskt. Det var det där med tekniken.
  • När man får upp lite flyt på tekniken, känner lyckan och endorfinerna stiga, och så liksom skejtar ifrån sig själv och känner armar och ben flaxa åt alla håll för att hålla balansen – då är det bara att skratta åt sig själv och tacka mörkret igen
  • Det är rätt skönt att ha hela skejtspåret för sig själv på premiärturen – för jag har en känsla av att jag skulle kunnat trassla in mig ordentligt om jag behövt samsas med fler…
  • Pjäxorna som sambon har passar inte mina fötter. Trots en väldigt kort tur blev det nästan blåsor på de inre fotknölarna. Hur lyckas man?!
  • Vänsterfotad, eller högerfotad, det är frågan… Tror det gick lite bättre när vänstern frontade.
  • Trots flaxande så är nog faktiskt balansen bättre än jag går omkring och tror. Kan nog vara till nytta i isiga kurvor även när jag åker klassiskt.
  • Jag minns den här flåsiga, inte helt kontrollerade känslan i åkningen. Från typ 2007 när jag tog upp den klassiska åkningen. Det måste betyda att även skejt går att lära sig, eftersom den känslan är helt bortblåst i klassiska åkningen.
  • På väg från spåret till bilen tappade jag spårkortet (japp, när jag skulle knäppa en selfie!). Hittade det igen men det spädde ju på den vilsna, tokroliga känslan.

vinglig premiaer paa skejtskidor-2

  • Turen toppades med P4 Dans skrålandes ur högtalarna på vägen hem. Är det bara jag, eller har dansbandsmusik blivit sådär pinsamt skrattdålig? Eller var det liksom pricken över Stig-Helmer-imitationen?

Den stora frågan som egentligen kvarstår är väl egentligen: ska jag köpa skejtskidor eller inte? 

Och kanske: hur lär man sig skejta?

Träning

Om att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar

Ända sedan Öppet spår 2009 har jag haft väldigt köldkänsliga fingrar. Kanske förfrös jag dem (jag var väldigt kall på slutet). Kanske är det Raynauds fenomen, som är väldigt vanligt bland kvinnor. Det blev hur som helst ännu värre efter cellgifterna, även om just den delen förhoppningsvis återhämtar sig så småningom. Just nu vitnar fingrarna ibland bara jag nämner ordet kyla… Även när jag inte ser misstänkta vargspår i området.

koeldkaensliga fingrar
Problemen har varit så stora att jag varit riktigt orolig för om jag överhuvudtaget skulle kunna fortsätta utöva min favoritvintersport – längdskidåkningen. För när fingrarna vitnar och känseln helt försvinner är det väldigt svårt att staka. För att inte tala om när känseln sedan återvänder… Det gör riktigt ont! Det är mer än en gång jag stått i omklädningsrummet med tårarna rinnande och velat hugga av fingrarna… Och då är jag ändå rätt smärttålig.

Men nu tror jag faktiskt att jag hittat kombinationen av åtgärder som fungerar för de arma fingrarna. Det ger väldigt goda utsikter för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Även för andra hoppas jag. Det är därför jag tipsar lite här.

Gör förarbetet

Ta hand om dina händer ordentligt och undvik att de blir så där torra och fulla av sprickor som vinterhänder ofta blir. En riktigt bra handkräm är guld värt, och välskötta mjuka händer är inte lika köldkänsliga, åtminstone upplever jag det så.

Planera utevistelsen/skidåkningen så att händerna aldrig blir superkalla

Valla inte utomhus. Planera hur du tar dig till spåret och hur och var du hanterar överdragskläder. Jag behöver t ex åka bil för att ta mig till spåret och har därför börjat köra dit med pjäxorna på för att skona händerna, även om bilkörning i pjäxor inte är min grej egentligen.

Se också till att inte stanna så länge om du åker långt och tar pauser. Varma och svettiga händer som är känsliga blir fort superkalla.

Skaffa ett vantsystem som funkar för dig

Japp, du läste system. För troligen räcker det inte med en variant av vantar för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Med tanke på punkten ovan, så behövs gissningsvis både vantar för när du är kall i början, och när du blivit varm efter någon kilometer. Tidigare hade jag en jättesmidig och bra skidvante från Craft som funkade toppen när jag väl blivit varm, och jag blir väldigt lätt varm när jag åker skidor. Det är ett av mina problem. För blir man lätt svettig, så är det ännu lättare att man blir kall om händerna när man stannar eftersom vantarna då är fuktiga. Nackdelen med Craft-vantarna var att jag fick härda ut de två-tre första kilometrarna utan känsel i fingrarna, tills jag stakat såpass att cirkulationen nått även längst ut i fingertopparna.

lillsport overstrap
Då hade jag ett par Lillsport-vantar som sätts på utanpå stavarna som överdragsvantar när jag stannade och drack eller bara pausade. Men de är inte så smidiga att åka i så jag undvek dem under själva passet. Numera prioriterar jag känsel i fingrarna och använder dem även under åkning…

lillsport overstrap 2
Men för att skona mina händer och ha nån chans att ha känsel kvar i fingrarna, så behövs det rejäla grejer, nämligen fodervantar med batterivärmning. Värmeslingor längs fingrarna och tre olika värmelägen. Med dessa, i kombination med överdragsvantarna, kan jag reglera såpass bra att känselbortfall och vitnande fingrar blir bara begränsat. Högsta läget åker på när jag kör bilen till spåret (en kall ratt är döden för den som vill åka skidor med köldkänsliga fingrar!), och stannar där tills jag kör igång. Förhoppningsvis är fingrarna med. Därefter justerar jag nivån beroende på passets intensitet, och kan ibland t o m stänga av batterivärmningen. Nackdelen med dem är att batterierna är ganska klumpiga, och förlängningskablarna man får med är för korta för att tillåta sån rörelseradie som längdstakning innebär.

vaermevantar
Det är inte världens snyggaste lösning, men den fungerar för mig, för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Förhoppningsvis kan det även fungera för fler! Även om jag nog gärna skulle kunna tipsa produktutvecklare om både en och två grejer som skulle förbättra användarvänligheten ur ett skidåknings- eller allmänt sportperspektiv…

Motionera ordentligt och regelbundet

Bortsett från utrustningen, så är den regelbundna motionen viktigare än man tror för att händerna ska hänga med. När man håller igång och har blodcirkulationen med sig, då är det också mindre risk att fingrarna protesterar. Och skulle de göra det, så är det lättare att få igång dem igen om man håller även resten av kroppen varm och i cirkulation. Jag upplever i alla fall markant skillnad om jag hållit igång och är varm innan jag utsätter händerna för kyla.

Kör fingerakuten

Fungerar trots allt inget av ovanstående så finns även den så kallade fingerakuten att ta till. Som ni kanske sett skidåkare göra i startfållor och liknande. Svinga armarna som väderkvarnsvingar. Tryck axlarna upp och ner som en Charleston-dansare. Knyt nävarna upprepade gånger. Allt detta driver blodet ut i händerna och hjälper till att få igång dem.

Det var mina tips det, har du några bra knep för att få händer och fingrar med på banan vid vintriga aktiviteter?