Jag pratade med en vän om den förra helgen. Mari skrev om den tidigare i veckan. Jag skrev själv om den i höstas. Och igår kväll upplevde jag den själv igen. Den där mörkerträningsrädslan. Den som i vissa fall faktiskt är befogad. Men som i andra fall egentligen mest är ett resultat av hjärnspöken, som i sin tur är ett resultat av otäcka händelser och (ve och fasa) till och med mord.
Gårdagskvällens upplevelse var nog mest ett hjärnspöke, väljer jag att tro. För man kan ju faktiskt inte gå omkring och misstro hela världen. Eller vad säger ni om följande:
Jag kom till golfbanan där konstsnöspåret finns vid 19.40-tiden. Två andra bilar på parkeringsplatsen, och på första varvet mötte jag mycket riktigt två andra åkare. Elljuset ger bra ljus, men mörkret utanför är kompakt.
På andra varvet är jag ensam. Känner mig väldigt ensam också. Och när jag närmar mig start/mål-området ser jag en flackande pannlampa i mörkret. Två hundar syns i lampans sken men personen står still och rör bara på huvudet. Jag saktar in och avvaktar lite när jag är klar. Personen står kvar. Jag tar av mig skidorna och börjar gå upp för startbacken, som just igår var stängd för snöpåfyllning. Hen börjar också gå, i samma takt och åt samma håll som jag. Fortfarande i mörkret.
Jag stannar och låtsas fixa lite med skidorna. Hen stannar också, och jag ser att personen tittar åt mitt håll eftersom pannlampan avslöjar det. Nu börjar tankarna snurra en del och pulsen stiger. Jag går med bestämda steg. Hen börjar också gå igen. Då tar jag fram telefonen och ringer sambon. För att skrämma bort mina hjärnspöken och för att för säkerhets skull låta personen veta att jag har telefonen på mig. Men sambon svarar inte…
Jag går fortare och ser pannlampan i mörkret röra sig i samma takt. Parkeringen närmar sig och personen med hundarna försvinner bakom en bod. En bil förutom min på parkeringen. Jag bestämmer mig för att bara lägga in skidorna utan att packa ihop dem och åka därifrån direkt. Sambon ringer strax innan jag är framme vid bilen, men jag säger att det nog löser sig. Lägger in skidorna utan fodral, och åker hem. Inget hände.
Skulle ens något ha hänt?? Förmodligen inte. Jag väljer att tro att det bara var någon som behövde rasta hunden och var nyfiken på vilka dårar som åker skidor en fredagkväll på bästa TV-soffa-tiden.
Men vad gör man åt den där mörkerträningsrädslan då?
Som Mari skrev tidigare i veckan, så tycker jag absolut inte att man ska falla offer för den där rädslan. Om den inte är befogad såklart. Men det finns några saker man kan göra, som både minskar rädslan, och ökar din egen säkerhet om något skulle hända.
Tala om vart du ska och hur länge. Kanske självklart, men ändå. Dessutom kan det ju hända andra saker än överfall. På vårt spår finns enganska svår nerförskurva. Om man ramlar och skadar sig (har hänt mig!) så är det ju bra om man slipper ligga och frysa hela natten…
Ta med dig telefonen. Om jag är ute i mörkret eller skogen ensam har jag alltid med telefonen på träning. För säkerhets skull.
Prata vett med dig själv. Hur rimligt är det att en eventuell förövare skulle leta offer just där du är? Eller att ett vildsvin skulle dyka upp?
Skippa hörlurarna. I mörkret och i naturen behöver man ha lite pejl på omgivningen. Oavsett hur trevligt det är med poddar och musik.
Hur känner du för mörkerträning? Lider du av den där mörkerträningsrädslan och har du några tips för att komma runt den?
Tack för länkkärlek fina du <3 Så viktigt ämne att prata om. Och jag hade reagerat likadant som dig, den kvällen….
Så bra att du också skriver om det och bra och kloka tips du ger. Kramar
Va så lite så! Kram!
Jag tycker att det är hemskt och bedrövligt att diskussionen ens förekommer, att inte alla får känna sig trygga ute oavsett om det är ljust eller mörkt.
Men så är ju verkligheten. Jag blev attackerad när jag var i 20-årsåldern och på väg hem från krogen. Jag drämde till mannen och sprang. Men det lämnade spår. Känner mig tryggare idag, har tvingat mig själv att våga. Men det är skönt nu när vi har en stor hund…
Ja, visst är det! Men vad läskigt att bli attackerad, det har jag tack och lov aldrig blivit. Jag är vanligtvis inte rädd av mig, men ibland hamnar jag i situationer där jag liksom tycker att jag är otroligt klantig som själv inte tänkt på risker.
Det där låter väldigt obehagligt men är nog inte vad jag skulle beskriva som irrationell rädsla för mörkret – du var ju faktiskt rädd för ett person (obefogat eller inte). Då hjälper inte min bästa mest välbeprövad metod mot mörkerrädsla som är att sjuka högt och ljudligt för att hålla spökena borta. Det gjorde jag varenda kväll när jag cyklade hem från stallet under vintrarna under hela min uppväxt! Nuförtiden är jag inte rädd för mörker (men kan bli rädd för människor, precis som du) men har exakt samma irrationella rädsla för mörkt djupt vatten där jag är övertygad om att sjömonstrerna bor. Det är mycket svårare att sjunga högt i vatten!
Hehe, den gamla godingen! Den körde jag när jag bodde i Wien minns jag, och gick hem själv i lite tveksamt område.
Usch vad läskigt men så bra att du tar upp och delar med dig av det här. Det är lite konstigt kanske, men jag känner mig alltid tryggare hemma hos mina föräldrar på landet mitt i natten än vad jag skulle göra här i Örebro mitt i natten. Vet att det finns trygghets-appar och trygghetsnummer en kan ringa, det kanske är något du kan ta upp också? 🙂
Håller med, stan är läskigare än här ute hos oss. Bra tips med appar!
Jag fick typ hjärtklappning av att läsa om den händelsen.
Jag springer aldrig på folktomma ställen när det är mörkt, det blir uteslutande rundor i stan… Men så är jag ju mörkrädd även om jag bara är hemma :O
Usch, så mörkrädd är inte jag tack och lov! Förlåt att jag skrämde dig.
Jag har varit galet mörkrädd tidigare och är fortfarande ibland, även om det varit värre.
Mitt problem är nog i huvudsak hjärnspöken, då jag oftast springer där jag bor (dvs mitt ute i ingenstans). Vilket pucko till t.ex. våldtäktsman skulle sitta och vänta vid en grusväg en mil från civilisationen liksom…? Däremot blir jag toooknojig när jag hör prasslande ljud (älg), märkliga läten (vildsvin) eller gällt isande skrik (räv har jag fått höra?!) Att möta vilda i dagsljus är ok, för då SER jag dem. I mörker är så jäkla nojigt rädd…. Hehe! 🙂
Djur är betydligt läskigare här också. Den risken är liksom ganska påtaglig… Men hjärnspöken är inte att förringa heller.
Hu då! Förstår att du blev rädd. Jag har nog aldrig varit rädd när jag tränat i mörker. Är väl för endorfinrusig. 😉 Däremot kan jag tycka det är läskigt gå själv i stan och där är ju ändå gatlampor. Ett tips är att prata med någon i telefon under tiden man tränar. Gäller dock att den där någon har tid att babbla. :-)Och att man inte kör för hårt.
Just det där sista skulle nog vara ett problem för mig, hehe… samt att jag ofta vill vara för mig själv när jag tränar.
I det läget hade jag också blivit rädd. Ibland går jag hundpromenader där det är beckmörkt och några gånger har det plötsligt börjat lukta cigarettrök alldeles i närheten, trots att jag inte sett någon och trots att det är långt ifrån husen. Då har jag vänt och gått hem omedelbart, jätteläskigt.
Men fy, vad obehagligt! Det skulle jag också gjort i det läget!