Browsing Tag

längdskidåkning

Träning

Om att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar

Ända sedan Öppet spår 2009 har jag haft väldigt köldkänsliga fingrar. Kanske förfrös jag dem (jag var väldigt kall på slutet). Kanske är det Raynauds fenomen, som är väldigt vanligt bland kvinnor. Det blev hur som helst ännu värre efter cellgifterna, även om just den delen förhoppningsvis återhämtar sig så småningom. Just nu vitnar fingrarna ibland bara jag nämner ordet kyla… Även när jag inte ser misstänkta vargspår i området.

koeldkaensliga fingrar
Problemen har varit så stora att jag varit riktigt orolig för om jag överhuvudtaget skulle kunna fortsätta utöva min favoritvintersport – längdskidåkningen. För när fingrarna vitnar och känseln helt försvinner är det väldigt svårt att staka. För att inte tala om när känseln sedan återvänder… Det gör riktigt ont! Det är mer än en gång jag stått i omklädningsrummet med tårarna rinnande och velat hugga av fingrarna… Och då är jag ändå rätt smärttålig.

Men nu tror jag faktiskt att jag hittat kombinationen av åtgärder som fungerar för de arma fingrarna. Det ger väldigt goda utsikter för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Även för andra hoppas jag. Det är därför jag tipsar lite här.

Gör förarbetet

Ta hand om dina händer ordentligt och undvik att de blir så där torra och fulla av sprickor som vinterhänder ofta blir. En riktigt bra handkräm är guld värt, och välskötta mjuka händer är inte lika köldkänsliga, åtminstone upplever jag det så.

Planera utevistelsen/skidåkningen så att händerna aldrig blir superkalla

Valla inte utomhus. Planera hur du tar dig till spåret och hur och var du hanterar överdragskläder. Jag behöver t ex åka bil för att ta mig till spåret och har därför börjat köra dit med pjäxorna på för att skona händerna, även om bilkörning i pjäxor inte är min grej egentligen.

Se också till att inte stanna så länge om du åker långt och tar pauser. Varma och svettiga händer som är känsliga blir fort superkalla.

Skaffa ett vantsystem som funkar för dig

Japp, du läste system. För troligen räcker det inte med en variant av vantar för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Med tanke på punkten ovan, så behövs gissningsvis både vantar för när du är kall i början, och när du blivit varm efter någon kilometer. Tidigare hade jag en jättesmidig och bra skidvante från Craft som funkade toppen när jag väl blivit varm, och jag blir väldigt lätt varm när jag åker skidor. Det är ett av mina problem. För blir man lätt svettig, så är det ännu lättare att man blir kall om händerna när man stannar eftersom vantarna då är fuktiga. Nackdelen med Craft-vantarna var att jag fick härda ut de två-tre första kilometrarna utan känsel i fingrarna, tills jag stakat såpass att cirkulationen nått även längst ut i fingertopparna.

lillsport overstrap
Då hade jag ett par Lillsport-vantar som sätts på utanpå stavarna som överdragsvantar när jag stannade och drack eller bara pausade. Men de är inte så smidiga att åka i så jag undvek dem under själva passet. Numera prioriterar jag känsel i fingrarna och använder dem även under åkning…

lillsport overstrap 2
Men för att skona mina händer och ha nån chans att ha känsel kvar i fingrarna, så behövs det rejäla grejer, nämligen fodervantar med batterivärmning. Värmeslingor längs fingrarna och tre olika värmelägen. Med dessa, i kombination med överdragsvantarna, kan jag reglera såpass bra att känselbortfall och vitnande fingrar blir bara begränsat. Högsta läget åker på när jag kör bilen till spåret (en kall ratt är döden för den som vill åka skidor med köldkänsliga fingrar!), och stannar där tills jag kör igång. Förhoppningsvis är fingrarna med. Därefter justerar jag nivån beroende på passets intensitet, och kan ibland t o m stänga av batterivärmningen. Nackdelen med dem är att batterierna är ganska klumpiga, och förlängningskablarna man får med är för korta för att tillåta sån rörelseradie som längdstakning innebär.

vaermevantar
Det är inte världens snyggaste lösning, men den fungerar för mig, för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Förhoppningsvis kan det även fungera för fler! Även om jag nog gärna skulle kunna tipsa produktutvecklare om både en och två grejer som skulle förbättra användarvänligheten ur ett skidåknings- eller allmänt sportperspektiv…

Motionera ordentligt och regelbundet

Bortsett från utrustningen, så är den regelbundna motionen viktigare än man tror för att händerna ska hänga med. När man håller igång och har blodcirkulationen med sig, då är det också mindre risk att fingrarna protesterar. Och skulle de göra det, så är det lättare att få igång dem igen om man håller även resten av kroppen varm och i cirkulation. Jag upplever i alla fall markant skillnad om jag hållit igång och är varm innan jag utsätter händerna för kyla.

Kör fingerakuten

Fungerar trots allt inget av ovanstående så finns även den så kallade fingerakuten att ta till. Som ni kanske sett skidåkare göra i startfållor och liknande. Svinga armarna som väderkvarnsvingar. Tryck axlarna upp och ner som en Charleston-dansare. Knyt nävarna upprepade gånger. Allt detta driver blodet ut i händerna och hjälper till att få igång dem.

Det var mina tips det, har du några bra knep för att få händer och fingrar med på banan vid vintriga aktiviteter?

Träning

Den östgötska skididyllen

Igår var jag iväg en sväng till skidspåret igen. Det där spåret som slingrar sig som en vit tarm över Vreta Klosters golfbanas gröna banor. Spåret som en sån här grön vinter får tjäna som den östgötska skididyllen. För närmre vinter än så här kommer vi nog inte i år. Inte här nere på schlätta…


En lördagkväll vid halv åtta-tiden, då behöver man åtminstone inte trängas i spåren. Dubbelspåren med skatespår emellan… Det var typ jag och tre-fyra till. På slutet bara jag och en manlig åkare.

Eftersom konstsnöspåren hos oss numera börjar få sig ett namn, så gissar jag att det var fullt med folk tidigare på dagen. En del förmodligen ganska långväga ifrån – Vasaloppsåkarna i trakten börjar bli lite desperata i kilometerjakten nu när snön uteblivit. Därför är det faktiskt riktigt imponerande att spåren fortfarande är fasta och fina sent på kvällen.

den oestgoetska skididyllen
Faktiskt en rätt frän upplevelse att åka där, till ljudet av snökanoner som går för fullt. I mörker och tjockdimma. Undrandes var vildsvinen befinner sig just nu. Eller vargen.

Med frosten hängandes i min numera lockiga kalufs kunde jag inte undgå att fotostoppa. Och förundras över att vi faktiskt har den östgötska skididyllen inpå knuten. Började så smått tänka på träning inför nästa års utmaning. Nattliga äventyr på den vita tarmen, utan elljuset. Med pannlampa istället. Förhoppningsvis utan närkontakt med vilda djur… Det är inte utan att man ryser lite! Av flera anledningar.

den oestgoetska skididyllen 2

Träning

Äntligen lite skidåkning

Ju mer min förkylning har gett med sig, desto mer har det börjat rycka i skidåkartarmen. Igår eftermiddag blev suget plötsligt vääääldigt stort. Vi var och fikade på golfrestaurangen på eftermiddagen och lekte sedan i närheten av konstsnöspåret. Barnen roade sig kungligt och jag hade himla kul också, även om jag suktade efter ljudet av stavtag och den lite trolskt dimmiga banan.

aentligen lite skidaakning
Ser ju faktiskt rätt märkligt ut med en snötarm mitt i grönskan. Men den är mycket robustare än man tror och håller för både plusgrader och regn.

Så på kvällskvisten när barnen somnat blev det äntligen min tur att roa mig. Lite kladdande med fästvalla. Lite kalla fingrar. Letande efter utrustning. Men det får man liksom ta. För nu blev det äntligen lite skidåkning!

aentligen lite skidaakning 2
För första gången på två år ungefär. En graviditet och två cancerbehandlingar senare, typ. Så jag trodde jag skulle känna mig som Bambi på hal is. Eller gissade att jag skulle ramla redan i första backen. Inte ha en enda muskel kvar som fattade vad den skulle göra. Flåsa ihjäl mig i minsta motlut. Ha bakhalt och slita ont.

glad skidaakare
Men som ni ser av minen på bilden så hade jag fel. För det var precis så magiskt som jag suktat efter! Skidorna var fantastiska (tack, sambon för glidvallan!). Tekniken verkar sitta i ryggmärgen och verkar inte ha försvunnit med cellgifterna (cellgifter slår hårt mot ryggmärg…).

Visst brände musklerna. Men inte så mycket som jag trott. Visst steg pulsen och flåset kom. Men inte förrän i sista backen. Fästet var fint, även om benmusklerna behöver lite mer tryck i sig.

Det blev till slut äntligen lite skidåkning, och även om det inte var någon långtur, så var det en fantastisk humörhöjare. Både att se att spåren var så fina trots sunkig vinter, och att känna att det finns ganska gott hopp för den här sargade kroppen.

Faktiskt ren och skär lycka för en gammal långloppsåkare. Mitt mål i horisonten känns plötsligt inte lika avgrundsavlägset längre! Och Ica-klassikern fick sig en rivstart igen.

Träning

Ica-klassikerns skidåkning

Imorgon är det dags för tävlingsperiod igen. Skidåkningsdelen i Ica-klassikern. 90km skidor eller skidgång på sex veckor.

Med tanke på hur natursnöspåren ser ut här, så drösar det ju inte direkt av skidmöjligheter. Fast det finns faktiskt 1,2km konstsnöspår som än så länge är fullt åkbara. Men efter veckan som kommer där det utlovas sju plusgrader, så får vi väl se vad som överlever (hallå, januari, skärpning nu!).

skidor vreta

Ett annat, bättre, skidår

Så det känns som att jag kommer få förlita mig på skidgång för att kunna fullfölja Ica-klassikerns skidåkning. Vilket kan bli rätt tufft. 15km skidgång i veckan tar rätt lång tid, bara en sån sak. Om jag håller mig till vårt backiga elljusspår, så är det nog förvisso bra träning inför fjälloppet i Sälen, men kan bli lite väl tufft att dra igång med 15km i veckan…

Men allt kan ju inte vara så lätt och glassigt som löpdelen, så vem är jag att kasta in handduken redan nu? Dessutom finns det ju fortfarande chans att det kommer snö. Även om utsikterna faktiskt ser rätt risiga ut i år.

skidor olstorp

Ännu ett annat skidår.

Kan man köra vagn med stavar måntro? Det skulle lösa min utmaning med Ica-klassikerns skidåkning på knappa två veckor eller nåt sånt…

Vi får se hur det går. Om dagisbacillerna håller sig borta ska nog det här gå att lösa på nåt vis. Vi säger väl så..

Träning

Träningsvärk utan träning

Eftersom den glassiga pappaledigheten än så länge inte varit glassig alls utan mest snorig, så lyser träningen just nu med sin frånvaro.

Hade jag varit i form för att träna, så hade jag, så här i januari, velat åka skidor. Men skidspåren är inte heller i någon toppform. I alla fall inte de natursnöspår vi spanade på idag…


Så man skulle kunna tro att jag mest såsar runt och blir allmänt mer otränad än jag redan är. Men trots att jag inte lyft ett endaste lillfinger för att träna på två veckor, så har jag träningsvärk både här och där. 17kg 3-åring och 10kg bebis ska fraktas hit och dit. Vagnar ska lyftas. Saker ska fixas med bebis på armen eller höften. Trött treåring tycker trög vagn verkar vettigt. Ännu tröttare mamma baxar upp hela ekipaget uppför diverse backar…

Klart som korvspad att man får träningsvärk utan träning. I skuldror, axlar och delvis mage och armar. De där musklerna som behövs för skidåkning. Kanske lika bra att skidspåren är ur form… Tills den här trötta mamman byggt upp vardagsfysiken ordentligt igen.

Träning

ICA-klassikern

I diverse flöden har jag senaste veckan sett en del om ICA-klassikern. Ett sådant där klassiskt initiativ för att få folk att röra på sig mer. 

Jag har ju lovat mig själv att inte sätta några krav på träningen under 2016, utan fokusera på #glädjebalansenergi. Men detta kändes lite lagom på något vis. Eftersom jag just nu inte ens får träna hårt, även om jag skulle vilja. Att röra på sig förespråkas dock varmt. Frisk luft, cirkulation, motverkande av trötthet. Kanske minutrar på motionscykeln i garaget, promenader och stavgång, vem vet? Sådant får nämligen också räknas in, och på det här viset kan jag dokumentera det som mer känns som rehabilitering och friskvård, än som kravfylld träning. 

Jag anmälde mig hur som helst. Ställer inga som helst krav på att tvunget behöva fullfölja om kroppen säger annat, utan ser det som en möjlighet att fokusera på välmående också. Underlätta vägen tillbaka och påminna mig själv att jag mår bra av motion, och att lite och ofta också gör skillnad och förhoppningsvis kommer göra att jag mår bättre.

  
Är det kanske fler som hakat på eller som tänker göra det? Säg till vettja, så kan vi peppa varandra!

Träning

Vemodig Vasaloppssöndag

Idag är första gången på fem år som jag inte stått på startlinjen i Berga by under Vasaloppsveckan. Det känns konstigt och vemodigt, minst sagt.

Inte heller kunde jag bänka mig i TV-soffan med kaffe och blåbärssoppa som jag tidigare gjort de år då jag åkt Öppet Spår och haft möjligheten att faktiskt se tätstriden hemifrån. Också det lite konstigt och vemodigt.

Eftersom vi var på väg hem från Långberget såg vi bara starten kl 8 på TV och drog sedan iväg söderut för att undvika värsta sportlovstrafiken. Fick hålla tillgodo med Radiosporten för att följa loppet. Torgny Mogren gjorde sitt bästa för att rapportera och ge sakkunnighet men annars liknade det hela mest en flamsig P3-Fredag-sändning eller något sånt… Spurten blev ändå nervknipande och jag kan inte rekommendera att köra bil samtidigt som Brink och kompani spurtar i etern. Men det gick ju vägen. Även på vägen.

Känner ett starkt sug efter att stå där i Berga by en tidig februari- eller marsmorgon igen och frysa fingrarna av mig och undra vad jag håller på med. Särskilt efter några dagar på de vita vidderna i Värmland. Känner att kapaciteten finns. Att grundstyrkan och konditionen ligger där i botten för att bana väg för en snabb tillvänjning av skidmusklerna även om snötillgången skulle vara dålig och man får nöja sig med några helger på snö. Kanske en Tjejvasa nästa år, för att se hur snabb jag kan vara på tre mil om jag verkligen försöker. Kanske ett Öppet spår för att kunna fixa en hyfsad seedning till Vasaloppet året därpå igen. Jag behöver få känna att jag lever igen. Kräma ur kroppen ordentligt och vara lite nöjd och go och glad efteråt. Det var längesedan nu.

Träning

Spårmaskin

Jag gillar att vara tidigt ute i skidspåret på morgonen. Fördelen är att man ofta får ha spåret för sig själv och kan staka på i sin egen takt. Nackdelen är att man ibland, som t ex idag, får agera spårmaskin när anläggningarna själva inte orkar göra detta. Det innebar idag att iskokorna fullkomligt hyvlat bort all min fästvalla efter mindre än ett varv.

Eftersom solen strålade från riktigt blå himmel och varvet inte är jättekuperat så var det superhärligt ändå och kilometrarna susade förbi. Totalt 22,5km med nästan uteslutande stakning blev det och en hel del sol på min vinterbleka näsa och humöret på topp som det oftast är efter skidturerna.

Hade det däremot varit snålblåst, kallt och mulet är jag inte riktigt lika säker på att jag haft en lika förlåtande attityd till att behöva betala för spår som man får spåra själv. Men jag är väl kanske lite bortskämd…

Träning

Så väldigt sugen!

Det märks att jag inte varit i tävlingstagen på ett tag. Efter Lidingö Tjejlopp i höstas var jag rätt less på att alltid känna att jag måste träna för att prestera på lopp, så då beslöt jag att pausa ett tag och bara träna för att det är kul och för att jag mår bra av det och hitta inspirationen igen.

Nu har den kommit tillbaka med besked och liksom slagit mig i huvudet med en sån där stor gummihammare man ser i gamla Disney-filmer.

Är sugen på något extremt, utöver det vanliga. Inte bara något VårRus eller en Tjejmil. Nej, lite mer att bita i ska det vara. På löpfronten finns ju en del att välja på. The Run t e x. Eller fantastiska Tjejmarathon som jag skulle kunna delta i bara för den goda sakens skull men som också verkar vara ett riktigt naturskönt lopp. Eller galna Fotrally. Eller jag skulle nog till och med kunna nöja mig med mer lokala och inte så extrema Kanallöpet på lättsprungen kanalbank alldeles nära hem!

Fast eftersom det Onda Knät gäckar mig och sjukgymnasten ännu inte har gett mig sin dom så vet jag ju inte ens om eller hur mycket jag kommer kunna springa framöver. Så kanske bäst att vänta lite med de där impulsanmälningarna… Åtminstone om det gäller löplopp. Är det t ex cyklar eller skidor inblandade tror jag det är betydligt mer fritt fram för galna förslag.

Och på tal om skidåkning, så ska jag ta och stilla skidsuget i allafall lite grann de närmsta dagarna. Nostalgitripp till Långberget där det ska finnas hela 63 km fina spår att göra osäkra. Vätskebältet är medpackat för långturer på Vasabanan, böcker finns med för lata eftermiddagar och ett glatt humör kommer automatiskt bara jag tänker på de vita vidderna och de många spåren. Så här såg det ut förra gången jag åkte därifrån:

 

Träning

I alla fall en femmil

Det har inte direkt blivit många skidmil den här säsongen. Var riktigt vinterdeppig ett tag, för att det inte var snö och kallt. Säger det ofta inte så högt bland mina vårlängtande kollegor, men jag vill verkligen inte att vintern ska ta slut! Plusgrader hela helgen har tärt på snön, men Vretaslingans konstsnö håller bra än!

Plusgrader och ömsom snö, ömsom regn gjorde att jag först chansade på att klara mig utan klister, men efter ett varv åkte Swix Krystal Klister 0-5 grader fram, och tjoho vilket fäste jag fick! Blev totalt fem slitiga varv (bra för både pannben, muskler och kondition) så nu har jag i allafall fått ihop en dryg femmil i vinter. Så här glad blir man då:
i-alla-fall-en-femmil