Browsing Tag

längdskidåkning

Träning

Längdskidåkning = lycka

Så här i efterhand är jag riktigt glad att jag slet och vallade skidorna igår kväll. Redan på lunchen började det rycka i skidmusklerna. Vi var på Golfrestaurangen och åt, solen sken från blå himmel och det var nyspårat utanför. Klart man blir sugen!

Men lite för mycket plikt var kvar innan helgen, så jag administrerade och projektledde i några timmar till innan jag flexade ut lite tidigare, bytte om och åkte raka vägen till Vretaslingan (så rakt man nu kan säga att man åker på vår lilla skogsväg).

Började passet nästan ensam, i solsken, fantastiskt vinterlandskap och -1 grad. Efter hand fick jag lite sällskap, men det verkar inte vara många som försakar fredagsmyset för en skidtur 🙂

Kände mig rätt pigg och lade varven på varandra utan att mörkret hann falla. Spåren var snabba idag, jag hann med 12,5km på en timme, innan det började skymma ordentligt. Vid det laget hade riktig tjockdimma dragit in, sådär trolskt över åkrarna, och det kändes att temperaturen sjunkit rejält!

-6 grader och frusna fingrar var resultatet när jag mycket nöjd och betydligt lyckligare packade in skidorna i bilen igen.

längdskidlycka

Träning

Skidor

Nu vankas det ju snart plusgrader igen. Tummen ner säger en vinterälskare som jag… Så det är bäst att passa på och ta en skidtur på Vretaslingan efter jobbet imorgon. I skymningen med pannlampan!

Baksidan med skidåkningen (den enda tror jag, skidåkning är ju egentligen det bästa som finns!) är den vansinniga tid man lägger på att fixa i ordning skidorna. Idag har jag vallat i drygt en timme! Antagligen längre tid än jag kommer att åka imorgon… Förvisso glidvallar jag ju inte innan varje gång (tack och lov!) men ändå. Materialsport så det heter duga!

skidor

 

Träning

Det här med träning

Än så länge är jag inte anmäld till ett enda lopp i år. Inget Vasalopp eller Öppet spår. Inget Lidingölopp. Ingen Tjejmil, inga andra löparlopp. Ändå tränar jag mer än jag gjorde för några månader sedan. Bara för att jag vill och känner att jag behöver det. För att det är skönt och härligt att vara ute och för att jag mår bra efteråt.

Så kanske är det bättre att inte planera in en massa lopp?? När vintern nu varit som den varit i år så är det ruskigt skönt att inte ha pressen att få mil i benen inför ett Vasalopp. Utan bara kunna ta en runda och bestämma utifrån dagsform hur lång den ska bli. Oftast blir den ändå lika lång som om jag skulle Vasatränat, men känns inte alls lika jobbig.

Kroppen känns rätt fräsch för tillfället, bortsett från småskavanker och det ständigt krånglande högerknät och suget börjar därför infinna sig att planera in något lopp. Gärna av det längre slaget, helst på skidor men löpning går också bra. Men då blir ju träningen ”måstig” igen. Om jag inte kan lura mig själv förstås att det fortfarande bara är ”för min skull” och för att det är kul och skönt och härligt…