Än så länge är jag inte anmäld till ett enda lopp i år. Inget Vasalopp eller Öppet spår. Inget Lidingölopp. Ingen Tjejmil, inga andra löparlopp. Ändå tränar jag mer än jag gjorde för några månader sedan. Bara för att jag vill och känner att jag behöver det. För att det är skönt och härligt att vara ute och för att jag mår bra efteråt.
Så kanske är det bättre att inte planera in en massa lopp?? När vintern nu varit som den varit i år så är det ruskigt skönt att inte ha pressen att få mil i benen inför ett Vasalopp. Utan bara kunna ta en runda och bestämma utifrån dagsform hur lång den ska bli. Oftast blir den ändå lika lång som om jag skulle Vasatränat, men känns inte alls lika jobbig.
Kroppen känns rätt fräsch för tillfället, bortsett från småskavanker och det ständigt krånglande högerknät och suget börjar därför infinna sig att planera in något lopp. Gärna av det längre slaget, helst på skidor men löpning går också bra. Men då blir ju träningen ”måstig” igen. Om jag inte kan lura mig själv förstås att det fortfarande bara är ”för min skull” och för att det är kul och skönt och härligt…