Browsing Category

Friluftsliv

Friluftsliv

Att hitta nya (natur)pärlor

Igår gjorde jag en upptäckt. Eller, egentligen såg jag den bara med egna ögon för första gången. För jag visste ju att den fanns där, även om jag inte tagit mig tid att ta mig dit.

Jag ville nämligen upptäcka den på egen hand först, och eftersom egentiden är ganska begränsad och jag är lite rädd för skogen (eller snarare typerna som smyger runt i den) på kvällstid, så har jag varit ännu mer begränsad i tillfällen.

Den, det är Våxmossen. En mosse där det till och med sägs växa hjortron, och som får en att tro att man är i fjällen. Fast man befinner sig på Östgötaslätten! Den ligger bara typ tio minuters stigcykling hemifrån, så verkligen nära.

Stigen jag tog igår var precis lagom för min trevande MTB-identitet. Spikrak rätt ut i mossen och precis lagom smal, mjuk och rotig. Jag hade kaffe och min fina kopp med mig men hann inte riktigt stanna och njuta så länge som jag tänkt eftersom jag var för upptagen med att fota och leta hjortron…

Riktigt härligt och fjällikt (förutom att just fjällen saknades i bakgrunden då!). Helt klart en ny naturpärla runt knuten. Jag älskar att vara i naturen, och har den som tillflyktsort. Som återhämtningskälla. Trots det, så kan jag faktiskt nästan tröttna på den gamla vanliga skogen ibland. Även om det räcker med nån dag på kontoret för att uppskatta den igen.

Hur som helst är det ju bra med fler alternativ, och det inspirerar även till fortsatta upptäcktsfärder längs sidostigar. Äventyr med barnen. Lingonplock om nån vecka kanske. För att inte tala om stigtassande bland frasiga höstlöv!

Det ger liksom nytt liv åt det där enkla friluftslivet att upptäcka nytt på hemmaplan! Ger naturmänniskan i mig lite extra näring på något sätt. Och såklart guldkorn i minnesbanken till gråa tunga dagar.

I augusti kör Bloggar om Hälsa Naturen som tema, så håll lite extra utkik där också, om du vill ha mer inspiration till naturupplevelser och kanske ett och annat äventyr.

Hur gör du för att hitta nya pärlor?

Friluftsliv

Jag – en äventyrare!

När kampanjen #kvinnligaäventyrare drog igång var jag väldigt tudelad kring vad jag tyckte om den. Vacker, men… bakåtsträvande? Behövdes den verkligen? Och var det inte lite som att skjuta sig själv i foten och skapa problem som kanske inte finns genom att fokusera på kvinnors diskriminering som äventyrare?

Själv har jag liksom aldrig upplevt det där. Aldrig känt mig exkluderad i friluftskretsar. Aldrig fått gliringar eller sneda blickar. Aldrig känt mig begränsad av normer som talar om vad jag "kan" eller "inte kan" göra. Inte när det gäller äventyr i alla fall. Kanske för att jag bara genom min uppenbarelse sticker ut (jag är lååååång). För att jag är ganska van att jag aldrig kan passa in i en mall eller fördom.

I arbetslivet däremot, händer det tyvärr rätt ofta att jag känner mig förbisedd på grund att att jag är kvinna. Främst i USA och här hemma i Sverige, enligt min högst personliga erfarenhet. Det finns ingenstans kvinnosynen är så rutten som i USA, om du frågar mig. Och på ett mansdominerat teknikföretag är det inte direkt per automatik förknippat med kompetens att uppenbara sig som kvinna…

Men inom det som för mig är äventyr, där har jag alltid känt mig väldigt befriad från sådana attityder och diskrimineringar. Så att särskilja kvinnliga äventyrare från övriga (manliga) äventyrare kändes som att skapa och till och med befästa det som kanske nästan inte fanns. Nästan lite provocerande på något vis. Även om man i kampanjen poängterade att det historiskt sett är övervägande män som framhålls som äventyrare, vilket ju såklart är sant (även om många av mina egna äventyrsförebilder är kvinnor).

Efter ett tag började jag tänka lite längre. Kanske har jag bara varit lyckligt lottad. Haft tur och kunnat rida på den vågen därefter. Varit undantaget från regeln. Fått erfarenhet och därmed inte varit lika lätt att "lilla-gumman-tramsa" med. Kanske är det precis sådana som jag som behövs i en rörelse som #kvinnligaäventyrare. Som visar att det går hur bra som helst att kasta sig ut i det okända oavsett hur man ser ut mellan benen! Som ger mod och hopp till de som behöver. Som snärtar trångsinta andra på näsan och visar att alla kan.

Framförallt för mina döttrars skull, så kände jag att jag behöver göra allt jag kan för att de ska ha alla chanser att ta sig an de stora och små äventyr de vill. Oavsett om de har tur som jag med diskrimineringstrollen, eller inte. Så därför har jag gått och blivit ambassadör för #kvinnligaäventyrare!

Vad är egentligen ett äventyr?

För mig kan ett äventyr vara precis vad som helst. Stora, långa strapatser eller små korta glimtar. Det handlar mer om känslan. Den som jag skrev om i det där första inlägget jag skrev om ovan:

Äventyr är när det pirrar lite extra i magen, när förväntansfullt glitter tänds i ögonen och fjärilarna börjar fladdra i magen. Det är okänd mark och nya upptäckter och upplevelser. Oavsett omgivning, utrustning eller investering.

Tillsammans med barnen blir det ofta mindre äventyr i närliggande skogar. Att upptäcka och äventyra genom dem är verkligen en speciell upplevelse som påminner en själv om hur fantastisk och förunderlig världen egentligen är.

Stor-Trollet ville t ex plötsligt sova i tält för några veckor sedan. Jag förberedde henne på vad det innebar, vi slog upp tält och kollade hur det såg ut. Testade sovsäckar. Därefter beslöt vi att ta en första testnatt hemma i trädgården, för att ha nära till reträtt om hon skulle ångra sig (vilket jag var ganska säker på att hon skulle).

Ångra sig var däremot det sista hon gjorde, visade det sig. Hon tyckte det var superspännande och jättemysigt. När hon vaknade på morgonen efter att ha sovit hela natten (händer typ aldrig) var det första hon sa, med tindrande ögon: när ska vi tälta igen?

stolt över sig själv, så glad att hon fick testa något nytt och spännande och göra det hon ville.

Vad gör mig till en äventyrare?

Jag har egentligen aldrig sett mig som så äventyrlig, men det händer ju rätt ofta att jag får kommentarer som antyder att jag är det.

Och visst, jag är nog ganska orädd av mig. Gillar att testa nytt, utmana mig själv och förändra. Älskar magpirr och ögonglitter och den där känslan av att inte vara helt säker på om det man gett sig in på kommer gå vägen. Det blir nog kanske ofta lite äventyrligt jag tänker Hur svårt kan det va?! och bara måste testa något.

Som när jag gjorde En Svensk Klassiker bara för att se om det gick (och ofta fick frågan: eh, en Tjejklassiker antar jag… inser här att jag kanske blivit nerpratad men valt att inte fästa så mycket vikt vid det utan göra min grej ändå.).

Eller när jag reste ensam på Kuba med bara ryggsäcken.

aeventyr kuba 1

 

Fjällvandrade på egen hand.

aeventyrare kungsleden

Hoppade fallskärm och testade världens då högsta bungy jump på Nya Zeeland.

Paddlade kajak i höga vågor och tältade på klippor (inte ensam dock).

aeventyrare kajak

Drog till Norge för att testa mina skills som turistguide och fann tjusningen i att vara bergsget.

aeventyrare norge

Drog till Iran med jobbet som enda tjej och insåg att man har rätt hög status som akademiskt utbildad kvinna där.

Hängde med ett gäng okända på skidresa till Alperna (en av dem numera min man).

aeventyrare saint sorlin

Drog med pojkvännen (numera maken) på tältäventyr i Abisko bland frostnätter och järvspår och alldeles magiska dagar.

Sov ute i vindskydd i Norge mitt i smällkalla vintern. Här var jag väl den enda som var förnuftig samtidigt som jag var lite äventyrlig. För jag var den enda som inte frusit när vi vaknat på morgonen, trots att termometern visade -19 grader som lägst.

Säkert finns det fler exempel, och framförallt så finns det just nu många små vardagsäventyr i mitt liv, där barnen får vara delaktiga.

Vad vill jag uppnå som en av #kvinnligaäventyrare?

Om jag ska summera det jag filurat om här ovanför, så är det att det ofta är en själv som är den största begränsningen. Låtsas man inte om att det finns begränsningar, fördomar och diskriminering, så kan man nog gå precis så långt man själv vill. Jag vill visa att det bara är du själv som avgör om ett äventyr är för dig eller inte, oavsett om du är tjej eller inte.

Jag vill inspirera till nyfikenhet, skratt, ögonglitter och magpirr, och få fler ut på det som för dem är äventyr. Jag vill också få in mer äventyr i mitt eget liv. Det har ju varit lite skralt med sånt det senaste åren. Nattvasan är ett försök till det, och jag hoppas det går i lås med vardagslogistiken kring det!

Jag vill inspirera till äventyr med barn, på barnens villkor. Våra barn är riktiga uteungar, och avskyr långa resor. Så äventyr på nära håll med upptäckarglädje i fokus är ledordet.

Med det sagt så kan jag bara uppmuntra till att kolla in kvinnliga äventyrare på sociala medier för att få mer inspiration från de andra som är en del av det. Och hänga kvar här förstås. På bloggen, instagram och Facebook!

Friluftsliv

Äntligen semester – och tält!

Just nu ligger jag i ett tält. Och mobilbloggar på kvällskvisten. Yinyogar lite på liggunderlaget efter att äldsta dottern somnat så nöjd som jag aldrig sett henne förut. Ska nog kunna bli friluftsnörd och äventyrare av henne också…


Och ååååkejrå, jag erkänner… Det har varit lite för många järn i elden på sistone. Det där klassiska – man ska vara bra på jobbet, supermorsa, träna och laga mat från grunden. Och en massa annat med såklart. Jag vet ju såklart att det inte går, särskilt inte med de förutsättningarna som råder just nu. Men det är ändå svårt att prioritera. 

Däremot har jag på något sätt ändå lärt mig att något måste prioriteras bort. Tyvärr blir det ofta de där roliga grejerna. Som jag gör endast för mitt eget stora nöjes skull, och som därför offras i det allmänna kaoset och för att räcka till för andra. Fast jag egentligen behöver dem för att må bra. Som bloggandet. 

Men nu har jag i alla fall äntligen gått på en kort semester. Den kortaste nånsin tror jag. Så nu tänkte jag att jag ska försöka komma ikapp med en massa grejer. Eller nej, vänta! Semester… Ledig var det ju jag skulle vara… En kollega sa lite syrligt häromdagen något väldigt klokt: det är ingen som dör om vi blir sena med det här. 

En ganska viktig tanke att påminna sig med ibland. Precis som den där utvärderingen man bör göra ibland: gynnar det här mig långsiktigt? Eller gör jag det bara för att jag ”måste” eller förväntas? Så kanske ska jag ägna semestern åt att tänka istället. Stanna upp och utvärdera.


Äntligen är det i alla fall semester. Med en sommarlista och en julikalender att plocka roliga godsaker ifrån. Som att upptäcka lokala pärlor, det gjorde vi igår. Eller som att tälta. Vilket jag och äldsta dottern ju gör idag. Äääääntligen! Tycker vi bägge! Bara vi inte får värmeslag…

Friluftsliv

Improvisationsäventyr

Efter en ganska tuff vecka känner jag att skrivarenergin så smått börjar återvända. Och det är faktiskt tur, för jag har så mycket att skriva om! Jag skulle nog kunna skriva på heltid i flera veckor bara för att få ur mig alla idéer och tankar som surrar just nu. Det är typ alldeles för fullt i mitt huvud…

Så jag nöjer mig med att tipsa om världens enklaste äventyr: att umgås med en fyraårig tjej. Det är precis vad jag gjort idag och här kommer lite glimtar från det.

Cykel är ett stående inslag i våra ävenflykter numera. Världens bästa sätt att transportera sig med barn! Idag tog jag MTBn och stor-Trollet sin springcykel och det visade sig i efterhand vara ett kanonval.

Första stoppet blev i en av områdets lekplatser, där jag fick instruktioner om att lägga mig i hängmattan så att mini-Malin kunde göra fart på mig, för sen skulle hon leka själv tills farten stannat. Microvila för den trötta mamman, inte mig emot!

Därefter tog vi cyklarna igen och passerade utsiktsplatsen vid Cloettabron för ett kort stopp innan vi trampade vidare. Jag föreslog en avstickare ner mot Motala ström vid någon lämplig stig och fick genast gehör:

Den här stigen ser kul ut, mamma, den tar vi!


Det är min cykeltjej, det! Äventyrare och upptäckare ut i fingerspetsarna, och jag kan bara hoppas att det håller i sig. Jag uppmuntrar det i alla fall ständigt. 

Vi pausade självklart en stund vid strömmen för att kasta bark och kottar i blåsten innan vi trampade hemåt förbi myrornas motorväg och barrbeklädda fin-stigar. 


De här små vardagsäventyren som man aldrig riktigt vet varken vart de bär eller var de slutar, de är verkligen mumma för en utsjasad och sargad småbarnsmamma. Upptäckarglädjen, ögonglittret, förmågan att se spänningen på nära håll och rörelseenergin, det är verkligen något som smittar, och som gör sig bäst när man får uppleva det tillsammans.

Har du äventyrat nåt i helgen?

Friluftsliv

Solig helgcykling

Eftersom jag är utpräglad vintermänniska så sitter det rätt hårt inne att erkänna att även sommaren kan ha sin charm. Eller i alla fall våren. För den där riktiga tryckande högsommarvärmen, den har jag faktiskt inget till övers för. 

Men idag var det sådär lagom försommarvarmt och även om diverse flygande kryp börjat invadera tillvaron, så var det riktigt härligt. Dagen har, precis som förra söndagen, präglats av cykling. På förmiddagen tog vi en tur hela familjen eftersom vi numera har cykelstol till både stort och litet troll. Den turen blev lite längre än tänkt pga slussar som var öppna, och avslutades med riktigt ordentligt mjölksyratramp uppför den berömda dagisbacken där löparklubben springer mördarbackintervaller. 

Efter lunchpaus ville stora Trollet cykla igen medan lillasyrran sov, och jag var såklart inte sen att haka på. I första uppförsbacken undrade sällskapen i cykelstolen om det var jobbigt. När jag svarade ”lite” så sa hon ”men mamma, jag kan putta på” och satte bägge händerna på min rumpa. Tack så mycket, goa Troll!


Vi ägnade oss åt en del båtspaning vid Göta Kanal (såg hela sex privatbåtar) och kastade lite stenar i vattnet. Tack vare lite barnarbete så fick jag även en bild på mig själv som inte är en usel selfie. Inte illa för att vara tre, snart fyra, år!


Efter glassinköp på vägen hem hade den snälla hjälpsamheten från första backen bytts ut mot ett irriterat ”varför kör du så sakta, mamma?!” när jag körde sista sucken ur benen i den långa uppförsbacken hem… Mysigt ändå, allt har sin charm liksom.


Hur har din helg varit? Springig, cyklig, eller bara skön?

Friluftsliv

En cyklig söndag

Vår lilla tjej har så smått börjat säga andra ord än mamamama och papapapa. Det första, och mest frekventa som kommer är schykka. Cykla. (Det som är mest mest populärt är tattå – traktor). Hon älskar att åka cykelstol.


Så imorse fick hon sin önskan uppfylld och vi åkte iväg en sväng för att schykka. Till kanalen. Jag hade en tanke om att vi också skulle ha lite mysig bananfika och kasta stenar i vattnet, för det älskade storasyster i samma ålder. Men efter att bananen slukats och några stenar kastats med lite småroat leende fick jag order om att vi skulle fortsätta schykka. Ajaj, kapten! Bara att trampa på! (Efter att vi hälsat på en farbror med två små hundar. Våffåf!)

På eftermiddagen var det storasysters tur. Hon beställde en cykeltur till Bergs slussar med mamma. Och mamman sa inte nej. När vi närmade oss sa hon: vad skööönt för dig att vi snart är framme, mamma! Och så spanade vi på slussande båt och cyklade sedan med viss protest hemåt igen med en liten omväg förbi en studsmatta. Och mötte samma farbror med samma två hundar. Han tittade lite konstigt på mig och skrattade sedan. Han undrade väl hur ungen från imorse kunde ha växt så mycket  under dagen…


Utan att egentligen ha planerat det, och utan att jag funderat så mycket på det har jag fått nära två mils mysig cykling med extravikter att sätta in på Ica-klassikerns cykelkonto. Så dagens planerade kvällscykling får nog stryka på foten för lite lugn yoga istället. Träningen blev till motion, med sällskap. 

Friluftsliv

Sex inspirerande äventyrare

Det här med äventyrare alltså. Och kvinnliga och manliga äventyrare. Det har fortsatt att surra i mitt huvud sedan jag i förra veckan skrev om mina tankar kring kampanjen Kvinnliga äventyrare. Förhoppningsvis kan jag koka ner det till något förståeligt, och det jag egentligen mest vill peka på är vad inspirerande äventyrare är för mig, och att det inte beror på vilket kön de har.

För en äventyrare behöver ju faktiskt inte vara inspirerande i sig. Man måste ha lite fler egenskaper för att kunna inspirera andra kring äventyr, tycker jag. Och dessutom kunna förmedla det till andra.

plums i Norge

Inspirerande äventyrare

Det här är några kända och okända personer som för mig är stora inspirationskällor när det gäller äventyr. Utan inbördes rangordning. De kursivmarkerade orden är det jag tycker gör att dessa personer är inspirerande äventyrare.

Lars Monsen

Den norska äventyraren med en egen TV-serie där han blir släppt med helikopter i vildmarken och sedan på egen hand ska hitta tillbaka till civilisationen. Han har en enorm kärlek till naturen, och stor kunskap om hur man vistas i den och överlever.  Han njuter verkligen av att vistas i vildmarken på egen hand och den hund han har med sig på turerna i serien heter dessutom Kuling, bara en sån sak! Det jag däremot inte gillar med serien är den kvinnliga programledaren, som framställs som / framställer sig som ganska våpig och inkapabel att klara sig själv. Flamsigt ska hon i varje avsnitt ”utmanas” att göra något själv, t ex paddla en kanot över ett stilla vattendrag och liknande. Så även om Monsen själv för mig är en inspirerande äventyrare, så skickar serien i viss mån lite mossiga budskap…

Renata Chlumska

Jag har hört henne föreläsa. Sett dokumentärer om hennes paddeläventyr runt USA (bl a). Det är svårt att inte inspireras av henne! Äventyr är liksom en sådan naturlig del av vardagen för henne och hon lyckas också omvandla lärdomarna till att bli applicerbara i vanliga vardagsäventyr, och till och med på jobbet.

insprirerande aeventyrare

Katrins Äventyr

Jag skrev om Katrin i höstas, och den beskrivningen jag gav henne då, stämmer så himla bra fortfarande.

Katrin har en härlig förmåga att hitta äventyren i vardagen och ta tillfällen till friluftsliv även kortare stunder, inte bara längre äventyr. Hon skriver kloka, tänkvärda inlägg och får det att vattnas i munnen med sina lyxiga friluftsmiddagar skapade på känsla.

Nu har hon dessutom tagit ytterligare ett steg närmare fjäll och äventyr, så jag fortsätter såklart att inspireras!

Kari – För skojs skull

Gröna bandet till fots. Långa löpturer i fin natur. Äventyr på alla möjliga håll, men alltid med skarpa observationer, min typ av humor och ärlighet framför glassig yta. Kari är en skön äventyrsböna helt enkelt, som inspirerar på många sätt!

Min kompis Ellen

Min partner in crime på många vis. Som så självklart äventyrar utan att egentligen tänka på det. Vi reste jorden runt ihop. Hon tappade bort passet i Moskva och utbrast ”ojsan…” Orädd, livsglad och alltid med skrattet nära. Hon drog till Kuba och mötte kärleken, tog med honom hem och startade kaffebar på en av de vackraste platserna jag vet.

Min kompis Katrin

Det här är tyskan som säsongspendlat mellan Norge, Nya Zeeland och Åre. Vi lärde känna varandra i Norge och hon fick upp mina ögon för kajakpaddling. Det här är bergsgeten som obehindrat tar sig fram på både snö, fjäll och vatten. Som struntar i vad man ”borde” och lever sitt eget helt fantastiska äventyrsliv.

abisko inspirerande aeventyr

En man och många kvinnor på min lista. Inte medvetet så, utan det här är helt enkelt de jag kom på när jag visualiserade vad jag först tänkte på när jag tänkte på äventyrare. Det behöver inte vara extremt, häftigt, pryltätt och storslaget. Det är inte det som inspirerar mig mest. Utan om jag ska sammanfatta, så är det kärlek till naturen, glädjen i att upptäcka, modet att gå sin egen väg och förmågan att se det vackra och unika i det man gör.

Vilka är dina äventyrsinspiratörer? Tipsa mig gärna, för inspiration kan man ju inte få för mycket av!

Friluftsliv

De stora äventyren i det lilla

Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men jag gör det igen ändå: Vi borde lära oss mer av våra barn. Mina döttrar är på många sätt mina inspirationskällor. Tänk nyfikenheten. Rörelsemönstren. Förmågan att säga vad de tycker. Upptäckarglädjen som gör att de ofta hittar de stora äventyren i det lilla.

de stora aeventyren i det lilla
Allt blir liksom äventyr. Bajshögar i skogen. Vem har gjort dem? Är det stora djur eller små? Och den där nallen vi sett på en gren, vems är den egentligen? Är den född och uppvuxen i skogen? Eller är det någon som blir ledsen varje kväll för att de tappat den? Tankarna är många kring de minsta sakerna att upptäcka.

de stora aeventyren i det lilla 2
Men vad är egentligen äventyr då?

För mig är det ganska enkelt, och behöver inte alls vara storslaget, komplicerat eller dyrt. Jag tänker så här:

Äventyr är när det pirrar lite extra i magen, när förväntansfullt glitter tänds i ögonen och fjärilarna börjar fladdra i magen. Det är okänd mark och nya upptäckter och upplevelser. Oavsett omgivning, utrustning eller investering.

Äventyr kan liksom vara väldigt olika för olika personer och såklart finns det ju både stora och små äventyr också. Nattvasan är utan tvekan mitt största (och dyraste) kommande äventyr. Medan skogsturer med äldsta dottern är små vardagsäventyr som mer utstrålar mys och upptäckarglädje. Inget mer värt än det andra. Allt lika uppskattat och spännande.

Det försöker jag också förmedla till barnen. Att allas upplevelser och äventyr räknas. Stora som små. Tappa aldrig nyfikenheten, liksom. Inspireras av alla du tycker inspirerar dig. Ta chansen att komma ut!

de stora aeventyren i det lilla 3

#kvinnligaäventyrare

Just nu pågår en kampanj som heter #kvinnligaäventyrare som syftar till just att inspirera till små och stora äventyr. De som deltar i kampanjen är verkligen inspirerande också. Men jag är ändå lite tveksam till just begränsningen kvinnliga äventyrare. För jag har aldrig uppfattat friluftslivet och äventyren som mansdominerade eller mans-centrerade. Och vad som är viktigare: Jag inspireras till äventyr av personer som slår an något hos mig, oavsett kön.

Det vill jag också lära mina barn. Att de har alla möjligheter. Inspireras de av en man som vandrar i skogen så är det precis lika mycket värt som en kvinna som paddlar längs kusten. Och de har precis samma möjligheter att göra bägge sakerna. Det är de själva som bestämmer vad de vill, tar för sig, och vågar. Kanske lite naiv syn på det här med diskriminering och utanförskap. Men jag tror inte vi nånsin kommer att komma runt problemen och bli av med dem om vi själva som kvinnor begränsar oss och våra barn.

Med det sagt, så tycker jag ändå det är en fin kampanj, för oavsett hur, så kan vi ju aldrig få för mycket av friluftsliv eller av de stora äventyren i det lilla, eller ävenflykter, som vi också kallar dem ibland.

#52vardagsäventyr

Ett annat initiativ, som däremot slår an enbart ljuva toner hos min frilufts- och äventyrsnerv är Helenas årsmål 52vardagsäventyr. Jag har haft det i bakhuvudet ganska länge men har ännu inte aktivt utökat mina vardagsäventyr. Det får nog allt bli ändring på det framöver! Och när jag tänker efter så har jag nog ändå skrapar ihop en hel del som skulle kunna kvalificera redan i år. Framförallt skidturer, som både framkallat ögonglitter, fjärilar i magen och pirr. Bara att fortsätta fylla 2017 med mer äventyr och friluftsliv tycker jag! Oavsett under vilken tagg, hehe…

Friluftsliv

Vårvinter i Sälen

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från vår lilla semester. Resan dit har jag ju redan dokumenterat, och lite skidåkning och yoga har det ju också visats glimtar ifrån. Men resten… Jag bläddrar fortfarande bland alla bilder och minnen och kan inte fatta att det blev så bra som det blev. Kanske för att jag nog inte vågade hoppas på det. Låga förväntningar är liksom inte så svåra att överträffa…

instagram har jag redan serverat lite snöfrossa, men jag kan inte riktigt få nog så det får bli lite här också. No-filter-style, för det behövs liksom inte.

Redan när vi kom fram infann sig något slags magiskt vinterlugn i mig. Det var meterdjup snö, typ sju minusgrader och en riktigt fin solnedgång.

tandaadalen
Stugan vi bodde i förstår jag fortfarande inte hur den kunde vara ledig, till det pris den låg på. Kunde lika gärna varit ett året-runt-boende. Även om vi saknade torkskåp…

tandaadalen2
Men ändå var den långt ifrån störst i området. Riktiga mångmiljonbyggen runt omkring (där vi traskade ett och annat varv med vagn när Lill-trollet skulle sova).

tandaadalen 3
Fast det var nog bara vår som hade snökoja på uteplatsen, vad jag såg.

tandaadalen 4
Varje natt hade det snöat sisådär 5-10 cm till, men alla dagar utom sista bjöd på mestadels gnistrande sol. Och riktig vinterkyla. Typ -13 och liknande. Även om eftermiddagarna var lite varmare. Så det fanns liksom ingen hejd på möjligheter att knäppa härliga vinterbilder!

tandaadalen 5

tandaadalen 6

Tandaadalen 7

Tandaadalen 8
Men skidåkningen då?

Well, barnen är lite för små för att palla en dag i backen. Och föräldrarna är som bekant längdnördar. Så utförsåkningen lös verkligen med sin frånvaro. Syftet i år var mer att vänja framförallt den stora vid miljön och väcka intresse.

hundfjaellet
Det uppnåddes också. Hon hade med sig längdskidor och skidade stolt omkring på dem, åkte bandlift och gick på snölekis. Och pratar med alla hon träffar om när hon var i Tandådalen och hur stora snöhögar det fanns som man kunde åka på rumpan utför. Barn nöjer sig med det lilla… Och föräldrarna var lika nöjda i längdspåret, särskilt i det kyl- och vindläge som rådde…

skidspaar

snoe

skidspaar 2
Så… Vad gjorde ni hela dagarna då?

Ni som följer mig på instagram och Facebook vet. Jag fick bl a möjligheten att träffa starka härliga Camilla på riktigt.

camilla malin
Hon bor ju i Sälen, och fick därför frågan om hon kunde ställa upp som vittne när vi gifte oss utan att nästan någon visste om det.

blommor ringar
Varför man väljer att göra så och rymma iväg och gifta sig kan ju säkert diskuteras. Men delvis pga att bekantskapskretsen decimerats det senast året, och delvis eftersom vi inte orkade ordna fest, och gärna ville att barnen skulle få en fin dag utan stress, så var det ett toppenalternativ för oss.

En magiskt vacker vinterdag, som inleddes med familjemys i pulkabacken och avslutades med lite bubbel i stugsoffan.

broellopsmys
Med rättvisemärkta ringar från Cred Jewellery, hållbar brudbukett från Adolfsnäs handelsbod och en skräddarsydd klänning från Systugan här i Ljungsbro, så blev det faktiskt det vinterbröllop vi ville ha. Jag menar, vi träffades ju trots allt i princip i skidspåret!

brudbukett
Utöver det… Så tog vi dagarna lite som de kom. Var mycket ute. Åt våfflor i en tom våffelstuga. Och pizza. Och hemlagad stugmat.

vaaffelstuga

Såg på solnedgångar och struntade faktiskt helt och hållet i alla vardagsmåsten. De väntade liksom ändå på oss när vi kom hem igen sedan!

solnedgaang i tandaadalen

Friluftsliv

Lättillgängligt friluftsliv

Friluftsliv är en rätt stor del av mitt liv numera. Men så har det inte alltid varit. Ett tag tyckte jag att friluftsliv verkade svårt, och nördigt. Men faktum är att det inte alls behöver vara svårt, utan det går att göra sin utevistelse väldigt nära och konkret. Lättillgängligt friluftsliv, helt enkelt.

När man tänker finns det så otroligt mycket att göra ute i naturen. Ofta behöver man inte alls planera långa och komplicerade turer. För många av oss finns friluftslivet väldigt nära inpå, och är något vi kan ägna oss åt i stort sett dagligen.

Dessutom har friluftsliv många hälsofördelar, så även om vi varken äger tält eller vandringsryggsäck, borde vi ägna oss åt friluftsliv. Idag har jag skrivit en artikel hos Bloggar om Hälsa om hur du kan tänka för att få till lite mer lättillgängligt friluftsliv. Friluftsliv på nära håll helt enkelt!

För mig är det min älskade närbelägna skog, som oftast blir föremål för friluftsliv. Inte så ofta ensam som jag kanske skulle vilja, men att ha barnen med sig har stora fördelar det också. De får ett naturligt förhållande till naturen och friluftslivet. Dessutom får de redan från början med sig hälsofördelarna med att vara ute mycket.

Friluftsliv