De stora äventyren i det lilla

Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men jag gör det igen ändå: Vi borde lära oss mer av våra barn. Mina döttrar är på många sätt mina inspirationskällor. Tänk nyfikenheten. Rörelsemönstren. Förmågan att säga vad de tycker. Upptäckarglädjen som gör att de ofta hittar de stora äventyren i det lilla.

Allt blir liksom äventyr. Bajshögar i skogen. Vem har gjort dem? Är det stora djur eller små? Och den där nallen vi sett på en gren, vems är den egentligen? Är den född och uppvuxen i skogen? Eller är det någon som blir ledsen varje kväll för att de tappat den? Tankarna är många kring de minsta sakerna att upptäcka.

Men vad är egentligen äventyr då?

För mig är det ganska enkelt, och behöver inte alls vara storslaget, komplicerat eller dyrt. Jag tänker så här:

Äventyr är när det pirrar lite extra i magen, när förväntansfullt glitter tänds i ögonen och fjärilarna börjar fladdra i magen. Det är okänd mark och nya upptäckter och upplevelser. Oavsett omgivning, utrustning eller investering.

Äventyr kan liksom vara väldigt olika för olika personer och såklart finns det ju både stora och små äventyr också. Nattvasan är utan tvekan mitt största (och dyraste) kommande äventyr. Medan skogsturer med äldsta dottern är små vardagsäventyr som mer utstrålar mys och upptäckarglädje. Inget mer värt än det andra. Allt lika uppskattat och spännande.

Det försöker jag också förmedla till barnen. Att allas upplevelser och äventyr räknas. Stora som små. Tappa aldrig nyfikenheten, liksom. Inspireras av alla du tycker inspirerar dig. Ta chansen att komma ut!

#kvinnligaäventyrare

Just nu pågår en kampanj som heter #kvinnligaäventyrare som syftar till just att inspirera till små och stora äventyr. De som deltar i kampanjen är verkligen inspirerande också. Men jag är ändå lite tveksam till just begränsningen kvinnliga äventyrare. För jag har aldrig uppfattat friluftslivet och äventyren som mansdominerade eller mans-centrerade. Och vad som är viktigare: Jag inspireras till äventyr av personer som slår an något hos mig, oavsett kön.

Det vill jag också lära mina barn. Att de har alla möjligheter. Inspireras de av en man som vandrar i skogen så är det precis lika mycket värt som en kvinna som paddlar längs kusten. Och de har precis samma möjligheter att göra bägge sakerna. Det är de själva som bestämmer vad de vill, tar för sig, och vågar. Kanske lite naiv syn på det här med diskriminering och utanförskap. Men jag tror inte vi nånsin kommer att komma runt problemen och bli av med dem om vi själva som kvinnor begränsar oss och våra barn.

Med det sagt, så tycker jag ändå det är en fin kampanj, för oavsett hur, så kan vi ju aldrig få för mycket av friluftsliv eller av de stora äventyren i det lilla, eller ävenflykter, som vi också kallar dem ibland.

#52vardagsäventyr

Ett annat initiativ, som däremot slår an enbart ljuva toner hos min frilufts- och äventyrsnerv är Helenas årsmål 52vardagsäventyr. Jag har haft det i bakhuvudet ganska länge men har ännu inte aktivt utökat mina vardagsäventyr. Det får nog allt bli ändring på det framöver! Och när jag tänker efter så har jag nog ändå skrapar ihop en hel del som skulle kunna kvalificera redan i år. Framförallt skidturer, som både framkallat ögonglitter, fjärilar i magen och pirr. Bara att fortsätta fylla 2017 med mer äventyr och friluftsliv tycker jag! Oavsett under vilken tagg, hehe…