Browsing Tag

sköldkörtelcancer

Träning

Så hur gick det då? – om vägen tillbaka

I juni förra året skrev jag ett inlägg med någon slags plan för att ta mig tillbaka till mig själv igen rent fysiskt. Jag lovade att återkomma i februari med lite uppdatering om hur det gått. När bebis blivit ett år och jag hade någon slags tanke om att känna mig som mig själv igen. Så hur gick det då?

Well, man kan väl säga att jag inte direkt höll mig till planen…  Så vi tar utvärderingen bit för bit:

Göra klart alla nivåer i MammaMage. Check på den. Grundjobbet gjort, men jag skulle vilja ha en fortsättning, för de behöver ju underhållas också, de där bålmusklerna. Och det glömmer jag lätt.

Styrketräning med Lofsans mammaträning. Eh… Va hette det?! Njae, tror jag gjort typ två pass ur den eller så. Styrketräning generellt har väl hamnat i skymundan. Har svårt att hitta en bra nivå. Och har prioriterat annat…

Lågpulslöpningen. Alltså, jag har ju sprungit. Mer än jag väntat mig faktiskt. Men lågpuls?! Inte en enda gång faktiskt… Trots att jag varit en snigel i löparskorna…

Cyklingen. Hmmm…. Vet inte ens om jag har tillräckligt med luft i däcken för att kunna cykla… Tog väl i och för sig en tur i somras, och har umgåtts några gånger med källarcykeln men i övrigt, nej på den också.

Yogan. Den klarar jag mig inte utan så den finns med som en trogen följeslagare, även om vi också har haft några uppehåll från varandra. Framförallt under utesäsongen yogade jag massor. Nu under mörkertiden blir det mest kortare, lugna pass kombinerat med meditation. Även om jag kommit igång mer igen sista veckorna.

ute-yoga

Trädgårdsyoga i november

Trots att det gått rätt risigt med just planen jag lade upp, så måste jag ändå säga att jag har kommit längre på vägen tillbaka än vad jag nog hade räknat med. Jag orkar faktiskt med att vara hemma själv med två väldigt aktiva barn. Jag har till och med ork kvar på kvällarna, åtminstone ibland. Och detta trots att jag ju fick min andra cancerdiagnos i november-december, med en operation att återhämta mig ifrån. Förutsatt att det inte kommer några nya bakslag, och att jag lyckas knipa en startplats, så känns faktiskt målet vid horisonten helt inom räckhåll! De senaste veckorna har det dessutom känts som att det är ett helt annat klipp i kroppen än det var under hösten.

Så vad har jag gjort då?

Vardagsmotionerat. Nu när jag är föräldraledig snittar jag kring 10 000 steg per dag, och lyfter barn, fixar grejer, knuffar vagn och annat dagarna i ända. Stundtals riktigt bra och pulshöjande (styrke)träning.

Åkt skidor. Till min stora lycka har det blivit väldigt många fler skidturer än jag trott, och det är ju riktigt bra träning. Jag menar, jag har ju till och med skejtat!

Sprungit och yogat. Inte helt i den form som planerats, men ändå bra träning, och på en rimlig nivå!

vardagsmotion

Tung vardagsmotion. Köra dubbelvagn med dubbla barn i en halvdecimeter blötsnö

Så den stora frågan nu är väl egentligen hur den fortsatta vägen framåt ska se ut. Med ett fjällopp inplanerat så borde jag ju kanske ha en ny plan… Jag får klura lite på den tror jag, och återkomma.

Tankar

Den andra diagnosen

Jag har ju antytt lite här på bloggen att hälsotillståndet på pappret har varit lite si och så trots det goda beskedet i september (som även redan har följts av en tremånaderskontroll som också såg bra ut). Ni vet, operation och ärr och träningsvila och sådant. Ett halvt organ som försvunnit. Anledningen till att jag inte varit jättetydlig är för att det misstänkta har varit under utredning hela hösten. Även operationen i november var en del av utredningen. Det har liksom inte varit säkert och jag har inte velat jinxa åt något håll. Men idag kom den andra diagnosen.

För jo, det var cancer. Sköldkörtelcancer den här gången. Upptäckt av en slump på ett väldigt tidigt stadium. Som en liten lysande prick på PET/CT-röntgen i augusti. Ett bifynd på efterkontrollen efter Hodgkins. Som från början ”nog bara var en inflammation”, men som visade sig vara cancer ändå. 7mm långsamt växande tumör. Mikrocancer. Inget man dör av, var det första läkaren sa. Inget som kräver mer behandling. Inga cellgifter, ingen strålbehandling. Bara operation och uppföljning. Kontroll av hormonnivåer och årliga ultraljud av den kvarvarande halvan.

Så på något märkligt sätt rycker jag mest på axlarna. Jag har ju vetat ganska säkert sedan cellprovet på lillknölen vad det var, men helt säkert var det ju inte förrän idag när svaret från operationsanalysen kom. När den andra diagnosen kom. Kanske är det därför. För att jag ändå ställt in mig på det, och visste att konsekvenserna inte skulle bli så allvarliga oavsett. Jag var liksom inte ens nervös inför besöket. Annat var det inför Hodgkins-kontrollen, då var jag som ett asplöv i höstvinden…

Ibland frågar jag mig såklart varför. Varför en gång till. Och det finns en del tänkbara förklaringar. Men ingen kan säga säkert. Kanske är det bara så som en av läkarna sa: man är känslig för olika saker. Vissa har anlag för hjärtsjukdomar, eller depression. Vissa har lättare att drabbas av cancer, som heller inte är en sjukdom utan många olika. Ofta inte relaterade. Så jag lägger inte så mycket energi på att grubbla över just varför.

Det jag däremot funderar mycket över är min stackars kvarvarande sköldkörtelhalva och hur jag kan hjälpa den på bästa sätt. För just nu presterar den inte helt optimalt enligt proverna. Vilket gör att jag riskerar medicinering. Som jag är rätt rädd för. För om man ska tro Google kan just den bli ett rent h-vete… Svårt att ställa in dos, biverkningar och försämrad livskvalitet. Säger vissa. Fantastiskt, säger andra. Löses bäst med koständring säger ytterligare andra. Måste medicineras om inte värdena bättrar sig, säger läkaren, trots att värdena ligger på gränsen till normala och trots att jag inte har några som helst symptom på hypotyreos utan mår precis som jag brukar.

Så nu, kära läsare, ber jag om tips och råd. Jag vet ju att det är flera av er som läser här som har erfarenhet av problem med det här luriga lilla organet. Hur har det funkat för er med medicin? Vad bör man tänka på? Vad kan man göra själv med kost? Vilken kost hjälper isåfall den lilla rackaren? Andra tips? Jag googlar mig blå, men litar mer på er än på öppna forum, så hit me! Era bästa tips, tack!