Browsing Tag

Bloggträffar

Övrigt

Blogger Boot Camp 2015 – min upplevelse

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Eller hur jag ska lägga fram det. Det finns så mycket jag vill ha med, men samtidigt vill jag inte att det ska bli långrandigt. För det ska ju spegla dagen! Och den var ju allt annat än långrandig!
Alla deltagare. Foto: traningsevent.se

Kanske blir det så svårt för att det överträffade alla förväntningar jag hade. Även om jag inte riktigt vet vad jag hade för förväntningar. Jag var ju inte ens säker på i fredags kväll om jag skulle åka eller inte. Veckan hade varit lite upp och ner. Jag skulle behöva gå upp så väldans tidigt för att hinna i tid. Kände mig seg, så hur skulle jag orka? Men jag packade en väldans massa träningskläder, smådrällde lite hemma, funderade mer på hur jag skulle orka och så ställde jag väckarklockan. 04.10. Då hände något i huvudet. Det här blir ju ungefär som ett Vasalopp. Upp innan tuppen och så på fötter en hel dag. Ja, men är det ju! Som ett Vasalopp! Det klarar jag ju, det orkar jag, och det är kul! Stooor skillnad mentalt!

Min fina namnskylt, som jag faktiskt vann pris för! Foto: M. Eklund

Pirr i magen, soluppgång över E4-an och frukost på Nyköpingsbro (medhavd). Glad att jag valde ta BBC-bussen från hotellet och inte köra inne i innerstadsröran. Mysigt och härligt mottagande och direkt pladder med bl a en annan Malin. Sedan drog dagen igång med ett brak och spelas i mitt huvud upp som ett enda härligt sammelsurium av glädje, skratt, musik, krispig solig utomhusluft från klarblå himmel, bubblande med okända, ett evigt ätande, en allt tröttare kropp och timmar som bara försvann för att det var så ROLIGT!

Mitt i flashdancandet. Foto: M. Eklund

Det känns som att jag dansade (bort) hela dagen. Både för att de två passen med dans (först med energiknippet Oscar Jöback, sedan med proffsiga Annika Sjöö) är de som sitter starkast kvar i minnet, men också för att det är dem kroppen känner av. Hur är det möjligt att få sådan träningsvärk i musklerna i fotlederna?? Precis som Johanna skriver, så är känslan även hos mig efter de passen att jag bara MÅSTE börja dansa fram i tillvaron lite mer. Ah, börjar le för mig själv bara av tanken på skuttandet i stora salen och alla supersnygga moves vi gjorde (eller trodde vi gjorde…). Det rycker i de ömma fötterna och jag vill dansa mer, mer, MER! 

Efter en knapp timmes jive-ande. Foto: funktionär

Oscar Jöback in action. Foto: traningsevent.se
Foto: traningsevent.se

Jive explosion med Annika var som en flashback till Lindyhop-tiden, även om jive är en betydligt rappare och kvickare. Men movesen är ganska lika, vilket kan vara både bra och dåligt för en ”gammal dansräv” som jag. Lätt att falla in i invanda mönster, vilket syns på bilderna. Mer lindy än jive över den hållningen…

Jive explosion. Foto: traningsevent.se

Det jag tar med mig från danspassen är en sprittande, sprudlande, glad och lycklig känsla i hela kroppen! Och det roligaste var att det kändes om att alla som var på de passen fick den känslan och verkligen släppte loss. Ingen som liksom var sådär svensk och höll igen för att inte sticka ut. Kanske är det det som är så karakteriserande för BBC, att alla verkar känna sig hemma och kan vara sig själva!
Men så gjorde jag ju faktiskt mer än bara dansade. Dagen började utomhus (perfekt val för mig, eftersom det då fortfarande var kallt och krispigt ute, jag som gillar vinter!). Isbrytande pass där vi fick brottas och kramas med varandra, kräla på frusen gräsmatta (hej, gigantiska blåmärken på knänas insidor och utsida lår!), bära varandra på ryggen uppför en lång backe och stå på händer mot varandra. Nånstans här tror jag att jag tappade ett örhänge, och också tappade all nervositet över att inte orka tillräckligt. Jag menar, jag bar en vuxen man uppför en backe! Jag orkade det! Fräckt… Passet var väldigt kul och man fick bli ordentligt skitig, det gillar jag!
Ett pass som däremot inte lämnade något större avtryck hos mig var Barre Move. En slags blandning av balans, rörlighet och styrka mha pinne och balettinspirerade rörelser. Kanske var det för att jag stod långt bak och inte riktigt såg alla rörelser (men det var å andra sidan tur, för då störde jag ingen annan när jag stapplade hit och dit). Eller för att yoginin i mig är van att göra vissa av rörelserna långsammare. Eller för att jag helt enkelt har ganska dålig balans och därför hade svårt att hänga med. Det verkade som de flesta andra gillade passet. Det var i alla fall rätt skönt med ett lugnare pass som alternativ strax innan lunch.

Rörlighet med en pinne. Foto: M. Eklund

Över lag tycker jag att jag gjort rätt kloka val av pass också, eftersom jag lagt in en föreläsning med Uppochhoppa-Sofy herself på eftermiddagen, och sedan avslutade med yinyoga för Sofie Ringsten. Fortfarande ganska varm i kroppen efter förmiddagen fascinerades jag av hur annorlunda yogan blir med mjuka, varma, medgörliga muskler och leder jämfört med hur det kan kännas exempelvis en tidig, kylig decembermorgon. Jätteskön avslutning på dagen och känslan i bussen på väg tillbaka till hotellet kan nog bara beskrivas som HELNÖJD. Och glad. Över passen, men framförallt över att få träffa så många av dem jag bekantat mig med via bloggar på riktigt. Anna t ex. Pernille också, som jag träffade första gången på löparlägret i Halmstad. Och Elin och Helen. Och Elmina. Och… Kommer nog spana på lite nya bloggar framöver också!

Sitter fortfarande här med en känsla av att inte kunna få fram rätt känsla av dagen. Men det kanske är så att det inte riktigt går att förmedla, utan att det måste upplevas. Så det kanske är det som får bli slutpoängen till er som läser och inte har testat: Åk på Blogger Boot Camp om du får chansen, det är en upplevelse man kan leva på länge! Och till er som var där, både er jag kramades och babblades med, alla ni andra som gjorde dagen till en glad, peppig, härlig dag, och såklart Sofia och Mela på Träningsevent, tack för ett minne för livet!

Min namnskyltsvinst. Foto: M. Eklund

Övrigt

En fegis som längtar, och kanske inte är så feg…

Jag gick ett bra tag och funderade över om jag skulle våga. För även om jag var på två bloggträffar förra året så är det inte riktigt samma sak. Här snackar vi ju massor av träning! Och så ska man mingla och greja. Men så tänkte jag att asch, jag behöver nåt att se fram emot. Så jag vågade.

Det bästa av allt? Jag ska få gå på DANSPASS!
Har däremot inte bestämt mig än hur länge jag stannar i storstan. Jag menar, jag har ju faktiskt inte sovit hemifrån sedan Liten kom!
Övrigt

En förmiddag på Idrottslabbet

I söndags förmiddag var det dags att få en liten formcheck på Idrottslabbet i Linköping. Vi var 9 glada tjejer som samlades hos Fredrik för att få genomgå några tester.

Samling inför testerna. Foto: Elmina Saksi

Vi började med fettmätning, både med bioimpedansmätare och mätning med kalipertång. Enligt Fredrik kan det vara ganska stor skillnad mellan de två mätmetoderna, eftersom kroppens vätskebalans kan slå ganska mycket i bioimpedansmätningen. Mätning med tång är därför mer exakt. För mig var resultaten väldigt lika på bägge, vilket då skulle tyda på en ”optimal vätskebalans”. Jag som kände mig jättetörstig när vi gjorde det eftersom jag druckit betydligt mindre än jag brukar på förmiddagen… 
I väntan på fettmätning… Foto: M. Eklund

Parallellt med fettmätningarna, som var lite tidskrävande, gjorde vi greppstyrkemätning med s k Gripen handdynamometer. Jag vet med mig att jag är mycket svagare i vänsterhanden än högern, vilket testet också utvisade. Trots det har jag väldigt bra greppstyrka för att vara kvinna, i högerhanden t o m mycket bra. Detta test ska också påvisa kroppens hävstångsförmåga och möjligheten att utveckla kraft (beroende på var musklerna fäster, vilket är genetiskt, och alltså något man skulle kunna använda att ”skylla på” om man har dåliga resultat…). Bra förutsättningar för styrketräning för mig alltså, om jag förstått det rätt.
 
När vi blivit fettmätna var det dags att hoppa lite och se hur spänstiga vi var. För mig var det faktiskt första gången sedan En Liten En föddes som jag hoppade på riktigt. Så med tanke på ringrostigheten kände jag mig ändå rätt nöjd med mitt hoppande (även om det kändes lite i ländryggen efteråt). Tre olika hopp genomfördes: Helt utan svikt; med svikt i benen, och till slut även med armarna till hjälp. Elasticitet och andelen snabba muskelfiber kunde på detta sätt mätas. De flesta av oss hoppade någonstans mellan 15-25 cm (med klar förbättring när man fick svikta och använda armarna) vilket kan jämföras med rekordet som Fredrik visste om – Stefan Holm, som utan svikt hoppat 115 cm rakt upp… Bästa tjej (också höjdhoppare) låg någonstans kring 80 cm trodde han. Viss skillnad alltså! Jag låg på hyfsad elasticitet och ganska låg andel snabba muskelfibrer, vilket är gynnsamt för konditionsidrotter. Bra det, jag kategoriserar mig själv som en som aldrig kommer bli snabb, men däremot är rätt seg och uthållig (även om jag har varit betydligt uthålligare och förhoppningsvis kommer bli det igen).

Det ser ju iallafall ut som jag tog i… Foto: Helen Lindberg

Det sista och för mig mest intressanta testet vi gjorde var Åstrands cykeltest, som är en indikation på syreupptagningsförmåga. Eftersom jag gjorde konditionstestet på jobbet för några veckor sedan tyckte jag det skulle bli kul att jämföra hur väl resultaten stämde med varandra. Frågan är dock hur jämförbart det blev, eftersom testförutsättningarna faktiskt inte var helt lika, trots att Åstrands cykeltest ska vara väldigt standardiserat just för att kunna jämföra. När jag cyklade på jobbet var det viktigt att pulsen var låg när testet startade så jag fick sitta still på cykeln någon minut innan jag trampade iväg – här gjordes ingen sådan ”nedvarvning”. En dag på jobbet är ju dessutom stillasittande, medan vi i söndags hade värmt upp, hopptestat och inte suttit ner på flera timmar. Jobbtestet skulle göras med 60-70 rpm, på Idrottslabbet använde vi 50 rpm. Inför jobbtestet hade jag ätit lunch ca 2,5 timmar innan och druckit bra under dagen – i söndags däremot hade jag inte ätit något på nära 6 timmar eftersom vi fått instruktioner om att inte äta tre timmar innan vi kom dit. Belastningen var däremot samma i bägge testen.
 
Testet kändes jobbigare att göra hos Fredrik Wandus, även om det inte på något sätt var jobbigt. Jag hade också högre puls där än vid testet på jobbet, och fick därmed sämre resultat. Söndagens resultat är mer i linje med hur jag själv uppfattar min ”kondition” just nu – ganska genomsnittlig, men jag kan ändå inte låta bli att undra två saker: Hur snabbt kan syreupptagningsförmågan försämras? Hur mycket påverkar de olika förutsättningarna vid testerna? Även om det bara var tre veckor mellan testen, så har jag ju varit ordentligt magsjuk och ”ur form” däremellan och tror att jag faktiskt är lite sämre, men frågan är om inte jobbtestet ändå var en ”glädjekalkyl”.
 
Fredrik sa också att Åstrands test inte ger något exakt resultat eftersom man räknar ut syreupptagningsförmågan bland annat med hjälp av en uppskattning av maxpulsen. Det som däremot är mer exakt är det test på löpband som Elmina fick göra. Utifrån sin uppskattade tid på 5 km fick hon springa på löpbandet med en snygg mask, först med stegrande hastighet och sedan ökande lutning på bandet, tills orken tog slut. 
Före… Foto: M. Eklund

Vi var nog alla ganska imponerade av hur länge hon orkade, och resultatet blev också väldigt fint. Härligt att kunna orka så mycket! 
Under… Foto: M. Eklund

Fredrik ville gärna visa hur ett sådant här syreupptagningstest går till och att även ”vi vanliga” faktiskt kan genomföra det. Det är inte så dramatiskt som det kan se ut på TV ibland när eliten gör det. Dessutom nämnde han att man kan göra de tester han erbjuder för friskvårdspeng, vilket gjorde att jag blev rätt sugen på att göra det, kanske senare i år när jag har kommit igång lite mer med löpningen. Eftersom jag i stort sett aldrig går på gym längre (utan styrketränar hemma eller på lunchpass) kan jag ju utnyttja friskvårdspengen här i stället. Riktigt lockande!
Nästan färdig, på flera sätt. Foto: M. Eklund

För att summera var det en intressant förmiddag som gav i stort sett de resultat jag trodde. Det var kul att träffa andra bloggare från närområdet och förhoppningsvis får vi till en ny träff i höst och kan träna och snattra vidare tillsammans!