Jag visste att jag nog levde på marginalen redan som föräldraledig. Jag visste också att det skulle bli värre när jag dessutom började jobba. Men jag var ändå inte särskilt beredd på släggan från ingenstans i onsdags.
Den där släggan som gjorde att det svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp. Som gav mig metallsmak i munnen och gjorde att tårarna brände bakom ögonen i stort sett hela dagen. Som slängde lamslående trötthet över mig, gjorde minsta ansträngning till ett oöverstigligt maratonlopp men samtidigt höll mig sömnlös på natten med tusentals snurrande tankar.
Så det är en väldans tur för mig att det är långhelg. För nu drar jag i handbromsen igen och sänker tempot. Jag VET ju vad som behövs och saknas. För det är ju inte första gången jag är och nosar på väggen. Tyvärr. Men det här är nog det närmaste jag varit en fullständig krasch. Tyvärr.
Så här på tredje dagen börjar jag faktiskt kvickna till igen. Efter att ha rymt till skogs. Yogat. Andats. Varit en tråkig mamma som inte lekt lika intensivt. Ätit ordentligt och rört mig i slow motion.
Och bara varit med dem som både betyder mest och ibland tar alla mina krafter. Kastat stenar och plumsat i vattnet. Kollat på hästar och traktorer. Och förundrats över hur otroligt blå Roxen är i slutet av maj.
Trots att det nånstans i bakhuvudet tickar en prestationsdjävul som säger att jag borde jobba. Jag har ju en heltidstjänst att lösa på halvtid. Så jag ligger efter. Men jag måste skärpa mig nu. För även om näsan tillfälligt är tillbaka över vattenytan så finns det inga stora reserver för att klara fullt ös medvetslös någon längre period just nu.
En tuff vecka väntar nu. Så därför är fortsatt temposänkning beordrad hela helgen. Av den enda coach jag har. Mig själv.
Bra att du lyssnar på kroppen. Din hälsa är viktigare än jobb. Ta hand om dig nu. Kram 💕
Jo, så är det ju… men det är ruggigt svårt ibland. Kram!
Ta hand om dig fina du! Så bra att du får lite tid att vila nu. Inget jobb i världen är värt att slita ut sig för, men jag vet, det är lättare sagt än gjort.
Ja, det är ju det! Och faktiskt är nog jobbet en ganska liten del. Jag var ju liksom på gränsen redan som föräldraledig.
Känner igen känslan… Börjar bli lite smånervig över att börja jobba igen på riktigt, för fösta gången på 4 år 🙁 Det gick liksom åt h-vete förra gången. Jag kommer gärna och yogar och vandrar tyst med dig i sommar, får jag det? 🙂
Åh, det låter faktiskt helt underbart, Linnea! Håller tummarna att det går bra att börja jobba.
Småbarnsmamma som också nyligen genomgått cancerbehandling OCH jobbar halvtid fast uppgifter som är på heltid, klart du är trött. Det där jobbet låter inte så bra för dig tyvärr. Ta hand om dig! Kram
Eh, när du lägger fram det så, så låter det ju onekligen knasigt. Jag glömmer bakgrunden rätt ofta. Kram.
Jag hoppas verkligen att det där med ”att du ska lösa en heltidstjänst på halva tiden” är något som hänger ihop med din egen prestationsdjävul. För om inte, tycker jag på riktigt att du kan be din arbetsgivare dra åt…..
Men oavsett vilket, klokt (!) att du lyssnar på kroppen. Ingen tackar dig för att du väggar.
Ta hand om dig! 💕💕💕
Nä, ingen tackar mig om jag gör det. Utan då får jag nog själv skrapa upp resterna… Men skämt åsido, så är det (tyvärr) inte bara prestationsdjävul bakom. Och ändå är jobbet bara en liten del av det hela…
KRAM <3 Ta hand om dig. Lyssna. Andas.
Tack! Jag försöker. Och andas. Kram!
Malin! Jag har helt tappat bloggläsandet. Sen jag själv slutade blogga blir det bara fejjan och insta för mig. Men ibland tar jag mig tid att gå in och läsa. Som nu. TA HAND OM DIG! Ingen tackar dig för att du knäcker dig själv – en klyscha som är sann. Du är din egen coach – exakt så. Prioritera det som är viktigt. Om som någon annan skriver här uppe – en arbetsgivare som förväntar sig 100 % jobb på 50 % tid – tack och hej till den. Hoppas du kan landa. Hoppas långhelgen hjälpte till. Stor kram.