När jag berättar för någon om det som hänt i mitt liv det senaste året är den absolut vanligaste frågan jag får: Men hur har du orkat?? Senast igår fick jag frågan, av den kurator jag äntligen fått komma till, och som var jättebra!
Oftast svarar jag: Vad är alternativet?? För det känns verkligen så… Jag har orkat, och än så länge överlevt, för att det inte har funnits något alternativ. Alla som är föräldrar vet nog vad jag pratar om. När det handlar om barnen så finns liksom inte alternativet ”jag orkar inte”… För visst har det hänt att orken tagit tvärt slut (den gör ofta det, utan förvarning, när man fått cellgifter). Men om jag då varit ensam hemma med en liten bebis så finns liksom inte alternativet att lämna henne åt sitt öde för att jag tagit helt slut. Då härdar man ut, och hittar nån slags krafter som inte finns. Och rasar ihop som en urvriden trasa så snart hjälpen infinner sig. De gånger den gör det. Annars härdar man ut lite till…
Kuratorn ställde en följdfråga som jag däremot inte fått särskilt ofta: Men var hämtar DU din energi då?
Det tog ett tag innan jag kunde svara. För det har ju tidvis varit rätt skralt med energin, och ett tag var jag på allvar orolig för att gå in i utmattningssyndrom på kuppen om det inte skulle vända snart. Som tur var gjorde det ju det, och nu har orkeskurvan pekat uppåt i flera veckor. Det som i huvudsak har bidragit är framförallt
– barnen! Att vakna av en liten hand på sin näsa och titta upp och in i stora bruna ögon och ett ännu större tandlöst leende gör att alla bekymmer är som bortblåsta för en stund. Detsamma gäller när den lite större brunögda under glädjetjut och jämfotaskutt berättar att hon sett städmaskinen på Ica Maxi. Mitt hjärta smälter!
– meditation och andning. Som alltid. Rensar även den mest surrande hjärna.
– mat! Jag är och har alltid varit energikrävande. Särskilt sista året!
– friskluft och natur. Utomhus-är-bäst, ni vet. Vissa dagar bara korta stunder, men alla dagar något.
– skrivande. Det är min bästa terapi. Att få ur sig tankar och liksom sortera dem, utan att bli avbruten av någon mottagare som vill styra hur man tycker och känner.
Ändå känner jag att det saknas någon pusselbit. Det där lilla extra som liksom boostar energin när man verkligen behöver det. Så nu frågar jag er om era bästa tips; hur orkar ni??
Ja visst är det märkligt hur extra energi kan komma från ”ingenstans”. Jag har samma knep som dig. + att jag tar en del kosttillskott/adaptogener om det krisar… Behöver även få vara helt ensam. ”Egentid”. Våga säga nej och gå ner i jobbtid kan också vara bra. I alla fall under en period. Nu är jag ju inte alls i din situation men alla har vi ju våra dippar…
Och ja just det. Sömn!! Det är nog viktigast av allt!
KRAM!
Egentid är viktigt, men supersvårt att få till för mig för tillfället. Instämmer om sömn med. Som tur är går nätterna oftast smärtfritt här (peppar, peppar), så sömnen är faktiskt hyfsad.
ja jag förstår det! Då är yogastunderna extra guld värda. 🙂
Kan skriva under på allt på din lista. Lägger till:
– samtal med vän
– ensamtid
– trädgårdsfix
Bra grejer! Tyvärr lite svåra att få till här, men absolut energihöjare!
Jag känner så väl igen mig i tankarna Vad är alternativet? Jag var rejält slutkörd i våras ett tag även om jag inte alls går igenom samma sak som du. Jag hämtar också energi från barnen. Men även från att läsa böcker och skriva. Förutom familjen är det dock träningen och en fika eller middag med vänner som slår högst. Egentid och vuxentid.
Egentid och vuxentid vore verkligen en dröm! De få gånger det händer njuter jag enormt. Tack för tips och ta hand om dig.
I en situation som liknar din ens lite grann har jag aldrig befunnit mig så var jag skulle hitta kraft för att orka något sådant vet jag inte. Största dippen hittills i mitt liv var en postnatal depression, och egentiden i löpspåret blev min räddning. Det och sömn, sömn, sömn (sambon fick ta nattmatning med flaska).
Vardagsorken boostar jag med vardagsnjutningar. Som en långfrukost med tidningsläsande på en vanlig torsdag, lyxkaffe med skummig mjölk på verandan när solen sänker sig, en god chokladbit utan dåligt samvete som efterrätt. Såna saker.
Bara att du har förmågan att vara medveten om sätta ord på dina strategier tror jag är en viktig nyckel till att du orkat. Då förmår man lyfta blicken och kan se ljus också i riktigt märka tunnlar. Kram!
Postnatal depression låter rätt jobbigt, var rätt nära det med stora tjejen och just sömn var det som räddade mig då.
Vardagens guldkorn är superviktiga tror jag, eller kanske snarare förmågan att se och uppskatta dem. Kram!