Den här känslan att bara längta efter att krabaten i magen ska titta ut som många pratar om att de känt i slutet av graviditeten – den är ny för mig. Förra gången njöt jag mer av stunden och var aldrig sådär riktigt mycket trött pingvin som jag är nu. Tillfällen att vila och göra vad man ville var oändliga då, medan de nu är i princip obefintliga.
Nu går jag mest runt och är trött och less och väntar på tecken att Hoppsan ska titta ut. När. Som. Helst. Om jag får önska. Känner mig orörlig, otymplig och trött på att behöva säga ”Nej, mamma orkar inte” till dottern.
Å andra sidan är jag inte alls redo för en förlossning. Den senaste veckans monsterförkylning har tagit alla krafter (sambon säger att han aldrig sett någon snyta sig så oavbrutet i flera dagar…) och jag kan på riktigt inte tänka mig hur jag skulle orka föda ett barn just nu. Särskilt inte eftersom den här orkeslösheten gjort att jag så smått tappat tron på min barnafödarförmåga. Den totala sömnbristen och ovissheten kring huruvida krabaten ligger huvudstupa, i säte eller på tvären, det är liksom bara pricken över i-et.
Så jag förstår ju om den lilla därinne inte riktigt vet vad den ska ta sig till, och därför slår volter och sparkar bakut mest hela dygnet runt…
Hoppas er söndag är lite muntrare!
Absolut muntrare. Det där förkylningen låter då sannerligen inte som den bästa uppladdningen för en förlossning. Stackare! Jag hoppas den snabbt går över och att du får chans att ladda batterierna och hitta energin och framförallt självförtroendet innan Hoppsan voltar ut. Innerst inne vet du nog ändå att du är urstark! Kram!
Den verkar vara rätt seg. Verkar ha gett öroninflammation på dottern också, så sömnen man får för tillfället är rätt begränsad… Men det löser sig nog till slut som du säger, även om jag känner mig allt annat än urstark för tillfället… Kram!
Ja fy tusan vad kämpig den sista tiden kan vara av en graviditet. Jag lyckades bli förkyld PRECIS lagom till att jag födde, men (om det är någon tröst) så tror jag att jag till slut nös ut honom och förlossningen gick bra trots att jag var matt och trött av både graviditeten och skitförkylningen. Heja dig! Kram
Hihi, kanske är så man får se det, att man får använda sig av förkylningssymptomen för att trycka ut ungen! Tack och kram!
Men jo, visst ser magen ut att vara längre ner på ”efter-bilden”.
Sen är jag definitivt ingen expert på magformar och barns positioner… 😉
Håller alla tummar och tår för dig.
Kram M
Ja! Säg att det är så! 😛 Tack för tummarna och tårna!