Det är så mycket som surrar i mitt huvud just nu. Sådant jag länge velat skriva om. Eller sådant som är högaktuellt i mitt liv just nu. Sådant som skulle behöva komma ut och bli nerskrivet men kanske inte nödvändigtvis passar här. Mycket av det kräver tid och eftertanke för att knåpa ihop. Tid som jag kanske inte tar mig just nu, när prioriteringarna satts på prov.
Så istället för att skriva massor här, skrivs det väldigt lite. Huvudet börjar bli överfullt. Av tankar, funderingar, grubblerier och tips och finurligheter. Så risken (eller möjligheten) är att det kommer bli en salig blandning här framöver. Trivialiteter blandat med funderingar om meningen med livet. Träningshistorier blandat med mattips. Vardagsguldkorn blandat med cancergrubblerier. Typ.
Vi får se. Om det blir massor eller inget. Eller någonstans mitt emellan. Tvära kast. Som idag. Tid på hematologen på vår egen begäran, för att få ställa alla frågor vi aldrig fått svar på. Men så blev Liten sjuk och vi fick dela på oss. Svärmor fick följa med mig som extra öron medan resten av familjen undersökte jätteonda öron på vårdcentralen. Jag fick inga direkta svar och inte de andra heller. Men nu efter eftermiddagsvila och lite efterlängtat lekparkshäng verkar åtminstone den yngre delen av familjen mycket piggare igen. Och har återvänt till meningen med livet just nu: att lägga saker på rad.
Åh jag förstår att det surrar! Och snurrar! Och det är nog då man som mest behöver både yoga och träning. När man egentligen inte har ”tid”. Men du gör i alla fall något och det är gott nog just nu!
Jag har dock inte riktigt fattat det där med cancern. Vet du nu alltså? Något med blodet om jag fattar det rätt? (hematologen)
KRAM
Ja, nu vet jag. Hodgkins lymfom är det jag har. Och det verkar väl än så länge som att jag haft ganska mycket tur, så jag hoppas det fortsätter…
Att lägga saker på rad tycker jag låter jättebra! Bra för både små och lite större troll. Vardagligt gemensamt mys som hjälper mot öronvärk, och låter en surrande hjärna få lite vila emellanåt. I en situation som din ha jag förstås aldrig varit, men att det vänder upp och ner på mycket och sätter tankarna i spinn förstår jag. Kram!
Hehe, sant. Det blir nån slags meditation även för åskådaren på något vis. Kram!
Även om vi inte ha tankarna på samma håll så känner jag igen mig i det du skriver. När man har mycket i huvudet blir det lite kaos. För mig slutade det med att jag lade ner bloggen periodvis. Kunde inte sätta ord på mina känslor. Eller ville kanske snarare inte släppa in främmande personer så nära inpå. Jag har opublicerade inlägg som är flera år gamla. Ett litet frö har börjat gro att jag ändå är redo att skriva om det nu. Kanske för att det kan hjälpa andra i samma situation…
Hoppas du får ordning i ditt kaos så småningom
Precis så är det på något vis för mig också. Jag behöver skriva av mig, men vet inte riktigt hur tillgängligt jag vill att det ska bli. Har funderat på att kanske lösenordsskydda vissa inlägg för att kunna ha kontroll på hur många de sprids till, mest av hänsyn till min familj, som ju också är mitt uppe i situationen.
Förstår kaoset inombords, och känslan av att både vilja och inte vilja skriva. För mig är det terapi att skriva. Alltid. Men jag är ju inte heller bekväm med att vara alltför personlig… förstår din ambivalens! Hur du än väljer följ magkänslan!
Den där magkänslan är bra, den borde man lita mer på. Visst är det terapi att skriva, det svåra är bara att välja form och forum för ändamålen 🙂