Om jag jämför med hur jag tränade för ett drygt halvår sedan, så tränar jag verkligen ingenting just nu. Fast jag försöker ändå lura mig själv att jag tränar. Rent mentalt så behöver jag det. För att känna att jag på något vis tar hand om min kropp trots allt. Även om jag knappt ens blir svettig.
Ta bara den här veckans hopskrap: MammaMage-övningar några gånger, höftstärkande rehabliknande övningar som ändå faktiskt brände lite i rumpan, korta promenader för att få frisk luft, korta yogasekvenser för att inte helt stelna till.
Inte så imponerande direkt. Mer i syfte att begränsa förfallet och tillfredsställa sinnet och få mig själv att tro att jag ändå tränar lite. För faktiskt är det också så att kroppen nog inte är så väldigt mottaglig för hård träning just nu. Sömnkontot ligger på minus, stresskontot är övertrasserat, och energiintaget balanserar på gränsen. I kombination med allt annat så tror jag faktiskt att tillfällen att vila gör större nytta just nu.
Men oj, vad jag längtar efter träning! Löpning, cykling, handståendeträning, vanlig hederlig rejäl styrketräning. Lite vad som egentligen. Kanske att det till och med är värt att slita lite på kroppen för att huvudet ska få chansen att tagga till lite? Eller så hoppas jag på att jag snart kan få lite andrum så att mer regelrätt träning faktiskt kan få chansen igen på mer sansade grunder!
Det låter väldigt klokt i din livssituation! <3
Tycker det låter oerhört klokt att prioritera vila!
Även aktiv sådan. Men jag förstår din frustration. När man är van att träna och känna framsteg, blir man lätt rastlös vid lugnare träning.
Kramar!
Oj! Mycket har hänt i ditt liv sedan vi ”hördes” sist ser jag. Mycket härligt och roligt – som nytt knyte på g! Grattis! Och annat ledsamt och tungt. Riktigt tungt. Hoppas innerligt att du trots ökande mängd graviditetshormoner kan hålla fast vid dina mentala strategier. Du är stark och ha en förmåga att hitta ljuspunkterna i livet!
En gång träningsmännsika, alltid träningsmänniska. Tror jag. Som de gånger jag hamnat i rehabträsket ändå envisats med att betrakta 90 tåhävningar som träning.
Jo, det har hänt en del, det får man nog säga 🙂 Man blir så stark som man måste sa någon till mig, och så är det nog. Man gör så gott man kan liksom 🙂
Känner så igen mig i detta. Jag har ofrivillig vila nu och har haft det för länge.. men jag har lärt mig den hårda vägen att det är viktigt att lyssna på kroppen! 🙂
Precis. Samma här. Hellre en dag för mycket vila än tio ofrivilliga!