Igår mellan kurs och middag kom jag ut på en väldigt efterlängtad liten joggingtur i frisk, klar kvällsluft. Ensam i skogen. Medvetet ensam eftersom jag hade chansen till sällskap. Vi var många som ville ut och ventilera hjärna och kropp efter en ganska lång dag.
Jag valde ensamheten. Hämta energi i lugnet i skogen, med bara mina egna tankar att sortera ut. Inget störande pladder eller givande prat just då. Helt enligt min personlighetsprofil om man får tro testet som gjordes på kursen. Som inte alls utmynnade i samma resultat som det jag fått när jag gjort samma typ av test tidigare. Så jag är väl kanske personlighetsklyvd eller nåt. Eller så är jag helt enkelt jag och de där testerna inte hundraprocentiga på att kategorisera alla, vilket de också fått kritik för.
Inte säker på vilket. Inte säker på att jag vill bli inlagd i ett fack så tydligt heller. Men ett som är säkert är att efter den avslutande 400 m långa backen upp till kursgården var jag ganska trött…
 |
| Pustar ut i kursgårdens trädgård. Foto: M. Eklund |
Heja heja! Bra jobbat!
Tack 🙂
Känner så väl igen mig i det du skriver. Jag har gjort Myers-Briggs och är en introvert person. Det har lärt mig så mycket. Jag älskar att skriva, behöver vara med mig själv för att hämta energi och insåg att det inte alls är bättre att vara extrovert. Bara olika. Förstår att du valde ensamheten. Det jobbigaste under trainee-perioden där vi hade extremt mycket tillsammanstid under seninarieveckorna var just att som en av två introverta av totalt 14 få utrymmet att andas. Jag är supersocial – när jag själv vill. Och orkar. Sen måste jag ladda om.
Just det, bara "olika". För normen är ändå att vara extrovert på något vis. Det anses att man ska "jobba på att bli mer extrovert". Sällan man hör det omvända: Du måste jobba på att bli mer lyssnande, och introvert…. Men förstår precis vad du menar.