En seg förkylning hindrar mig från att träna just nu, så då filosoferar jag lite istället. Det här blir nog lite på samma tema som ett av mina tidigare inlägg, men jag är lite fascinerad av vad man kan åstadkomma med kontinuerlig ansträning, inte nödvändigtvis mycket åt gången. Ibland räcker det till och med med lite. Lite men enträget och kontinuerligt. Kontinuitet! I allafall om man varit på en så låg nivå som jag.
Mina armhävningsutmaningar är ett exempel. I september kände jag att överkroppen behövde väckas ordentligt – mina axlar klarade inte ens att stå på alla fyra någon längre stund. Jag satte ribban på ett snitt på 10 armhävningar/ dag fram till nyår. Resultat: Mina armar ser åter ut som de brukade och framförallt: jag är tillräckligt stark igen.
Mina axlar pallar vardagen och jag kan med lätthet traska omkring med Liten på armen när det behövs. Nu i februari blev det en ”utmaning” att göra i snitt 15 armhävningar/dag. Som inte var så vidare värst stor utmaning. Så från att knappt ha kunnat stå på alla fyra utan att ramla ihop i en hög för några månader sedan kan jag nu göra så här:
 |
| Foto: M. Eklund |
Filosofin ”Lite i taget” funkar också utmärkt (för mig) för att bygga nya vanor (som tillsammans gör mig till ett bättre jag – mer ork, mer sinnesro, mer glädje). Det är t ex sällan jag skippar en lunchpromenad numera (om jag inte lunchtränar förstås). Den där friskluften alltså – aaahh… Så välgörande för en trött kontorshjärna! Beroendeframkallande!
Jag skulle kunna räkna upp en rad ytterligare exempel på när ”ett steg i taget” funkar (för mig). Men ni fattar nog. En faktor som jag tror gör att det funkar, för mig, är hur jag motiverar mig till förändring. Ofta kommer det inifrån och jag tänker ”äh – jag testar och ser hur länge det håller”. Ingen jättestor risk för ett tråkigt misslyckande alltså, men många chanser till klapp på axeln ju längre en ny vana håller i sig.
Sen är det just det där med ETT steg i taget. Inte MASSA steg på en gång. Det gör det liksom mer hanterbart. Jag gör oftast inte den uppdelningen medvetet men har insett att det är så jag funkar. Lite i taget. Det är då det blir hållbart liksom.
När jag tänker efter, så består de förändringar jag gör oftast av att ”lägga till” istället för att ”sluta med”. Lägga till en veggodag. Lägga till yoga. Lägga till armhävningar. Lägga till lunchpromenader. Inte ta bort go-pizzan, tv-tiden, långlunchen. ”Ta bort” har liksom istället blivit en automatisk konsekvens av det som lagts till. Sådant som inte längre tillför har sållats bort i nån slags auto-prioritering. Även om den såklart mer eller mindre är medveten.
Egentligen har jag nog aldrig känt behov av riktigt stora förändringar, så kanske är det därför jag kört ett litet steg i taget. När jag känt för det. Känt att jag behöver förändring för att må bra och orka.
Orken är däremot något som svikit mig länge, trots att jag försökt göra en hel del ändringar. Därför håller jag just nu på med en ganska stor omställning. Energiomställning kan man säga. Mer om det en annan gång.