En av de saker som gör att jag nog aldrig kommer tröttna på skidåkning är att det är så omväxlande, och att man aldrig riktigt vet hur det kommer förbi.
Ena dagen är det ett sex meter brett konstsnöspår med fyra spår och skatebädd i mitten. Andra dagen ett enkelspårigt, endast skoterbrett och ganska sladdrigt natursnöspår med en hel del inslag av modd och blask.
Ena dagen enkelvallat, andra dagen i princip omöjligt.
Ena dagen oslagbar. Andra dagen som att handbromsen aldrig lagts ur.
Idag var den andra dagen… Snöfall, dåliga spår, dålig vallachef (jag själ) och kanske inte bästa uppladdningen. Men just därför: bra balansträning, utmärkt bålträning (har man inget fäste får man staka även i motlut), väldigt varierande fart. Gällde att hålla tungan rätt i mun i kurvorna, och när det bar av rakt ut i den decimeterdjupa nysnön för att köra om.
Omväxling, omväxling! Känner förresten redan av träningsvärken i magen!
Ljuvligt! Och din inställning: bäst!
Hehe, tack 🙂