Upplägg och inställning

Idag hade jag planerat ett ”vanligt” löppass. Tidigt på morgonen på grund av värmen, för mig funkar det bara inte att springa när det är närmare 30 grader varmt som det är mitt på dagen just nu. Liten klev upp 03.50 och vägrade somna om, så jag var inte direkt pigg när jag fått i mig frukost (även om det då fortfarande var tidigt på morgonen). Jag surade lite och kände att det säkert skulle bli ett sånt där slit-och-kämpa-pass som inte är så kul för att kroppen bara känns allmänt seg. Men springa, det skulle jag ändå, kan ju liksom inte bara lägga ner utan vidare.

Av någon anledning slösurfade jag lite på mobilen innan jag drog iväg och ramlade in på ett blogginlägg som totalt ändrade mina planer. Intervaller, kombinerat med benstyrka, kändes helt plötsligt väldigt lockande. Helt ologiskt, för det borde ju rimligen vara ännu jobbigare i värmen än en vanlig tråkjogg. Men upplägget gjorde att det kändes som att jag skulle få vila en hel del (ja, jag vet, man ska ju inte vila när man tränar!) och ändå ha lite roligt och springa fart. Så jag nästan for ut genom dörren och rev av passet direkt.

Det var roligt! Det var jobbigt! Så jobbigt att jag hade lite svårt att komma ihåg vilka intervaller jag var på (orkade inte programmera klockan) men att döma av totaltiden när löpdelen var slut, så lyckades jag ändå på något sätt. Styrkedelen brände fint i benen och mycket nöjdare och gladare kom jag hem, svettig som en gnu, och kunde duscha och lägga mig och förmiddagslura med en trött, sovande Liten.

Det är ganska fascinerande hur mycket upplägg och inställning på ett pass kan förändra hur det upplevs. Distansen blev ungefär samma som jag hade planerat för mitt ”vanliga” pass, men det kändes på nåt sätt mycket roligare. För att det var varierat och tufft. Och för att jag gick in med inställningen att det skulle bli kul.