Låter kanske inte så trevligt, men det var supermysigt! Efter att snabbt ha glufsat i mig lite müsli med mjölk när jag kom hem åkte vi iväg till Vretaslingan för att skida några varv. Pannlamporna i beredskap, om än något oladdade. Vinterrutinen har inte riktigt satt sig ännu. Det är ju lite mer prylar som ska med på en tur i skidspåret än en löptur en sommardag, kan man ju säga…
Men idag fungerade elljuset, man har nu i början haft lite problem med elleverantören tydligen, det är ju första säsongen på storsatsningen på konstsnöspår. Så pannlamporna kunde lämnas i bilen och vi kunde susa iväg utan extra påhäng.
Helt ensamma var vi på rundan. Såg en annan tapper själ på milspåret, där med pannlampa men på själva Vretaslingan var vi ensamma. Mysigt liksom. Susa fram i sin egen takt. Känna den friska kalla vinterluften i kinderna, höra andetagen bli lite tyngre och stavarna knarra mot den hårda konstsnön (förvisso blandad med en del natursnö). Låta lamporna lysa upp tillvaron kägelvis och heja glatt på varandra när vi möttes.
Ingen långrunda direkt, men oj, vilken lisa för själen en sån här ”måste-hinna-allt-klart-på-jobbet-så-jag-får-jullov-vecka”. Hoppas verkligen jag får tillfälle till mer sånt framöver!
 |
| Rött pannband, röda kinder… Foto: M. Eklund |
 |
| … röd jacka! Foto: M. Eklund |