Insåg lite förvånat när jag knäppte av klockan efter dagens pass att jag faktiskt fått ihop nästan tre mil löpning den här veckan, och det är mycket för att vara mig just nu.
Ändå känns kroppen inte särskilt sliten. Visst, efter dagens pass har jag känning i ena vaden igen (jädrans asfalt!). Och visst, jag kommer nog ha träningsvärk i låren imorgon efter att ha tagit mig upp för Säfsens egen mördarbacke två gånger. Men jag är inte sådär slut som för någon vecka sedan.
Dagens pass blev veckans längsta, och härligaste. Morgonbabbelpass med sambon i lagom tempo för mig. Tyfors-rundan längs en gammal banvall i frodig Dalaskog och första gången vi faktiskt sprungit tillsammans. Tänk att det skulle behövas en riktigt obehaglig upplevelse i skogen igår (rapport kommer när jag kommit hem igen…) för att vi skulle ta oss samman och faktiskt tycka att det var bra att kuta i varandras sällskap. Efter dryga 11km vinkade jag av honom (han skulle utforska skidbackar i 14km till) och tog mig an den hemska backen, som visade sig vara ytterligare en dryg km. Inte konstigt jag tyckte den var jobbig! En hel kilometer ganska brant backe liksom! På bilden nedan har jag sista knycken kvar.
Åter i stugan lyxade jag till det med lite plankor och rejält med stretch (för en gångs skull) och känner mig nöjd. Ser nu resten av dagen ur en 2,5-årings ögon (förutom när jag lagom hann se Lisa Norden spurta till sig triathlonsilver) och väntar på rejäl buffé till middag!
Vad härligt och jag hoppas veckans sista dag varit lika fin! Gulla med vaden så den blir glad igen.
Tack! Vaden blir bortskämd med tigerbalsam, massage och vila och mår nästan prima igen 🙂