En lunchjoggingtur stod på programmet idag. Har känt mig seg och ganska orkeslös på sistone så jag var helt inställd på att rundan skulle bli en lugn lunk vars största syfte var att fylla lungorna med frisk och klar luft och rensa huvudet från stressiga jobbtankar.
Imorse var det -5 grader och på väg till jobbet åkte solbrillorna på. Förutsättningar för bra och mycket frisk luft alltså! Stack iväg för min runda lite tidigare än jag brukar, tog det medvetet lugnt i omklädningsrummet eftersom jag för en gångs skull hade rätt gott om tid. Krängde på mig det knalligt rosa Tjejmarathon-pannbandet för att inte frysa om öronen (även om möss- och pannbandssäsongen egentligen är över för min del) och spatserade ut i solen. Andades in några härliga djupa andetag i väntan på att klockan skulle förstå att den var i Finspång.
Lunkade iväg i solskenet och riktigt sög i mig den krispiga luften och log mot solen. Hejade glatt på några promenerande pensionärer ute i skogen. Fortsatte i min lunk och insåg efter någon kilometer att mitt gamla vanliga jag nog är på väg tillbaka. Kilometertiderna liknade mer vad jag är van vid, utan att jag kände mig trött, och utan att jag flåsade som en soffpotatis i en fem steg lång trappa. Så himla skönt! Min medvetna återhämtning kanske börjat göra susen! Eller så är det minusgraderna som fräschat upp mig lite igen, jag är ju vintermänniska! Som sambon säger: Bäst att passa på nu innan värmen gör att verkningsgraden blir lägre igen…
Eftersom det är återhämtningsvecka så blev det ändå en kort runda trots att kroppen kändes bra. På vägen tillbaka mötte jag chefen som var på väg ut på sin runda (och senare kommenterade att jag såg oförskämt pigg ut för att vara på väg tillbaka). Därefter ett tiotal löpare till! Jag som aldrig brukar se folk i skogen, trots att det är rätt många som säger att de springer. Men idag var nog Stora Lunchlöpardagen. Många som tog tillvara på vårsolen och på vardagslyxen att bara kunna sticka ut näsan från kontoret och därmed vara i skogen. Storskogen. Med ett myller av löpstigar, uppmärkta sådana. Inga elljusspår. Riktiga stigar. Med rötter och stenar. Som gör att huvudet också får träna. Sånt gillas skarpt!