Knäpp, knasig eller bara endorfinberoende?

Innan lunchpasset idag pratade jag lite med en tidigare kollega, som ska delta i Kolmården Adventure Race. Förra året körde han sprintdistansen, i år är det långa som gäller… Det visade sig att passledaren också har deltagit i KAR och hon utbrast ”åh, jag längtar till långloppssäsongen, jag har haft riktigt abstinens under vintern. Visst är man väl konstig som längtar efter att plåga sig själv”.

Precis så är det ju (även om jag inte testat multisport utan bara andra långlopp). Jag har inte deltagit i ett enda långlopp det senaste året (senast var Vasaloppet 2011). Även om det stundtals har varit rätt så skönt, så har jag också haft rätt mycket abstinens (eller vad man ska kalla det). Började fundera lite över vad det egentligen är jag har abstinens ifrån. För även om långlopp är jobbiga, så kan jag inte tycka att de är en plåga, som passledaren sa. Oftast är de en väldigt häftig upplevelse. Kom fram till att det är många olika delar jag saknar, som liksom utgör långloppshelheten för mig:

• Naturupplevelsen (för oftast är de lopp jag deltagit i väldigt natursköna)
• Knäppheten (inte kan man väl vara helt vanlig om man utsätter sig för fysiska uthållighetstester under många timmar)
• Knasigheten (det är ju lite av en del av min identitet att vara ”den där galningen som tränar”, framförallt på jobbet)
• Endorfinerna – en kollega menar att man blir beroende och därför kör längre och längre lopp/träningar – det är ju så skönt att ta ut sig!
• Tillfredsställelsen efteråt såklart!
• Testa gränser och utmana sig själv – för visst finns det stunder när man bara vill lägga ner, men tjurskalligheten har hittills alltid vunnit!
• Mål med träningen – tar liksom i mer/längre/mer strategiskt även på träning när jag har något mål att träna för

Så nu är det ju tur för mig att jag (mot mitt eget bättre vetande) har anmält mig till ett ultralopp i juni….