Det här är en bok som jag sträckläste på tåget för två helger sedan, till och från besök hos föräldrarna. Bara det är väl ett betyg i sig 🙂
Jag har läst några stycken löpar-/träningsböcker vid det här laget och den här är lite annorlunda. Den har inte de ”gör-så-här-tendenser” eller den ”pracka-på-mentalitet” som ofta gjort att mitt intresse för andra löparböcker svalnat lite. Tvärtom, så är den skriven på ett sådant sätt att t o m jag, som på grund av det Onda Knät haft en löpsvacka i en dryg månad, verkligen känner löpsuget igen.
Haruki Murakami beskriver den känsla i löpningen som jag känner att jag har saknat mest under den period jag inte kunnat springa: Att bara flyta fram, tömma huvudet på tankar och låta kroppen bära en framåt. Den har något som jag skulle beskriva som en asiatisk touch där författaren liksom tycks ”tappa ansiktet” inför sig själv när han inte når sina mål och slutar springa helt under en längre period. För att senare komma tillbaka till sin livsstil med långdistanslöpning. Han beskriver det hårda arbete som faktiskt ligger bakom framgångar i långlopp på ett väldigt målande, inspirerande, men samtidigt inte alltför förskönande sätt. Detta är en av bokens stora styrkor: Samtidigt som löpningen avromantiseras så förskönas den på sätt och vis och även motgångarna får något inbjudande över sig. Boken väcker löparsuget och inspirerar till stordåd men påminner om de tunga tiderna av slit och hårt arbete för att nå sina mål.
Det är en filosofisk löparbok som är personlig. Murakami försöker inte presentera några allmängiltiga sanningar utan ger istället mig som läsare sin egen syn på löpning som något livsuppehållande och som en förutsättning för att han ska kunna skriva. Den ger perspektiv, väcker frågor om mina egna motiv till att löpa, eller för den delen träna överhuvudtaget.
Ett sammantaget omdöme från min sida blir att ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” är en välskriven, lättläst, lågmäld och inspirerande löparbok av det inte helt vanliga slaget.