Browsing Tag

äventyr

Friluftsliv

Jag – en äventyrare!

När kampanjen #kvinnligaäventyrare drog igång var jag väldigt tudelad kring vad jag tyckte om den. Vacker, men… bakåtsträvande? Behövdes den verkligen? Och var det inte lite som att skjuta sig själv i foten och skapa problem som kanske inte finns genom att fokusera på kvinnors diskriminering som äventyrare?

Själv har jag liksom aldrig upplevt det där. Aldrig känt mig exkluderad i friluftskretsar. Aldrig fått gliringar eller sneda blickar. Aldrig känt mig begränsad av normer som talar om vad jag "kan" eller "inte kan" göra. Inte när det gäller äventyr i alla fall. Kanske för att jag bara genom min uppenbarelse sticker ut (jag är lååååång). För att jag är ganska van att jag aldrig kan passa in i en mall eller fördom.

I arbetslivet däremot, händer det tyvärr rätt ofta att jag känner mig förbisedd på grund att att jag är kvinna. Främst i USA och här hemma i Sverige, enligt min högst personliga erfarenhet. Det finns ingenstans kvinnosynen är så rutten som i USA, om du frågar mig. Och på ett mansdominerat teknikföretag är det inte direkt per automatik förknippat med kompetens att uppenbara sig som kvinna…

Men inom det som för mig är äventyr, där har jag alltid känt mig väldigt befriad från sådana attityder och diskrimineringar. Så att särskilja kvinnliga äventyrare från övriga (manliga) äventyrare kändes som att skapa och till och med befästa det som kanske nästan inte fanns. Nästan lite provocerande på något vis. Även om man i kampanjen poängterade att det historiskt sett är övervägande män som framhålls som äventyrare, vilket ju såklart är sant (även om många av mina egna äventyrsförebilder är kvinnor).

Efter ett tag började jag tänka lite längre. Kanske har jag bara varit lyckligt lottad. Haft tur och kunnat rida på den vågen därefter. Varit undantaget från regeln. Fått erfarenhet och därmed inte varit lika lätt att "lilla-gumman-tramsa" med. Kanske är det precis sådana som jag som behövs i en rörelse som #kvinnligaäventyrare. Som visar att det går hur bra som helst att kasta sig ut i det okända oavsett hur man ser ut mellan benen! Som ger mod och hopp till de som behöver. Som snärtar trångsinta andra på näsan och visar att alla kan.

Framförallt för mina döttrars skull, så kände jag att jag behöver göra allt jag kan för att de ska ha alla chanser att ta sig an de stora och små äventyr de vill. Oavsett om de har tur som jag med diskrimineringstrollen, eller inte. Så därför har jag gått och blivit ambassadör för #kvinnligaäventyrare!

Vad är egentligen ett äventyr?

För mig kan ett äventyr vara precis vad som helst. Stora, långa strapatser eller små korta glimtar. Det handlar mer om känslan. Den som jag skrev om i det där första inlägget jag skrev om ovan:

Äventyr är när det pirrar lite extra i magen, när förväntansfullt glitter tänds i ögonen och fjärilarna börjar fladdra i magen. Det är okänd mark och nya upptäckter och upplevelser. Oavsett omgivning, utrustning eller investering.

Tillsammans med barnen blir det ofta mindre äventyr i närliggande skogar. Att upptäcka och äventyra genom dem är verkligen en speciell upplevelse som påminner en själv om hur fantastisk och förunderlig världen egentligen är.

Stor-Trollet ville t ex plötsligt sova i tält för några veckor sedan. Jag förberedde henne på vad det innebar, vi slog upp tält och kollade hur det såg ut. Testade sovsäckar. Därefter beslöt vi att ta en första testnatt hemma i trädgården, för att ha nära till reträtt om hon skulle ångra sig (vilket jag var ganska säker på att hon skulle).

Ångra sig var däremot det sista hon gjorde, visade det sig. Hon tyckte det var superspännande och jättemysigt. När hon vaknade på morgonen efter att ha sovit hela natten (händer typ aldrig) var det första hon sa, med tindrande ögon: när ska vi tälta igen?

stolt över sig själv, så glad att hon fick testa något nytt och spännande och göra det hon ville.

Vad gör mig till en äventyrare?

Jag har egentligen aldrig sett mig som så äventyrlig, men det händer ju rätt ofta att jag får kommentarer som antyder att jag är det.

Och visst, jag är nog ganska orädd av mig. Gillar att testa nytt, utmana mig själv och förändra. Älskar magpirr och ögonglitter och den där känslan av att inte vara helt säker på om det man gett sig in på kommer gå vägen. Det blir nog kanske ofta lite äventyrligt jag tänker Hur svårt kan det va?! och bara måste testa något.

Som när jag gjorde En Svensk Klassiker bara för att se om det gick (och ofta fick frågan: eh, en Tjejklassiker antar jag… inser här att jag kanske blivit nerpratad men valt att inte fästa så mycket vikt vid det utan göra min grej ändå.).

Eller när jag reste ensam på Kuba med bara ryggsäcken.

aeventyr kuba 1

 

Fjällvandrade på egen hand.

aeventyrare kungsleden

Hoppade fallskärm och testade världens då högsta bungy jump på Nya Zeeland.

Paddlade kajak i höga vågor och tältade på klippor (inte ensam dock).

aeventyrare kajak

Drog till Norge för att testa mina skills som turistguide och fann tjusningen i att vara bergsget.

aeventyrare norge

Drog till Iran med jobbet som enda tjej och insåg att man har rätt hög status som akademiskt utbildad kvinna där.

Hängde med ett gäng okända på skidresa till Alperna (en av dem numera min man).

aeventyrare saint sorlin

Drog med pojkvännen (numera maken) på tältäventyr i Abisko bland frostnätter och järvspår och alldeles magiska dagar.

Sov ute i vindskydd i Norge mitt i smällkalla vintern. Här var jag väl den enda som var förnuftig samtidigt som jag var lite äventyrlig. För jag var den enda som inte frusit när vi vaknat på morgonen, trots att termometern visade -19 grader som lägst.

Säkert finns det fler exempel, och framförallt så finns det just nu många små vardagsäventyr i mitt liv, där barnen får vara delaktiga.

Vad vill jag uppnå som en av #kvinnligaäventyrare?

Om jag ska summera det jag filurat om här ovanför, så är det att det ofta är en själv som är den största begränsningen. Låtsas man inte om att det finns begränsningar, fördomar och diskriminering, så kan man nog gå precis så långt man själv vill. Jag vill visa att det bara är du själv som avgör om ett äventyr är för dig eller inte, oavsett om du är tjej eller inte.

Jag vill inspirera till nyfikenhet, skratt, ögonglitter och magpirr, och få fler ut på det som för dem är äventyr. Jag vill också få in mer äventyr i mitt eget liv. Det har ju varit lite skralt med sånt det senaste åren. Nattvasan är ett försök till det, och jag hoppas det går i lås med vardagslogistiken kring det!

Jag vill inspirera till äventyr med barn, på barnens villkor. Våra barn är riktiga uteungar, och avskyr långa resor. Så äventyr på nära håll med upptäckarglädje i fokus är ledordet.

Med det sagt så kan jag bara uppmuntra till att kolla in kvinnliga äventyrare på sociala medier för att få mer inspiration från de andra som är en del av det. Och hänga kvar här förstås. På bloggen, instagram och Facebook!

Friluftsliv

Improvisationsäventyr

Efter en ganska tuff vecka känner jag att skrivarenergin så smått börjar återvända. Och det är faktiskt tur, för jag har så mycket att skriva om! Jag skulle nog kunna skriva på heltid i flera veckor bara för att få ur mig alla idéer och tankar som surrar just nu. Det är typ alldeles för fullt i mitt huvud…

Så jag nöjer mig med att tipsa om världens enklaste äventyr: att umgås med en fyraårig tjej. Det är precis vad jag gjort idag och här kommer lite glimtar från det.

Cykel är ett stående inslag i våra ävenflykter numera. Världens bästa sätt att transportera sig med barn! Idag tog jag MTBn och stor-Trollet sin springcykel och det visade sig i efterhand vara ett kanonval.

Första stoppet blev i en av områdets lekplatser, där jag fick instruktioner om att lägga mig i hängmattan så att mini-Malin kunde göra fart på mig, för sen skulle hon leka själv tills farten stannat. Microvila för den trötta mamman, inte mig emot!

Därefter tog vi cyklarna igen och passerade utsiktsplatsen vid Cloettabron för ett kort stopp innan vi trampade vidare. Jag föreslog en avstickare ner mot Motala ström vid någon lämplig stig och fick genast gehör:

Den här stigen ser kul ut, mamma, den tar vi!


Det är min cykeltjej, det! Äventyrare och upptäckare ut i fingerspetsarna, och jag kan bara hoppas att det håller i sig. Jag uppmuntrar det i alla fall ständigt. 

Vi pausade självklart en stund vid strömmen för att kasta bark och kottar i blåsten innan vi trampade hemåt förbi myrornas motorväg och barrbeklädda fin-stigar. 


De här små vardagsäventyren som man aldrig riktigt vet varken vart de bär eller var de slutar, de är verkligen mumma för en utsjasad och sargad småbarnsmamma. Upptäckarglädjen, ögonglittret, förmågan att se spänningen på nära håll och rörelseenergin, det är verkligen något som smittar, och som gör sig bäst när man får uppleva det tillsammans.

Har du äventyrat nåt i helgen?

Friluftsliv

Sex inspirerande äventyrare

Det här med äventyrare alltså. Och kvinnliga och manliga äventyrare. Det har fortsatt att surra i mitt huvud sedan jag i förra veckan skrev om mina tankar kring kampanjen Kvinnliga äventyrare. Förhoppningsvis kan jag koka ner det till något förståeligt, och det jag egentligen mest vill peka på är vad inspirerande äventyrare är för mig, och att det inte beror på vilket kön de har.

För en äventyrare behöver ju faktiskt inte vara inspirerande i sig. Man måste ha lite fler egenskaper för att kunna inspirera andra kring äventyr, tycker jag. Och dessutom kunna förmedla det till andra.

plums i Norge

Inspirerande äventyrare

Det här är några kända och okända personer som för mig är stora inspirationskällor när det gäller äventyr. Utan inbördes rangordning. De kursivmarkerade orden är det jag tycker gör att dessa personer är inspirerande äventyrare.

Lars Monsen

Den norska äventyraren med en egen TV-serie där han blir släppt med helikopter i vildmarken och sedan på egen hand ska hitta tillbaka till civilisationen. Han har en enorm kärlek till naturen, och stor kunskap om hur man vistas i den och överlever.  Han njuter verkligen av att vistas i vildmarken på egen hand och den hund han har med sig på turerna i serien heter dessutom Kuling, bara en sån sak! Det jag däremot inte gillar med serien är den kvinnliga programledaren, som framställs som / framställer sig som ganska våpig och inkapabel att klara sig själv. Flamsigt ska hon i varje avsnitt ”utmanas” att göra något själv, t ex paddla en kanot över ett stilla vattendrag och liknande. Så även om Monsen själv för mig är en inspirerande äventyrare, så skickar serien i viss mån lite mossiga budskap…

Renata Chlumska

Jag har hört henne föreläsa. Sett dokumentärer om hennes paddeläventyr runt USA (bl a). Det är svårt att inte inspireras av henne! Äventyr är liksom en sådan naturlig del av vardagen för henne och hon lyckas också omvandla lärdomarna till att bli applicerbara i vanliga vardagsäventyr, och till och med på jobbet.

insprirerande aeventyrare

Katrins Äventyr

Jag skrev om Katrin i höstas, och den beskrivningen jag gav henne då, stämmer så himla bra fortfarande.

Katrin har en härlig förmåga att hitta äventyren i vardagen och ta tillfällen till friluftsliv även kortare stunder, inte bara längre äventyr. Hon skriver kloka, tänkvärda inlägg och får det att vattnas i munnen med sina lyxiga friluftsmiddagar skapade på känsla.

Nu har hon dessutom tagit ytterligare ett steg närmare fjäll och äventyr, så jag fortsätter såklart att inspireras!

Kari – För skojs skull

Gröna bandet till fots. Långa löpturer i fin natur. Äventyr på alla möjliga håll, men alltid med skarpa observationer, min typ av humor och ärlighet framför glassig yta. Kari är en skön äventyrsböna helt enkelt, som inspirerar på många sätt!

Min kompis Ellen

Min partner in crime på många vis. Som så självklart äventyrar utan att egentligen tänka på det. Vi reste jorden runt ihop. Hon tappade bort passet i Moskva och utbrast ”ojsan…” Orädd, livsglad och alltid med skrattet nära. Hon drog till Kuba och mötte kärleken, tog med honom hem och startade kaffebar på en av de vackraste platserna jag vet.

Min kompis Katrin

Det här är tyskan som säsongspendlat mellan Norge, Nya Zeeland och Åre. Vi lärde känna varandra i Norge och hon fick upp mina ögon för kajakpaddling. Det här är bergsgeten som obehindrat tar sig fram på både snö, fjäll och vatten. Som struntar i vad man ”borde” och lever sitt eget helt fantastiska äventyrsliv.

abisko inspirerande aeventyr

En man och många kvinnor på min lista. Inte medvetet så, utan det här är helt enkelt de jag kom på när jag visualiserade vad jag först tänkte på när jag tänkte på äventyrare. Det behöver inte vara extremt, häftigt, pryltätt och storslaget. Det är inte det som inspirerar mig mest. Utan om jag ska sammanfatta, så är det kärlek till naturen, glädjen i att upptäcka, modet att gå sin egen väg och förmågan att se det vackra och unika i det man gör.

Vilka är dina äventyrsinspiratörer? Tipsa mig gärna, för inspiration kan man ju inte få för mycket av!

Friluftsliv

De stora äventyren i det lilla

Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men jag gör det igen ändå: Vi borde lära oss mer av våra barn. Mina döttrar är på många sätt mina inspirationskällor. Tänk nyfikenheten. Rörelsemönstren. Förmågan att säga vad de tycker. Upptäckarglädjen som gör att de ofta hittar de stora äventyren i det lilla.

de stora aeventyren i det lilla
Allt blir liksom äventyr. Bajshögar i skogen. Vem har gjort dem? Är det stora djur eller små? Och den där nallen vi sett på en gren, vems är den egentligen? Är den född och uppvuxen i skogen? Eller är det någon som blir ledsen varje kväll för att de tappat den? Tankarna är många kring de minsta sakerna att upptäcka.

de stora aeventyren i det lilla 2
Men vad är egentligen äventyr då?

För mig är det ganska enkelt, och behöver inte alls vara storslaget, komplicerat eller dyrt. Jag tänker så här:

Äventyr är när det pirrar lite extra i magen, när förväntansfullt glitter tänds i ögonen och fjärilarna börjar fladdra i magen. Det är okänd mark och nya upptäckter och upplevelser. Oavsett omgivning, utrustning eller investering.

Äventyr kan liksom vara väldigt olika för olika personer och såklart finns det ju både stora och små äventyr också. Nattvasan är utan tvekan mitt största (och dyraste) kommande äventyr. Medan skogsturer med äldsta dottern är små vardagsäventyr som mer utstrålar mys och upptäckarglädje. Inget mer värt än det andra. Allt lika uppskattat och spännande.

Det försöker jag också förmedla till barnen. Att allas upplevelser och äventyr räknas. Stora som små. Tappa aldrig nyfikenheten, liksom. Inspireras av alla du tycker inspirerar dig. Ta chansen att komma ut!

de stora aeventyren i det lilla 3

#kvinnligaäventyrare

Just nu pågår en kampanj som heter #kvinnligaäventyrare som syftar till just att inspirera till små och stora äventyr. De som deltar i kampanjen är verkligen inspirerande också. Men jag är ändå lite tveksam till just begränsningen kvinnliga äventyrare. För jag har aldrig uppfattat friluftslivet och äventyren som mansdominerade eller mans-centrerade. Och vad som är viktigare: Jag inspireras till äventyr av personer som slår an något hos mig, oavsett kön.

Det vill jag också lära mina barn. Att de har alla möjligheter. Inspireras de av en man som vandrar i skogen så är det precis lika mycket värt som en kvinna som paddlar längs kusten. Och de har precis samma möjligheter att göra bägge sakerna. Det är de själva som bestämmer vad de vill, tar för sig, och vågar. Kanske lite naiv syn på det här med diskriminering och utanförskap. Men jag tror inte vi nånsin kommer att komma runt problemen och bli av med dem om vi själva som kvinnor begränsar oss och våra barn.

Med det sagt, så tycker jag ändå det är en fin kampanj, för oavsett hur, så kan vi ju aldrig få för mycket av friluftsliv eller av de stora äventyren i det lilla, eller ävenflykter, som vi också kallar dem ibland.

#52vardagsäventyr

Ett annat initiativ, som däremot slår an enbart ljuva toner hos min frilufts- och äventyrsnerv är Helenas årsmål 52vardagsäventyr. Jag har haft det i bakhuvudet ganska länge men har ännu inte aktivt utökat mina vardagsäventyr. Det får nog allt bli ändring på det framöver! Och när jag tänker efter så har jag nog ändå skrapar ihop en hel del som skulle kunna kvalificera redan i år. Framförallt skidturer, som både framkallat ögonglitter, fjärilar i magen och pirr. Bara att fortsätta fylla 2017 med mer äventyr och friluftsliv tycker jag! Oavsett under vilken tagg, hehe…

Tankar

Välkommen frost – det tredje adventsäventyret

Äntligen, ÄNTLIGEN, möttes jag igår av minusgrader när jag vid åtta-tiden stack ut näsan genom dörren för att veckohandla. Att det också innebar så hårt fastfrusen is på rutorna att sambon fick hjälpa till, och fick kämpa lite han också, får man liksom ta. Veckohandling kan också vara lite av ett äventyr om man är sent ute, men eftersom jag var så tidigt ute så blev det en lugn historia och är inte det som mitt adventsäventyr handlar om.

För faktiskt, så fick vi till ett litet äventyr på riktigt så här på tredje försöket. Vi packade fikaväskan med varm choklad och lussekatter, och även lite annan beprövad proviant som banan och mackor, och åkte till Kungsbro naturreservat och tänkte oss en mysig fika i solen i fågeltornet där.

Decembrig eftermiddagssol

Vi missbedömde såväl solens decemberläge som sällskapets äventyrslust och fikasug, så utflykten blev lite annorlunda än hur vi först tänkt.

Utsikt mot norr från toppen av tornet

Den varma chokladen uppskattades i allafall, och säkert en hel tugga av lussekatten. Äventyrslusten smög sig på lite mer och utsikten beskådades i flera andetag.

Med blicken hemåt

Fågelbon beundrades och frusna vattenpölar var riktigt spännande och intressant. För att inte tala om stelfrusna koblajor och hästbajsar!

Fikaskugga

Ganska snart framkom önskemål om att åka hem (och det var trots allt ganska råkallt nere vid Roxen i december!), men precis som jag misstänkte så framställs äventyret så här dagen efter som betydligt mer spännande och underhållande än vad det verkade upplevas som just då. Bara det fått smältas och bearbetas lite. Så det kan nog, om jag har tur, komma önskemål om fler utflykter med varm choklad framöver!