Träning

Den viktiga återhämtningen

Det har skrivits en hel del om återhämtning i bloggvärlden den här veckan. Vi har valt det som tema i bloggnätverket och många kloka tankar har framkommit. Bland annat skriver  Erika om vikten av såväl kost och sömn som vila för att kunna återhämta sig för prestationsutveckling.

Även på andra håll har ämnet berörts. Katrin som är på skidresa skriver om hur det faktiskt kan göra helheten av skidveckan bättre om man vågar vila någon dag. Sofy berör ett nog så viktigt ämne, nämligen att låta kroppen vila när den är i obalans och någon infektion härjar.

Alla har vi nog våra områden där det är svårare än andra att få till återhämtningen. Där den vågrörelse av påfrestning och vila som är så viktigt för balansen istället riskerar att bli en konstant belastning som ökar med tiden. För min del, så är det sällan träningen blir i sådana mängder att jag behöver tänka extra på att ta vilodag från den. Med stillasittande kontorsjobb är det snarare så att träningen i sig är en återhämtning, och en ventil för att rensa ur kontorsluft, jobbtankar och framförallt stress.

Stressen är på sätt och vis min akilleshäl när det gäller återhämtning. Det är där jag har svårt att dra i handbromsen, och det är för att hålla stressnivåerna i schack som jag behöver tänka på att reducera stressnivåerna. Till och med sjukvården har insett att träning då är en utmärkt avkoppling, tillsammans med andra saker som sömn, bra kost, mindfulness och bra relationer.

Under ett flertal perioder har jag faktiskt haft alla varningstecken på alldeles för höga stressnivåer. Dåligt minne. Dåligt humör. Magont. Ont i nacke och axlar. Hög vilopuls. Sockersug men ingen matlust. Viktnedgång. Vis av erfarenhet har jag lärt mig att dra i bromsen en del i tidigare skede, men fortfarande märker jag ibland i efterhand att återhämtningen prioriterats alltför lågt. Som i julas när jag var ledig i tre veckor och var helt slut den första veckan, när jag slappnade av från alldeles för mycket jobb, i kombination med graviditet och andra stressmoment.

#utomhusärbäst

#utomhusärbäst

Därför försöker jag ge mig själv förebyggande återhämtning så gott det går. Undvika att belastningen blir sådär okontrollerbart hög. Se till att kroppen och knoppen i normalläget är i balans, för att klara tillfälliga perioder av högre belastning. Då är det några saker som framförallt är viktiga, för mig:

Yoga. Det krävs inte långa stunder, men det finns inget som får mig att varva ner såsom yoga. Det var det som gjorde att jag höll näsan över vattenytan förra hösten t ex (varför är det alltid höstarna som är värst när det gäller stress förresten?). Yogar jag regelbundet så håller jag stresshormonerna i schack på ett helt annat sätt.

Att vara utomhus. Om så bara en kort stund på lunchen. Det rensar huvudet så otroligt bra. Allra bäst är förstås längre vistelse i naturen. I fjällen, skogen eller vid havet. Men även lunchpromenader och lekparkshäng gör susen. Både förebyggande och återhämtande

Sömn. Jättehögt prioriterat hos mig. Yogan gör att jag sover bättre. Med småbarn är det däremot inte alltid man kan välja själv hur mycket man sover, så därför går jag nästan alltid och lägger mig väldigt tidigt. För att garanterat få åtminstone hyfsat med sömn och förbättra förutsättningarna för att tåla en del stress. Dålig sömn kan göra mig snudd på depressionsmässig. Något att minnas när en ny krabat snart kommer hålla mig vaken.

Bra, och förberedd mat. Är jag inne i en stressig period kan jag nästan glömma att äta. Vilket dränerar mig väldigt snabbt på energi, eftersom min ämnesomsättning inte är av denna värld. Har jag däremot förberett mat, och mellanmål, så är sannolikheten större att jag också äter upp dem.

Andning och meditation. Det är riktigt fascinerande hur stressnivåerna kan sjunka bara genom att dra bak axlarna, djupandas med magen, sluta ögonen och rensa sinnet i några minuter.

Något jag ofta funderar över, är varför det hos många, på ett eller annat område, är så skuldbelagt att medvetet återhämta sig, och varför vi ens behöver komma ihåg att vi behöver återhämta oss. Är det prestationssamhället som gör sig påmint? Eller är det FOMO – fear of missing out? Eller är vår tillvaro idag inte gjord för att vi naturligt ska känna när vi behöver återhämtningen? Eftersom vi liksom aldrig naturligt attackspringer efter vårt byte, för att sedan behöva ligga och flämta och koncentrera oss på att äta upp det? Vad tror du?

0

You Might Also Like

10 Comments

  • Reply
    Anna Jansson
    31 januari, 2016 at 14:44

    Jag kan ibland känna igen mig i fear of missing out, jag vill liksom inte missa någonting och vara med på allt. Det gör att jag har haft svårt att säga nej till saker. Numera är jag bättre på det… Många vill ha mer tror jag också är en orsak till all stress i samhället, som du är inne på vill fler och fler prestera i det mesta.

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:34

      Ja, på något sätt är det som att man hela tiden känner sig tvungen att bevisa för allt och alla att man är med på det senaste.

  • Reply
    Katrin -Katrins äventyr
    31 januari, 2016 at 21:23

    Tack för länkning! Klokt inlägg från dig, jag gillar dina tankat i ämnet och håller med om mycket!

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:34

      Ingen orsak 🙂

  • Reply
    Rund är också en form!
    31 januari, 2016 at 21:24

    Jättesvår fråga. Delvis kan det nog ligga ngt i det du säger – FOMO.
    Ser jag till mig själv, handlar det:

    1. Jag blir väldigt rastlös om jag inte får träna. (Samtidigt inser jag ju att jag ibland behöver återhämtningsperioder. Det är svårare i praktiken…)
    2. Jag kan ibland känna att jag blir lite rädd att ha en längre viloperiod för tänk om jag får svårt att komma igång igen?

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:33

      Känner igen mig i bägge! På ett sätt tror jag dock att 1. gör att risken för 2. inte är så jättestor 🙂

  • Reply
    bureborn
    31 januari, 2016 at 23:04

    Intressant men svår fråga. Jag tror det ligger mycket i prestationshetsen: vi MÅSTE vara så förbaskat duktiga hela tiden. Tror vi. Och till det kommer det ständiga inflödet av ny information och nya stimuli. Jag lyckades själv så när träna och stressa in mig i väggen för ett par år sedan. Träningsdosen var inte alarmerade hög, och inte jobbstressen heller, men i kombination höll det på att barka åt skogen.

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:33

      Ja, precis. Ofta är det nog liksom kombinationen av allt, som till slut blir en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur, eftersom den ofta kommer smygande och man inte märker varningssignalerna.

  • Reply
    Stegökning och ingefärafrossa | Lite Längre
    4 februari, 2016 at 12:57

    […] Nu har jag inte jobbat på snart en vecka, utan är på pappret ”hemma och vilar” inför förlossning och annat. Hälsoappen talar dock om för mig att den fysiska vilan blir det inte mycket av, jämförelsevis. Trots att jag inte släpar med mig telefonen när jag knatar runt inomhus (vilket jag gör på jobbet), så visar den här veckan dubbla stegmängden i snitt per dag, jämfört med jobbveckorna. Ändå känns det som jag vilar. Vilket är ytterligare bevis för att det för mig inte är framförallt fysisk återhämtning som är viktig, utan mental, vilket jag skrev om i förra veckan. […]

  • Reply
    Att vara offline | Lite Längre
    3 oktober, 2016 at 19:30

    […] återhämtning tror jag är ganska viktigt att den får vara ganska offline. Ingen av de saker jag tidigare listat som mina bästa källor till återhämtning kräver närvaro online, utan gör sig faktiskt bäst utan […]

  • Leave a Reply