Den viktiga återhämtningen

Det har skrivits en hel del om återhämtning i bloggvärlden den här veckan. Vi har valt det som tema i bloggnätverket och många kloka tankar har framkommit. Bland annat skriver  Erika om vikten av såväl kost och sömn som vila för att kunna återhämta sig för prestationsutveckling.

Även på andra håll har ämnet berörts. Katrin som är på skidresa skriver om hur det faktiskt kan göra helheten av skidveckan bättre om man vågar vila någon dag. Sofy berör ett nog så viktigt ämne, nämligen att låta kroppen vila när den är i obalans och någon infektion härjar.

Alla har vi nog våra områden där det är svårare än andra att få till återhämtningen. Där den vågrörelse av påfrestning och vila som är så viktigt för balansen istället riskerar att bli en konstant belastning som ökar med tiden. För min del, så är det sällan träningen blir i sådana mängder att jag behöver tänka extra på att ta vilodag från den. Med stillasittande kontorsjobb är det snarare så att träningen i sig är en återhämtning, och en ventil för att rensa ur kontorsluft, jobbtankar och framförallt stress.

Stressen är på sätt och vis min akilleshäl när det gäller återhämtning. Det är där jag har svårt att dra i handbromsen, och det är för att hålla stressnivåerna i schack som jag behöver tänka på att reducera stressnivåerna. Till och med sjukvården har insett att träning då är en utmärkt avkoppling, tillsammans med andra saker som sömn, bra kost, mindfulness och bra relationer.

Under ett flertal perioder har jag faktiskt haft alla varningstecken på alldeles för höga stressnivåer. Dåligt minne. Dåligt humör. Magont. Ont i nacke och axlar. Hög vilopuls. Sockersug men ingen matlust. Viktnedgång. Vis av erfarenhet har jag lärt mig att dra i bromsen en del i tidigare skede, men fortfarande märker jag ibland i efterhand att återhämtningen prioriterats alltför lågt. Som i julas när jag var ledig i tre veckor och var helt slut den första veckan, när jag slappnade av från alldeles för mycket jobb, i kombination med graviditet och andra stressmoment.

Därför försöker jag ge mig själv förebyggande återhämtning så gott det går. Undvika att belastningen blir sådär okontrollerbart hög. Se till att kroppen och knoppen i normalläget är i balans, för att klara tillfälliga perioder av högre belastning. Då är det några saker som framförallt är viktiga, för mig:

Yoga. Det krävs inte långa stunder, men det finns inget som får mig att varva ner såsom yoga. Det var det som gjorde att jag höll näsan över vattenytan förra hösten t ex (varför är det alltid höstarna som är värst när det gäller stress förresten?). Yogar jag regelbundet så håller jag stresshormonerna i schack på ett helt annat sätt.

Att vara utomhus. Om så bara en kort stund på lunchen. Det rensar huvudet så otroligt bra. Allra bäst är förstås längre vistelse i naturen. I fjällen, skogen eller vid havet. Men även lunchpromenader och lekparkshäng gör susen. Både förebyggande och återhämtande

Sömn. Jättehögt prioriterat hos mig. Yogan gör att jag sover bättre. Med småbarn är det däremot inte alltid man kan välja själv hur mycket man sover, så därför går jag nästan alltid och lägger mig väldigt tidigt. För att garanterat få åtminstone hyfsat med sömn och förbättra förutsättningarna för att tåla en del stress. Dålig sömn kan göra mig snudd på depressionsmässig. Något att minnas när en ny krabat snart kommer hålla mig vaken.

Bra, och förberedd mat. Är jag inne i en stressig period kan jag nästan glömma att äta. Vilket dränerar mig väldigt snabbt på energi, eftersom min ämnesomsättning inte är av denna värld. Har jag däremot förberett mat, och mellanmål, så är sannolikheten större att jag också äter upp dem.

Andning och meditation. Det är riktigt fascinerande hur stressnivåerna kan sjunka bara genom att dra bak axlarna, djupandas med magen, sluta ögonen och rensa sinnet i några minuter.

Något jag ofta funderar över, är varför det hos många, på ett eller annat område, är så skuldbelagt att medvetet återhämta sig, och varför vi ens behöver komma ihåg att vi behöver återhämta oss. Är det prestationssamhället som gör sig påmint? Eller är det FOMO – fear of missing out? Eller är vår tillvaro idag inte gjord för att vi naturligt ska känna när vi behöver återhämtningen? Eftersom vi liksom aldrig naturligt attackspringer efter vårt byte, för att sedan behöva ligga och flämta och koncentrera oss på att äta upp det? Vad tror du?