Tre gånger har jag tränat den här veckan. Tre gånger har träningen gjorts i mörker. Det blir det inga flashiga eller idylliska bloggbilder av…
Men träningen blir ju av ändå, och är faktiskt ibland nästan roligare i mörker. Styrketränade i början av veckan och kom fram till att jag ligger i ofas med träningsprogrammet. Benen hånskrattar åt mig och undrar när jag ska börja ge dem något att bita i. Axlarna däremot, gråter och ber om nåd. Så jag tror jag får ta och anpassa lite…
I fredags kväll hade jag planerat veckans höjdpunkt: löpning! Vad jag däremot inte hade planerat var att himlen totalt skulle öppna sig lagom till jag tänkt ge mig iväg. Eftersom jag tyckte det lät som en övergående skur lät jag solskenslöparen i mig vänta en stund. Men regnet höll i sig, om än inte lika kraftigt. Så jag gav mig ut ändå. Då hade det blivit ganska mörkt. Därmed ganska svårt att se på sin gamla Garmin utan upplyst urtavla hur länge jag sprungit, och lite svårt att begränsa sig till planen… Lite svårt att se var jag satte fötterna var det också av och till. Men jag var glad ändå, för jag fick ju springa!
Idag var planen att sätta bålen på prov med hjälp av lite tester i min bålstabilitetsbok. Men det hann bli mörkt innan jag fick chansen. Och eftersom vi har begränsat med träningsytor och jag inte gärna ville väcka sovande barn med starka taklampor fick jag gissa mig till vad jag skulle göra. Som tur var hade jag tjuvspanat i boken innan och hade rätt bra koll på vad som förväntades. Dessutom var det ganska mysigt i mörkret. Bålen? Jo, den klarade sig som förväntat och ska få känna på kraftigare tag framöver.
Jag har fortfarande inte kommit över mörkerspärren för hösten. Det tar mig liksom ett tag att inse att ska det tränas om vintern, så måste det tränas när det är mörkt. Det är nog dags att leta fram pannlampan.
Pannlampan ja, den kanske kan råda bot på det dåliga mörkerseendet! Men visst är det en liten tröskel, även om jag gillar mörkerträning!
Kul att du har börjat springa igen! För det gjorde du väl inte innan jag drog till fjälls i somras, eller minns jag fel?
Precis, det gjorde jag inte. Det är inte så ofta än heller, men lite är ju bättre än inget!
Jag kan ju inte neka till att jag föredrar att träna i dagsljus, men ändå är det nåt mysigt med att springa i kvällsmörkret med en podd i öronen. Som om man är ute på en mysig kvällsrunda med sällskap istället för nöter kilometer alldeles ensam längs cykelvägen.
Kanske borde testa podd på löprundor. Fast efter min vildsvinsupplevelse häromdagen är jag tveksam till både mörkerlöpning och distraherande ljud i öronen…