Fördelen med långa och ganska långsamma promenader är att man hinner se så mycket. Det blir lite som att upptäcka saker på nytt.
Stigar där jag tidigare bara sprungit är nu perfekt guppiga för en skön sovstund i vagn. Nu måste jag parera stenar och rötter på ett annat sätt än om det bara är mina fötter som ska färdas på stigen.
Det känns som att stigarna förändrats sedan jag tassade där sist. Kanske har de det, det var ju rätt länge sedan jag sprang…
Men jag minns inte riktigt dessa lummiga lövtunnlar.
Mysigt var det i allafall, och bra skydd för augustidagen som tittade fram. Dessutom upptäckte jag nya spännande sidospår som jag definitivt inte sett när löparbenen var i farten.
En bakifrånselfie avslöjade dessutom att det faktiskt är befogat att ta en tur till frisören i veckan som kommer. Börjar ju bli långhårig… Eller nåt…
Ser jättemysigt ut! 🙂
Det var det!
Det silade ljuset i såna där tunnlar är verkligen läckert, tycker jag! Som att vandra i en festutsmyckad lövsal.
Ja, lite så. Skogen är verkligen fantastisk på att visa upp sig ibland!