Två gånger den här veckan har jag varit sugen på att promenera det jag kallar långvarvet, med bebis i vagn. Det är egentligen inte så långt. Typ dryga 5km. Men det tar drygt en timme att gå eftersom det mestadels är grus, och bitvis ganska ojämnt, vilket gör att tempot blir lågt för att vara rädd om bebis.
Bägge gångerna har det lilla Trollet somnat typ direkt utanför dörren, vilket brukar innebära att hon sover 25-30 min och sedan kör toksprattelrace och blir hungrig rätt fort. Inte lysande idé att då befinna sig mitt ute i skogen…
Den första gången bröt hon sitt mönster och försov sig. Jag blev snuvad på min skogspromenad eftersom jag tog det säkra före det osäkra och traskade runt i närområdet. Efter en timme tröttnade jag och satte mig på uteplatsen. Två minuter senare sprattlade bebis loss. Vagnen måste ju rulla för att man ska sova…
Idag bröt hon också sitt mönster och jag blev helt i onödan snuvad på långrundan, eftersom jag inte ville ha en sprattlande bebis i vagnen i en halvtimme i högsommarvärmen. Men även om det inte blev just långvarvet, så blev det ändå en lång promenad i skogen. En och en halv timme. Fram och tillbaka på en och samma lilla stig och grusvägsbit där det var skuggigt.
Totalt 10930 steg. Tror jag sett varenda humla, blomma och blåbär på den här sträckan rätt ingående nu…
Förvisso inga dumma omgivningar alls. Men lite omväxling hade ju vart kul ibland. Om man bara kunnat förutse när ungen tänkt sova…
Haha om någon såg dig när du gick där fram och tillbaka, fram och tillbaka, undrade de nog vad tusan du sysslade med. Men minns det där med att bebis bara sover när vagnen rullar. Jag tog ofta kvälls- eller nattpromenader för att få dottern att sova, och det tog verkligen inte mer än ett par minuter efter att jag kommit hem och stannat vagnen förrän hon vaknade igen …
Hehe, det brukar jag också tänka! Samtidigt som jag verkligen kommit till en vändpunkt gällande sånt den här våren – strunt samma om man verkar konstig liksom 🙂 Nattpromenader har tack och lov aldrig behövts här, hu!