Del 5 – fem saker som gör mig rädd

1. Att något ska hända min dotter. En ständigt gnagande oro, som vid några tillfällen har kommit ytan som snudd på skräck. Sådär så att hjärtat håller på att skutta ur bröstkorgen, kallsvettningarna kommer och det känns som man knappt kan andas. Som när hon hade dubbelsidig öroninflammation och halsinfektion samtidigt och febern låg på 40,7 med febernedsättande. Knappt kontaktbar. Visst oroar jag mig ibland för att något ska hända även med andra nära, men just ens barn blir det något särskilt med. Mammahjärtat är lättpåverkat, och jag kan bli lätt panikslagen bara jag läser i tidningen om tvååringar som sätter korv i halsen och kvävs och sådant.

2. Att den stora världen är kall och hård. Det hänger nog ihop med första punkten. Jag avskyr våld, ändå matas man ofta med hemska rapporter i nyheterna, och ibland till och med om våld långt ner i åldrarna. Hemsk mobbing, hänsynslöshet och sjuka människor. Ett dubbelmord här i grannskapet för inte så länge sedan. Hu… Vad gör jag när jag inte kan skydda barnet från den stora, kalla, hårda världen?

3. Getingar. Vet inte varför. Får rysningar och kalla kårar så fort jag ser dem. Flyktinstinkten slås på så fort jag hör att de är nära. Gör att mysig utefika ofta blir ganska omysig.

4. Att jag ska klanta mig så jag dör. Det drömmer jag faktiskt mardrömmar om ibland, och kan även få en sån där hemsk flashback i vaket tillstånd. Jag kan nämligen vara rätt tankspridd ibland och har varit skrämmande nära att bli överkörd av ett tåg (på Norrköpings station, pratandes i mobilen), sett grillen på en bil på typ tio centimeters avstånd och sånt. I verkligheten alltså. De situationerna kommer tillbaka för mitt inre ibland och jag blir alldeles kall. Måste nästan ta mig för huvudet och skaka det av mig. Ser framför mig hur jag utan att egentligen vara medveten om att det är på väg att hända, blir mosad av ett X2000 inför chockade åskådare. Och inte får leva mer! Brrr…

5. Att jag aldrig ska våga följa mina drömmar. Det här är ingen sådan där förlamande rädsla, men ändå väldigt påtaglig. Tänk om man ligger där på dödsbädden och ångrar att man inte tog klivet. Jag är ganska bra på att kasta mig in i oprövade saker, men sånt som verkligen betyder något tvekar jag inför. Galet egentligen, för det är ju där modet behövs som bäst!

Nästa del blir nog betydligt enklare: Fyra platser jag tycker om att vara på.