#fuckcancer

Töntigt, kanske många tycker, för jag kände ju inte honom. Nä, såklart gjorde jag inte det. Men hans öde har ändå gripit mig. Dels för att han var en av de där supersnygga, grymma fotbollsgrabbarna som gjorde sommaren 1994 magisk. Dels för att sjukdomen som drabbade honom även drabbat vår familj upprepade gånger. Behandling pågår just nu för tredje gången med cellgifter och kommande stamcellstransplantation och på något vis har Klas kamp mot sjukdomen därför träffat mig rakt i hjärtat.

Det är med orosklump i magen jag ser likheter med vår situation, men med hopp i själen jag också ser olikheter. Jag lider på avstånd med Klas familj och vänner, och sörjer ett allt för tidigt dödsfall. Samtidigt är jag tacksam för varje dag som går utan att jag själv behöver se sorgen i vitögat på riktigt nära håll, och jag ”bara” behöver gå runt med den där orosklumpen i magen.

Jag påminns om att jag borde ta tillvara på livet fullt ut, för man vet aldrig hur länge man får chansen. Vill också göra något för att andra ska slippa cancerdjävulens klor, så ganska regelbundet får Cancerfonden bidrag (även om jag ogillar hur de spammar mig med käcka brev med bidragsförfrågningar, och tycker att de hellre borde lägga mer av pengarna de får in på forskning istället för utskick, men det är en annan femma). Men på något vis känns det så futtigt, särskilt en dag som denna när verkligheten gör sig extra tydligt påmind.

Kanske får man helt enkelt påminna sig om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och skicka en extra slant till forskningen. Sända de varmaste tankarna till Klas Ingessons familj och vänner och ta extra mycket vara på nuet tillsammans med mina egna kära.

Dra åt skogen, cancer!