Idag var det äntligen dags. Återuppliva en gammal tradition som man ju bara måste ta tillvara på när man som jag har slingriga skogsstigar runt kontorsknuten. Lunchlöpning. Eller ja, löpning och löpning. Kanske kallas det mer jogging när man tassar runt på en stig och en och annan grusväg i en i stort sett öde skog, i lugnt och lufsigt tempo.
De flesta rundorna och stigarna häromkring är längre än vad jag än så länge brukar springa så det fick bli en tidsbestämd runda där jag sprang och vände efter halva utsatta tiden. För även om jag har förmånen att kunna springa på lunchen så har jag ju inte hur mycket tid som helst att spela med. En halvtimme fick det bli, och än så länge är jag inte så snabb att jag hinner hela varv.
Med ett huvud segt som polkagrisdeg in the making traskade jag iväg och bytte om och såg mest fram emot lite frisk luft. Inga större förhoppningar om pigga ben och kapabla lungor, särskilt inte efter att ha legat back på sömnkontot några nätter. Men tjohej, vad härligt det var! Imorse när jag åkte hemifrån var det -5 grader och när jag stack iväg på min skogsrunda vid elva-tiden var luften fortfarande ganska kall och väldigt klar. Solsken på näsan gjorde nog också sitt till. Ju fler minutrar som gick desto piggare blev huvudet och desto gladare blev jag. Snabbt gick det inte, men ändå kändes det nästan som jag skuttade fram och jag måste nog sett onormalt glad ut, för de två enda jag mötte såg lite sådär reserverat skeptiska ut när de hälsade och sprang vidare.
Det här kommer definitivt att göras om. Kanske ändras det ibland till morgonlöpning. Frukosten hinner ju typ alldeles lagom sjunka ner tills jag kommit hela vägen hemifrån till bruksorten med rally-frisör-bilen. Gäller ju att leta alternativ och hitta valmöjligheter. För tassa skogsstigar, det är beroendeframkallande. Frågan är bara om jag då måste äta extralunch redan kl 8.30 för att inte bli en hungrig sur-tant resten av arbetsdagen.
 |
| Sååå kul att lunchspringa igen! Foto: M. Eklund |
Ljuvligt!! Utomhus är bäst ju! Jag måste också lunchlöpa snart… miss it!
Ja! Man inser liksom inte hur mycket man saknar det förrän man är där igen.
Underbart! Vädligt härligt att vara lite så där "för" glad, så att folk börjar snegla misstänksamt på en. 🙂
Personligen tycker jag lunchlöpning är ngt av en utmaning. Antingen är jag för hungrig eller så är jag för mätt. Har liksom aldrig fått riktig styr på det där.
Jo, det där med ätandet är lurigt. Det blir liksom aldrig nåt "prestationsspring" på lunchen, för mig är det mer ett sätt att få luft och kunna sitta mer lugnt och tålmodigt med arbetet på eftermiddagen.
Härligt med lunchlöpning. Och mysigt låter det att tassa runt på stigarna.
Ja, riktigt mysigt faktiskt 🙂
Känns det lätt är det rätt! Härlig bild!
🙂 Tack!